Igår gjorde jag sista strålbehandlingen, en behandling som varat de senaste sex veckorna. Det var en konstig känsla på något vis när jag för sista gången lämnad rummet jag tillbringat tid i varje vardag de senaste veckorna för att gå ut i väntrummet och ringa en taxi för att åka hem. Tillvaron har under de gångna veckorna kretsat kring strålbehandlingen och jag har inte hunnit med att göra så väldigt mycket annat. Man har lärt känna personalen och lokalerna och på något vis byggt upp en tillvaro som kretsar kring behandling och att handskas med de biverkningar om följer i fotspåren av behandlingen.
Jag har i perioder varit väldigt trött, haft huvudvärk och varit illamående. Saker som enligt vården är helt naturligt och något man får tampas med även de första veckorna efter att behandlingen avslutats. Så sjukskrivningen är inte över, utan jag kommer vara sjukskriven ytterligare några veckor för att tillfälle att vila upp mig efter den tuffa behandlingen.
Allt har verkligen kretsat kring behandlingen och det kändes konstigt att lägga sig igår kväll utan att behöva boka en taxi till nästa dags behandling. Något som blivit en rutin under de gångna sex veckorna.

Biverkningarna har verkligen kommit och gått på ett oförutsägbart sätt under behandlingen. Somliga dagar har jag kunnat hålla igång ungefär som vanligt, medan jag andra dagar mer eller mindre varit sängliggande. Om nätterna har jag sovit som en stock och med lätthet kunnat sova bortåt 12 timmar i ett svep. Visserligen är jag något av en sömntuta även i normala fall, men under behandlingen har det varit extraordinärt och jag har haft ovanligt stort sömnbehov.
Det är enligt läkarna inte ovanligt med ännu starkare biverkningar när behandlingen är över. Framförallt trötthet och huvudvärk är tydligen någonting som kan hänga i ett bra tag efteråt och i vissa fall till och förvärras i och med kroppen återhämtar sig från behandlingen.
Det jag märkt av allra mest har ändå varit fumligheten i händerna, vilket heller inte är helt ovanligt om man får strålning i nacken som jag just fått. Det blir irriterat bland nerverna i ryggmärgskanalen, vilket helt enkelt gör att man blir fumlig. Detta märks extra väl när jag sitter vi datorn. Jag är verkligen glad över möjligheten att korrigera fel, för annars skulle allt jag skriver varit totalt oläsbart. Ibland har jag tänkt tanken att publicera ett inlägg där jag inte korrigerar för min stavfel och fumlighet över tangenterna – bara för att illustrera hur fumlig jag faktiskt är. Men inlägget skulle med största sannolikhet bli totalt oläsligt. Så just nu är delete och backstep mina största vänner när jag sitter vid datorn. Istället tar det lite extra tid, eftersom jag ofta måste gå tillbaka och korrigera ett stort antal fel.

Nu väntar en period av vila innan det är dags att återgå till att jobba heltid igen. Min arbetsgivare har skött hela min sjukskrivning väldigt proffsigt och jag kommer få rehabilitering när det är dags att återgå i tjänst igen. Med jämna mellanrum har det kommit sms eller telefonsamtal där man frågat hur jag mår och hur behandlingen går.
Jag har varit sjukskriven under längre perioder även förut och har en erfarenhet av arbetsgivare som inte alls sköt långtidsfrånvaro särskilt smidigt. jag har trots allt en viss förståelse för att et är en svårt sits som arbetsgivare när en anställd är borta under en längre period – ur flera aspekter. Men det gör ändå väldigt mycket för ens välmående att arbetsgivaren någon gång emellanåt hör av sig och kollar läget.

Om författare

Jag har bloggat på olika sidor sedan tidigt 2000-tal och brinner för det skrivna ordet. Jag är utbildad sjökapten och författare och mina inlägg kretsar mycket kring min vardag och politik liksom mina stora passioner mat, resor, film och litteratur. Förutom min blogg, ägnar jag mig åt film och har vid det här laget haft roller i ett stort antal produktioner inom såväl reklam som serier och långfilmer.

Du kanske också gillar:

Kommentera

%d bloggare gillar detta: