allkonstnarenJag har aldrig varit särskilt nojig kring min hälsa och oroat mig för olika sjukdomar. Snarare har jag varit rena motsatsen till hypokondriker – och när jag väl får tummen ur och faktiskt söker vård ofta fått kommentarer från sjukvårdspersonal att jag borde sökt vård tidigare. Jag biter helt enkelt ihop och tänker att saker och ting går över med tiden.
Ofta gör det ju det också, men inte alltid. Men sedan jag opererade bort min tumör i nacken för några år sedan, har jag helt plötsligt cancer både här och där i kroppen. Får jag ont någonstans är det cancer. Och en mindre blödning kan plötsligt vara en elakartad tumör. Åtminstone i mitt huvud är det så – även om det är helt orimligt att de symtom jag ser tyder på cancer eller ej. Från en dag till en annan har jag nästan blivit något av en hypokondriker.
Sen är ju allt relativt; jag är nog knappast hypokondriker i dess sanna bemärkelse. Det är mer i förhållande till hur jag varit tidigare, då jag kanske varit för lite hypokondrisk. Men jag har definitivt sökt vård för saker de senaste åren, som jag aldrig ens tänkt tanken att söka för tidigare.
Senaste dagarna har jag haft lite ont i nacken, precis så som jag hade när jag märkte de första symtomen av tumören. Då hade jag visserligen fruktansvärt ont och smärtan strålade ut i axlarna och ner längs ryggraden. Nu är jag lite öm och stel – och smärtan strålar ingenstans. Jag försöker intala mig att jag relativt nyss gjort en röntgen av nacken och att man då inte hittade något, så nej, det är med största sannolikhet inte en tumör. Med den stillasittande tillvaro jag har, med arbete vid skrivbord och dator hela dagarna, är det värsta som normalt händer att ett diskbråck uppstår. Och med ännu större sannolikhet är det muskulaturen som ömmar, en sträckt muskel eller liknande….
