För lite drygt sju år och tre månader sedan fick jag mitt första cancerbesked. Den andra september 2014 satt jag i läkarens mottagningsrum på Karolinska sjukhuset i Solna och fick beskedet som satte hela världen i gungning. Tankarna rusade förstås. Var det så här jag skulle dö? Hur lång tid har jag kvar? Är det nu jag ska börja skriva testamente och planera min egen begravning? Tumören satt illa till i ryggmärgskanalen i nacken och behövde tas bort innan den började slå ut viktiga kroppsfunktioner som andning och hjärtslag. Jag skulle med största sannolikhet kvävas till döds om jag inte opererades inom överskådlig tid.
Men det gick aldrig så långt. Jag opererades relativt akut bara ett par veckor senare och operationen gick bra. Man fick bort till synes hela tumören och jag rehabiliterades under några månader på en av Sveriges bästa rehabiliteringskliniker i Solna. Jag hade tur, operationen gick så bra som den bara kunde gå och jag har haft få biverkningar efter sjukdomen och operationen. Jag har lite nedsatt känsel och finmotorik i vänster kroppshalva, men med alternativet att kvävas till döds kan jag leva med det.
Efter några månader på sjukhus och rehabilitering kunde jag återgå till ett normalt liv med jobb och allt annat om hör vardagen till. Jag tampades under en tid med hjärntrötthet och sänkt stresströskel, något som med tiden också försvunnit.

Det har nu gått sju är sedan jag opererades. Jag har gått på regelbundna återkontroller och röntgat ryggrad och hjärna för att säkerställa att sjukdomen inte kommer tillbaka. Till en början röntgades jag varje halvår och kontrollerna har sedan successivt glesats ut allteftersom då resultaten inte visat på några cellförändringar. Varje undersökning har dock alltid inneburit en viss anspänning, det finns ju trots allt en anledning till att läkarna vill att jag ska gå på dessa undersökningar – nämligen risken att sjukdomen kommer tillbaka. Efter varje undersökning har det det gått någon dryg vecka tills svaret har kommit och det har varit en viss anspänning kring denna väntan. Men varje gång har resultaten varit bra, man har inte hittat några cellförändringar. Jag har invaggats i ett bedrägligt lugn, jag har trott att det med tiden kanske kommer att bli bra trots allt och att risken för återfall minskat för varje år som gått.

I mitten av november var det dags för den senaste undersökningen. Jag åkte i vanlig ordning till Karolinska i Huddinge, där jag tillbringade en knapp timme i en högljudda magnetröntgenapparaten. Efter undersökningen har det tagit ovanligt lång tid innan jag fått någon återkoppling från ansvarig läkare, så jag började nästan fundera på vad som hände, om man missat mig på något sätt.
När jag slutligen var på väg att höra av mig till sjukhuset, kom en kallelse till en läkartid. Då tiden krockade med en annan tid som jag inte kunde ändra på, ringde jag till Karolinska och försökte boka om tiden. Och ni vet hur svårt det kan vara med läkartider, det kan ofta vara lång väntetid för att alls komma i kontakt med en läkare. Jag blev informerad om att läkaren var mycket angelägen om att vi träffades så snart som möjligt, vilket gav mig en klump i magen. Jag började ana att det kanske inte var ett positivt besked som skulle levereras. Till slut hittade vi en tid för ett telefonmöte som passade bägges kalendrar.
Och den här gången slog mina onda aningar in. Man har hittat nya cellförändringar – om än väldigt små sådana – i ryggmärgskanalen, på ungefär samma ställe som tumören satt för sju år sedan. I nacken, strax under hjärnan har tumören återigen börjat ta plats. Så efter sju år är cancern på väg tillbaka och jag står återigen inför tidsödande ingrepp för att (återigen) bli kvitt sjukdomen.

Den här gången har jag inte anat ett smack om att något inte är som det ska i kroppen. Månaderna innan man hittade min tumör för sju år sedan, hade jag tampats med smärtor, orkeslöshet, nedsatt balans, nedsatt finmotorik i armar och händer – och jag hade med all tydlighet förstått att något var väldigt galet långt innan jag fick min diagnos. Då var det på ett vis nästan en lättnad att åtminstone få veta vad mitt mående berodde på.
Men denna gång har jag som sagt inte anat ett smack. Jag har jobbat och hållit igång precis som vanligt utan att kroppen sagt ifrån. Möjligen har jag anat att jag blivit lite fumligare i händerna än normalt, men å andra sidan har jag ju som sagt sedan operationen en nedsatt finmotorik – så jag har egentligen inte reagerat på det. Och det har inte heller varit särskilt påtagligt direkt, utan bara en marginell försämring. Om det har med cellförändringarna i nacken att göra vet jag inte, men det ligger inte alltför långt bort att tro det. Men eftersom det gått så bra på återbesöken under årens lopp, har jag inte riktigt gjort kopplingen att jag ska bli sjuk igen efter så här lång tid.

Det är klart att det någonstans finns en oro när man får ett sådant här besked. Jag skulle ljuga om jag sa något annat. Men jag tar det hela med stort jämnmod trots allt. Läkarna är positiva och verkar övertygade om att strålbehandlingen ska göra susen och att jag kommer vara bra igen efter genomgången behandling. Och jag väljer att lita på vad läkarna säger, om de inte vet ifall det går bra eller ej – vem ska då veta? Och jag tror inte att man heller har någon vinning i att inge falska förhoppningar.
Det som stör mig mest är nog att tillvaron liksom återigen stannar upp, att så mycket ställs på vänt under en så här pass lång behandling. Jag vill liksom vara frisk och leva på mitt liv som vanligt.

Jag är samtidigt oerhört tacksam att leva i ett land som Sverige när nu situationen är som den är. Själva strålbehandlingen kommer ske i Uppsala. Jag kommer sjukskrivas med sjukersättning för att kunna närvara vid de dagliga förhandlingarna. Ovanpå det står regionen för taxiresor till och från Uppsala eller hotell motsvarande samma kostnad som jag hade betalat för att vara inlagd på sjukhus. Nu verkar det som att varje enskilt behandlingsmoment inte kommer ta särskilt mycket tid i anspråk, så jag kommer förmodligen välja att sova hemma om nätterna. Men jag fascineras över hur bra vi har det, vad mycket som våra sociala skyddsnät faktiskt täcker. Det klagas mycket på nedskärningarna inom vården, men när det väl gäller så funkar den hur bra som helst. Plus att man bara betalar en överkomlig summa för vård som i själva verket skulle kosta en smärre förmögenhet (naturligtvis inte skatterna inräknade, som är en desto större summa). Och utöver själva vården får man resor och logi som inte heller är särskilt billigt. Jag kommer aldrig klaga på att betala skatt!!

Relaterade artiklar

Dagens Nyheter 1

Om författare

Jag har bloggat på olika sidor sedan tidigt 2000-tal och brinner för det skrivna ordet. Jag är utbildad sjökapten och författare och mina inlägg kretsar mycket kring min vardag och politik liksom mina stora passioner mat, resor, film och litteratur. Förutom min blogg, ägnar jag mig åt film och har vid det här laget haft roller i ett stort antal produktioner inom såväl reklam som serier och långfilmer.

Du kanske också gillar:

1 kommentar

  1. Som du själv skriver är man glad att bo i ett land som Sverige när sånt här drabbar en. På sju år har det gått framåt som tur är inom behandling. Ett stort lycka till och allt kommer bli bra!

Kommentera

%d bloggare gillar detta: