allkonstnarenDagens läkarbesök har nog påverkat mig mer än jag egentligen trott. Visst har jag känt en viss oro kring vad som komma skall och vad läkaren skulle säga. Men jag tycker inte att jag tänkt så hemskt mycket på det, mer än kring det praktiska – om jag till exempel ska vara fortsatt sjukskriven eller ej. Jag har någonstans tänkt att vad är det värsta som kan hända? Worst case scenario har trots allt varit att cellförändringarna inte är helt borta och att jag kan tänkas behöva en strålbehandling till. Värre än så har jag försökt tänka att det inte blir.
Jag har verkligen känt efter ordentligt under den gångna tiden. Har jag inte lite ont i nacken? Är jag inte lite orkeslös? Man blir verkligen hypokondrisk när man haft cancer och tror alltid det värsta vid minsta lilla krämpa. Jag har aldrig varit särskilt nojig och hypokondrisk av mig, utan har istället dragit mig för att gå till läkaren. Men sedan jag fick min tumör för snart åtta år sedan, har läget blivit helt annorlunda. Jag har inte sprungit hos läkaren i tid och otid, men i mycket större utsträckning än tidigare.
Och ju närmare dagens läkarbesök kommit, ju pirrigare har det trots allt känts. I natt har jag sovit extremt dåligt; jag somnade bra när jag lade mig igår kväll, men sov oroligt de få timmar jag sov. Strax efter klockan tre vaknade jag och kunde inte somna om. Så det blev en tidig morgon denna dag och dagen har därmed känts väldigt lång. Klockan sex steg jag slutligen upp och satte på kaffe. Efter tre vakna timmar bland trassliga lakan, var det bara att inse att jag inte skulle få mer sömn.
Och klockan 14:30 i eftermiddags var det så dags. Det blev ett relativt kort läkarbesök på ungefär tio minuter där vi gick igenom lite vad som visat sig vid magnetröntgen och min fortsatta sjukskrivning. Och jag fick det besked jag nog någonstans trodde att jag skulle få, nämligen att magnetröntgen inte visade någonting. Jag vet med mig att det var väldigt små cellförändringar man hittade vid förrförra röntgenundersökningen och någonstans har jag litat på sjukvårdens kompetens, att man vetat vad man syssla med när det kommit till strålbehandlingen. Jag har litat på att man vetat hur man ska dosera strålningen och vilken behandling som krävts för just mina cellförändringar.
Men när jag kom hem nu på eftermiddagen var det som att alla anspänningar släppte. Då kom tröttheten efter att ha sovit dåligt – vid närmare eftertanke har jag sovit dåligt igenom de senaste nätterna, kanske delvis på grund av det annalkande läkarbesöket. Så nu låter jag sådär jättetråkig, men jag ska nog fira dagens besked med en god natts sömn! 😄
Från och med första juni börjar jag jobba igen, om än på 25% till att börja med. Det känns positivt att komma tillbaka arbetslivet igen, även om det till att börja med blir på deltid. I längden blir det trots allt långtråkigt att bara gå hemma, det går inte att komma ifrån.
