Ett steg i rätt riktning

Jag har den senaste veckan lagt mycket tid och energi på att söka jobb, jag har lusläst ett stort antal platsannonser och skickat iväg nästan lika många ansökningar. Till det har jag lagt ner mycket energi på hur min CV ser ut, det gäller liksom att sticka ut och synas i mängden. Jag har genom åren fått mycket beröm för min CV, inte bara för att den är lång och jag har en bred yrkeserfarenhet utan också för att jag lagt möda på att den ska vara snygg och lättläst. Med tiden har jag lärt mig ungefär vad det är arbetsgivare vill veta om mig i en ansökan och anpassat innehållet efter det. Så nu är jag väldigt nöjd med min CV och ändrar inte mer än nödvändigt i den i samband med att den skickas till olika arbetsgivare. Men jag ser ändå till att den är utformad som om den var skriven specifikt för det jobb jag söker och den arbetsgivare som ska läsa den. Jag lärde mig tidigt att arbetsgivaren vill känna att en ansökan inte är massproducerad utan faktiskt skriven för att nå ut exakt till just den som ska läsa den.
I dagsläget är varje ansökan jag skickar iväg 15-16 sidor lång och inkluderar alltifrån CV till språkkunskaper, praktiker och personligt brev. Med andra ord exakt vad jag misstänker att en arbetsgivare vill se i en ansökan. Till själva ansökan brukar jag bifoga arbetsbetyg och annat som kan tänkas vara relevant för just den tjänst jag söker. Det kan vara kopia på körkort, gymnasiebetyg eller betyg från högskolan – allt beroende på vad som känns relevant för just det jobbet. Så det brukar vara X antal sidor material som en potentiell arbetsgivare har att gå igenom för att få en bild av vem jag är redan innan vi träffas för en eventuell intervju.

Och just det där med att gå på intervju, börjar jag så smått få rutin på vid det här laget – jag vet faktiskt inte hur många intervjuer jag varit på genom åren, men det är några stycken. Numera är jag oftast inte ens nervös inför en intervju, utan tar det ofta med något av en klackspark. Visst kan det vara en anspänning att gå på en intervju för ett jobb som man väldigt gärna vill ha, men nervös kan jag inte säga att jag är. Jag kan till och med tycka att det är lite kul med intervjuer, att bli grillad och försöka komma med bra svar på ibland ganska kluriga frågor.
Sen är ju varje intervju en bekräftelse på att man ligger hyfsat bra till för ett jobb, att man har de rätta meriterna för potentiellt kunna få det aktuella jobbet. Ibland snavar man på målsnöret och får inte jobbet, andra gånger blir man erbjuden det. Men jag kan tycka att det känns som lite av ett lotteri när det kommer till hur det går på en intervju. Ibland har jag tyckt att en intervju gått oerhört bra, men lika förbaskat får man inte jobbet – medan man andra gånger är väldigt missnöjd med vad man presterat på en intervju och ändå blir man erbjuden tjänsten. Jag har till och med varit 10 minuter sen till en intervju och ändå blivit erbjuden jobbet, så visst är det lite av ett lotteri.

Jag har hållit mig till mitt motto att söka allt som jag är behörig till och inte sålla bort jobb bara för att det kanske inte är just det jobbet jag drömt om. Så som jag ser det, är det min förbaskade skyldighet att som arbetssökande söka alla jobb jag är behörig att eventuellt kunna få om jag ska hävda att jag har rätt till exempelvis A-kassa. Jag kan inte klaga på tristess över att gå hemma eller att pengarna inte räcker om jag inte gör vad jag kan för att komma ut på arbetsmarknaden igen. Det har tidigare funnits personer i min bekantskapskrets, som konstant klagat över det tuffa i att gå hemma, men som inte sökt alla de jobb som man har möjlighet att få. Och då frånsäger du dig liksom rätten att klaga i min värld. Just den person jag har i åtanke, bodde då på en mindre ort och kunde bara tänka sig att jobba hos en specifik arbetsgivare på just denna lilla ort. Hen kunde inte tänka sig att pendla in till närmsta stad, tre mil bort eller tänka utanför boxen och söka jobb som var utanför den bransch hen tidigare jobbat inom.
Sedan är det visserligen så att man inte får alla jobb man söker bara för att man är behörig. Jag tror till exempel inte att jag skulle få jobb i kassan på ICA, som brevbärare eller städare eftersom jag inte bara är kvalificerad utan rentav överkvalificerad. Så jag söker inte vissa av dessa lågkvalificerade jobben eftersom jag ändå inte tror att jag får dem. En tjänst som brevbärare har jag faktiskt sökt, men jag tvivlar på att jag ens blir kallad till intervju. Däremot söker jag en massa jobb inom branscher jag aldrig jobbat tidigare. Till exempel har jag sökt flera tjänster inom Kriminalvården, som ligger helt utanför min comfortzone.

Men nu har det i alla fall börjat bära frukt mitt jobbsökande och har jag blivit kallad till en första intervju, där jag var igår. Jag går inte in närmare på vad det är för jobb just nu, utan sparar lite på det tills jag vet om jag går vidare eller ej. Men det är faktiskt ett av de jobb jag hoppats på att gå vidare, så jag blev extra glad idag när jag fick mejl om att jag faktiskt gått vidare i rekryteringsprocessen. Nu är det dags för nästa intervju i processen och sedan följer en rad saker och urval innan det är klart om man får tjänsten eller ej. Men det är alltid spännande att vara en del i en rekryteringsprocess, att se hur långt man går. I dagsläget är jag inte kräsen när det kommer till jobb, utan tackar ja till första bästa jobb som dyker upp. Söker man jobb bara för att man vill byta, då är man ju kräsen både vad gäller vilka jobb man söker och vad man tackar ja till. Nu söker jag det mesta för att komma ut på arbetsmarknaden så fort som möjligt – och blir det inget drömjobb jag får, fortsätter jag i så fall att söka.
Men förhoppningsvis får man ju ett stimulerande och roligt jobb tämligen snart, där man kan tänka sig att vara kvar ett antal år framöver. Jag börjar bli för gammal för att flänga runt mellan olika jobb och hoppas på att hitta något där jag kan tänka mig att vara kvar – kanske till och med fram till pension. Jag har visserligen nästan 20 år kvar till pension, men det är ju en tid man mycket väl kan vara kvar på en arbetsplats.

Jag har valt att se detta som en enorm möjlighet, snarare än något mörkt och tragiskt. Nu har jag liksom tillfälle att verkligen göra vad jag vill med tillvaron, att verkligen forma den som jag själv känner för. Visserligen kan jag inte vara kräsen i vilka jobb jag söker, men jag kan alltid hoppas på Drömjobbet faktiskt dyker upp under den tid jag nu är arbetssökande. Och jag funderar mycket på alternativ till vanligt jobb, om jag till exempel ska börja plugga igen eller om jag ska expandera mitt företag och försöka livnära mig på det istället. Jag har ju gått i tankar om att starta en secondhandbutik och det vore väl ett lysande tillfälle att ta tag i den drömmen nu – när jag ändå inte har något annat för mig. Min förhoppning då är att försöka ha ett upplägg där jag kan fortsätta filma, men ändå kunna driva butiken. Det exakta upplägget har jag inte klart för mig än, men det återstår att klura på. Jag ska till veckan skriva in mig på Arbetsförmedlingen och tänkte då kolla möjligheten till att få eventuella bidrag till ett företag. Ofta behövs det ju ett startkapital för att komma igång och det är väl där skon klämmer litegrann just nu.
Mina planer har gått så långt att jag börjat spana på en lokal i Bagarmossen, där jag funderar på isåfall inhysa butiken. Och nu är väl ett guldläge att kontakta Stockholmshem (som äger lokalen) för att se om man kan titta närmare på lokalen och se om den är lämplig för att ha butik i. Lokalen har stått tom länge och man undrar ju lite varför det är så, om den inte passar folks krav för en lokal. Kortare perioder har det varit företag som huserat i lokalen, men merparten av tiden har den stått tom. Så det kan vara ett läge att faktiskt titta på den och se om den passar för vad jag har tänkt mig. Sen måste jag räkna på vad jag behöver för pengar i startkapital och försöka marknadsföra mig så att folk hittar dit. Jaja, det är något som återstår att se hur det blir – kanske blir det att ta vatten över huvudet, vem vet?