Det har gått över åtta år sedan jag slutade röka helt och hållet. 16 år sedan jag slutade röka på heltid. Men lik förbaskat kan jag fortfarande längta efter en cigarett. Jag kan fortfarande tycka att det vore gott med en cigarett på maten eller till morgonkaffet. Eller varför inte en öl eller glas rödtjut och en cigarett? För att inte tala om nyårscigarren. Ja, tillfällena är många då det är mer eller mindre gott, trevligt, socialt och/eller härligt att röka. För att inte säga alldeles… alldeles underbart.
Jag kan fortfarande drömma om nätterna att jag börjat röka igen – och på morgonen vaknar jag alldeles överlycklig. Efter en sådan dröm, sträcker jag mig nästan per automatik efter cigarettpaketet på nattduksbordet för att tända en cigg. Bara för att upptäcka att det faktiskt inte ligger där längre. Det är många år sedan cigaretterna var en ständig följeslagare. De senaste 16 åren har jag på sin höjd feströkt, men inte mer än så. Men jag kan fortfarande känna smaken av kaffe och cigaretter, något som är en förträfflig kombination. Precis som rödvin och cigaretter. Så sent som häromnatten började jag röka igen och var så otroligt genomlycklig när jag vaknade på morgonen. I drömmarna är det inte hälsovådligt att röka, det är nästintill tvärtom. Och jag känner inte minsta lilla samvetskval över att börja röka igen efter så många år, bara ett enormt lyckorus.
I drömmarna märker man inte av rökningens negativa inverkningar på kroppen, som nedsatt kondition, sämre smak och lukt eller att man lukar illa. Det finns bara positiva sidor av denna fula ovana.

Jag var 14 år när jag började röka, 18 när jag började röka på heltid. Sedan rökte jag fram tills jag var ungefär 30 år. Så det hann bli en ganska inbiten vana. Idag tänker jag på hur mycket pengar jag genom åren lagt ut på dessa giftpinnar, hur mycket dessa cancerframkallande ting faktiskt kostat mig i reda pengar. Och jag undrar hur mycket det påverkat och lett fram till att jag fick cancer för åtta år sedan. Den andra september 2016 fick jag mitt cancerbesked och den dagen bestämde jag mig för att aldrig, aldrig mer hålla i en cigarett. Och det löftet har jag faktiskt hållit, jag har heller aldrig rökt efter det. Hur mycket jag än har längtat efter att få ta en cigarett igen, så har jag inte gjort det. Jag har bestämt mig för att inte späda på riskerna att bli sjuk igen, att inte ha en vana som så markant förhöjer risken för att bli sjuk ytterligare en gång. Det är liksom inte värt det för fem öre.
Idag har jag egentligen inte mycket till övers för kategorin rökare och deras behov av att få blossa hejvilt. När rökförbuden började komma – bland annat på krogen – var jag emot dem, men idag är jag stor förespråkare av alla upptänkliga förbud mot rökning. Ju fler förbud, desto bättre om ni frågar mig! Jag köper inte längre rökarnas argument om att mötas på halva vägen, om att vi måste samsas. Vissa rökare tycker att ”jamen bilarna, då, de släpper ju ut en massa avgaser!”. Jo, det gör de – men bilarna fyller ändå en funktion i form av transportmedel. Det gör inte cigaretterna. Cigaretterna fyller ingen funktion alls förutom att de sprider en massa sjukdomar omkring sig.
Jag minns så väl en arbetsplats jag var på för ett antal år sedan. Där fanns under de första åren en rökkur, ni vet en sådan kur med en kraftig fläkt i taket och där man kunde stå och röka utan att röklukten spred sig nämnvärt i resten av lokalerna. Arbetsgivaren leasade kuren för cirka 10.000 kronor i månaden, alltså en jäkla massa pengar. Efter ett tag tyckte man det blev för dyrt och sa upp leasingavtalet – till många rökares stora förtret. Många rökares argument var ungefär ”Jaha, vad blir nästa sak man tar bort? Kaffeautomaten??”. Vilket förstås är två vitt skilda ting. Rökkuren var till nytta för några få anställda, medan den stora majoriteten använde kaffeautomaten, där det inte bara fanns kaffe utan även te, choklad, cappuccino och så vidare.
Att röka är inte på något vis en mänsklig rättighet. Framförallt med tanke på hur rökning dessutom drabbar omgivningen genom passiv rökning. Jag skulle inte ha några som helst betänkligheter kring att rökning skulle förbjudas helt och hållet egentligen, Med tanke på hälsoeffekterna vore det egentligen på sin plats med ett totalförbud. Ingen annan vara som var hälften så cancerframkallande som cigaretter skulle överhuvudtaget få säljas i butik. Tänk vilket ramaskri det skulle bli, eller hur?!

Numera är det bara i drömmarna jag börjar röka igen. Jag kan i vissa svaga ögonblick sakna cigaretter även när jag är vaken, men behöver inte mer än tänka efter litegrann så inser jag att jag inte vill börja röka igen. Det är dyrt och ohälsosamt så att det brakar om det och det finns överhuvudtaget inget positivt med att röka. Jag är faktiskt väldigt glad att jag lyckats sluta och att jag denna gång inte trillat dit igen, så som jag gjort varenda gång tidigare när jag försökt sluta. Som längst höll jag upp i över två år en gång innan jag återigen började röka. Bland det dummaste jag gjort – utöver att ha börjat röka alls från första början.
Och det är verkligen skillnad i hur man ser på rökare idag kontra när jag växte upp – eller längre tillbaka. När jag växte upp, ansågs det coolt och tufft att röka. Det var liksom tuffingarna i klassen som rökte och jag minns hur jag kämpade och kämpade med att lära mig att dra halsbloss, trots att jag hostade så att lungorna var på väg upp. Idag anses det inte alls lika coolt att röka, det är snarare en stämpel av en ”looser” över den som röker. Någonstans tror jag ändå att rökningen kommer fortsätta att minska med tiden och de som är barn idag kommer knappast ha samma syn på rökning som vi som växte upp under 80- och 90-talen.
Jag är själv uppvuxen med en morfar som rökte i bilen med oss barnbarn sittande i baksätet, något som är totalt otänkbart idag. Ingen normalbegåvad vuxen människa skulle röka i en trång bil samtidigt som det satt barn där. Attityden till rökning har helt enkelt förändrats till det bättre, så enkelt är det. Och tur är väl det.

Om författare

Jag har bloggat på olika sidor sedan tidigt 2000-tal och brinner för det skrivna ordet. Jag är utbildad sjökapten och författare och mina inlägg kretsar mycket kring min vardag och politik liksom mina stora passioner mat, resor, film och litteratur. Förutom min blogg, ägnar jag mig åt film och har vid det här laget haft roller i ett stort antal produktioner inom såväl reklam som serier och långfilmer.

Du kanske också gillar:

Kommentera

%d bloggare gillar detta: