I slutändan kommer vi inte ihåg våra fienders ord – utan våra vänners tystnad

Hur skulle du agera om du bevittnade mobbing på din arbetsplats? Skulle du vara den som gick emellan och tog den utsatte i försvar eller skulle du förbli tyst och välja att inte agera? Det är ett svårt dilemma, jag vet – det beror så otroligt mycket på situationen. Jag vet faktiskt inte själv hur jag skulle agera – om jag skulle agera eller låta bli. Men jag hoppas att jag i en sådan situation skulle ha tillräckligt mycket mod för att agera på ett eller annat sätt. Kanske skulle jag inte nödvändigtvis gå emellan, men åtminstone ta upp det hela med en arbetsledare, facket eller liknande – beroende på situation och vad som faktiskt skett. Precis som om du bevittnar vilket brott som helst – du kanske inte vågar ingripa, men du kan åtminstone ringa 112. Att ringa larmnumret är oftast inte relevant i samband med mobbing, men ni förstår säkert liknelsen. Man kanske inte alltid vågar ingripa, men det går alltid att kontakta arbetsledningen, facket eller liknande och låta dem som har som arbetsuppgift att ta itu med sådana här problem göra sitt jobb.
Jag har väldigt förskonad när det kommer till det där med mobbing på olika arbetsplatser – och då har jag varit på ett stort antal sådana genom åren. Genom åren är det inte många gånger jag varken varit utsatt eller bevittnat något som jag skulle kalla för mobbing. Rättare sagt är det bara en gång jag varit med om det och då var det jag själv som kände mig utsatt. Jag har varit med om olämpliga arbetsgivare, chefer som varit på helt fel plats och kolleger som varit olämpliga på sina positioner – men mobbing har jag bara varit med om en enda gång under mina 30 år i yrkeslivet. Och det är tur det, med tanke på hur fruktansvärt illa jag tycker om mobbing som fenomen. Jag blir så illa berörd av mobbing, oavsett om det är en vuxen eller ett barn som utsätts. Är offret ett barn, är det tragiskt just föra att ett barn far illa – är offret en vuxen person är det tragiskt för att förövarna då förmodligen är vuxna, som ju borde veta bättre.

Jag minns så väl en arbetsplats jag var på för ett antal år sedan, ganska nära nutid. Jag jobbade med en kvinna som på något vis givit sig katten på att hitta fel i allt jag gjorde – och som inte drog sig för att påpeka eventuella fel i väldigt otrevlig ton. En gång skulle jag jobba kvällsskiftet och när jag kom till jobbet hade den som gjort dagpasset hunnit gå, eftersom hen skulle till läkaren. På skrivbordet låg ett papper som kommit via faxen under dagen – med en postitlapp på om att mottagaren skulle komma och hämta det under eftermiddagen eller kvällen. Jag hade ingen anledning att dubbelkolla vad min kollega gjort, utan tog förgivet att mottagaren visste om faxet och skulle komma och hämta det. Mitt kvällspass var stressigt och jag hann helt enkelt inte tänka något närmare på faxet som kommit. På kvällen kom min kvinnliga kollega för att göra natt – och när hon såg faxet ligga på skrivbordet, fick hon ett hysteriskt raseriutbrott.
Jag fick höra att jag misskötte mitt jobb, att jag var totalt olämplig för jobbet och en lång rad andra saker – liksom att mottagaren av faxet naturligtvis inte kunde veta vad som kom i våra faxar. Det sistnämnda kunde jag möjligen hålla med om, men å andra sidan tog jag förgivet att mina kollega från dagpasset talat om det för mottagaren. Annars hade hen knappast skrivit postitlappen om att faxet skulle hämtas under eftermiddagen/kvällen, eller?! 🙄 Och i vilket fall går jag inte med på att jag missköter mitt jobb för att jag eventuellt missat att meddela mottagaren om ett inkommet fax.

En annan gång skulle jag påbörja nattpasset vid 21 på kvällen. Min vana trogen tog jag ett tidigare tåg än jag egentligen behövde, bara för att vara säker på att komma i tid. Men jag hade otur denna kväll och det blev strul och förseningar i tunnelbanan – något som ledde till att jag insåg att jag skulle bli cirka fem minuter sen. Jag försökte ringa till jobbet för att meddela min försening, men kom inte fram – det tutade bara upptaget. Jag försökte om och om igen, men kom inte fram. Sista gången jag försökte ringa, stod jag i rulltrappan på väg upp från tunnelbanan. Men jag kom inte fram och tänkte till sist att jag får ta diskussionen när jag kommer fram till jobbet. Jag förklarade mig när jag kom fram och det var inga större konstigheter. Kruxet var att samma sak hände även kommande kväll när jag skulle gå på nästa nattpass. Jag tog ett tidigare tåg än jag behövde, men det blev strul i tunnelbanan och jag blev återigen cirka fem minuter sen. Ingen jättestor försening – och jag tänker att man inte kan gardera sig emot allt. Ska man aldrig komma sent, då kan man helt enkelt inte lämna jobbet. Men denna kväll hade jag inte samma tur, utan istället fick jag en sådan uppläxning att jag knappt varit med om något liknande. Min kvinnliga kollega gick upp i falsett, skrek och domderade över hur ansvarslös jag var som inte ringt och meddelat min försening. Vilket jag ju försökt göra, men det tutade bara upptaget. Men det värsta av alltihop – enligt min kollega – var att hon inte kunnat gå hem vid 21:00, trots att hon hade arbetstid till 22:00. Nu kom hon ändå iväg strax innan 21:10, vilket väl ändå är helt okej.
Och så här var det gång efter annan. En annan gång fick jag världens utskällning för att jag inte lagt in en efterlysning på en bil eftersom datasystemet låg nere – vilket överhuvudtaget inte var mitt fel. Till sist fick jag nog av min kollegas bemötande och tog upp det hela med vår arbetsledning. Jag gjorde klart att jag ansåg det hela vara ren mobbing och att jag inte accepterade att bli bemött på det här viset av en kollega. För att vara extra tydlig, hotade jag med att säga upp mig om det inte blev en bättring från min kollegas sida. Och missförstå mig nu rätt! För självklart ska jag komma i tid till jobbet, något annat säger jag inte. Men ska jag helt gardera mig från förseningar, då ska jag aldrig lämna arbetsplatsen överhuvudtaget – annars finns alltid en liten risk att man någon gång då och då blir sen. Tyvärr händer det enstaka gånger att det blir strul i kollektivtrafiken eller annat man inte kan rå över som gör att man blir mer eller mindre sen. Och det ska även sättas in i sammanhanget att jag ytterst sällan är sen till jobbet – de gånger det händer, har det med strul i trafiken att göra, eller annat jag inte kan rå över.

Jag och min kollega kallades till ett samtal hos våra chefer efter bara några dagar – och cheferna tog förstås mitt parti i det hela. Men jag minns hur min kollega reagerade – hon satt och suckade, himlade med ögonen och tycktes inte alls förstå problemet i det hela. Hon tycktes tycka att det tillhörde en god arbetsmiljö att vi som kolleger skrek åt varandra, svor åt varandra och anklagade varandra för diverse saker. Vilket inte jag och våra chefer inte riktigt höll med om. Till slut satt min kollega och grät och gjorde sig själv till offret i hela situationen – istället för att på något vis vara ursäktande eller försöka ställa saker och ting tillrätta igen. Dock visade det sig i slutändan att det inte bara var mig hon betett sig illa emot – utan det var fler som vände sig till våra chefer med klagomål på kollegans uppförande. Till sist fick hon ett ultimatum: bete dig eller du blir uppsagd med hänvisning till samarbetssvårigheter.
Efter detta skärpte hon till sig och vårat samarbete började faktiskt fungera igen. Då var hon istället överdrivet trevlig, men det orkade jag inte klaga på utan lät det hela vara. Strax därefter avslutade jag min anställing och bytte jobb, men av helt andra anledningar än hur min kollega bemött mig. Det var helt enkelt dags att göra något annat och jag påbörjade en helt annan karriär istället – något jag aldrig ångrat, utan jag är supernöjd med var jag idag befinner mig rent yrkesmässigt. Och på Sjöfartsverket har jag fått ett föredömligt bemötande av kolleger och chefer, vilket gör mig väldigt glad och tillfreds.