Säg till regissören att ge dödsscenen lite mera liv

Filmandet har inte bara sammanfört mig med en lång rad spännande människor, det har fört mig till platser jag förmodligen aldrig annars skulle ha besökt. Oftast har det varit i Stockholmsområdet, men inte nödvändigtvis. Jag har varit i ställen som Göteborg, Tallinn och Helsingfors under flera av de filmuppdrag jag fått. Jag har varit på små lokalkrogar i diverse småorter runtom i landet, slott, villor och båtar och filmat in scener till reklamfilmer, långfilmer och serier – ställen som jag aldrig hade besökt om det inte vore för mitt intresse för att gå på filminspelningar. Inte minst nu när jag varit arbetssökande, har jag lite extra kunnat ägna mig åt att filma och göra detta som jag brinner för så mycket, vilket förstås har varit helt fantastiskt. Jag ska väl vara tydlig med att A-kassan godkänt att jag ägnar mig litegrann åt filmandet och firman trots att jag är arbetslös – och jag är noga med hur mycket jag ägnar mig åt det hela för att det inte ska påverka min ersättning.
När jag började som statist för åtta år sedan, fanns inte många sidor att vända sig till för att hitta uppdrag, men idag finns en uppsjö olika agenturer med tillhörande sidor för att söka jobb som statist eller skådespelare. Det är en svår balansgång vilka man ska vara med på eller ej, inte minst då de flesta kostar pengar att registrera sig på. Priserna är varierande, men det blir en smärre förmögenhet om man ska vara med på alla sidor. Även om jag tar det hela på firman och kan dra av för momsen, så blir det en hel del pengar man pungar ut med i slutändan – det går inte att komma ifrån.

Sen är filmlivet inte så glamouröst som jag tror att många vill tro, inte minst alla som drömmer om att en dag bli skådespelare. Det är ofta långa dagar på väldigt konstiga tider; antingen tidiga morgnar eller sena kvällar. Det är många gånger jag satt klockan på rent okristliga tider på morgonen eller kommit hem först sent framåt nattkvisten. Andra gånger har man haft arbetsdagar på 12-14 timmar, vilket inte är helt ovanligt inom filmbranschen. Och det är inga höga arvoden man får, inte minst som statist – även om det har blivit bättre under de år jag har varit med. Numera är det tämligen sällan man ser uppdrag där arvodet är runt 300 kronor, något som var tämligen vanligt för bara några år sedan. Numera ligger arvodena allt oftare kring tusenlappen för en heldag, vilket givetvis är en positiv utveckling.
Men jag tror många har en bild av ett glamouröst liv som skådespelare, vilket enligt min erfarenhet inte stämmer. Det är visserligen annat för de riktigt stora skådespelarna, men den nivån är de ytterst få som når. För de flesta är det långa, slitsamma dagar till usla löner – och det är få som kan leva på sitt skådespeleri. Många skådespelare måste ofta ha andra jobb vid sidan av för att kunna få ekonomin att gå runt – även om vi pratar om lite större skådespelare. Jag har blivit lite förvånad när jag hört intervjuer med vad jag tyckt varit stora skådespelare, men som berättat att inte kunnat leva på sitt yrke. Det måste kännas ganska surt när man utbildat sig till något, att sedan inte kunna leva på det utan behöva ta andra jobb för att dryga ut hushållskassan.

Jag skapade ganska tidigt en egen hemsida, bildade företag och började fakturera för mina filmuppdrag. Men det gäller att vara lite om sig och kring sig som statist, inte minst om man får uppdrag direkt via sina egna kanaler, som exempelvis sin hemsida. För ett antal år sedan blev jag kontaktad av en person som sig företräda ett företag som hette Ytterbyfilm och som sökte skådespelare till ett filmprojekt. Under konversationen som följde, fick jag lite olustiga vibbar och propsade därför på att få se manus liksom skriva kontrakt i förväg på vad vi kommit överens om. Allt detta gjordes – och jag åkte till Göteborg för att vara med på den aktuella filminspelningen. Men trots skrivet kontrakt, kom aldrig några pengar när jag fakturerade för uppdrag och reseersättning. Jag gick givetvis till Kronofogden för att få pengarna indrivna, men det finns inga pengar att driva in dessvärre. Skulden är nu uppe på cirka 20.000 kronor med räntor och avgifter, pengar som jag antagligen aldrig kommer att få se röken av. Hela historien går för övrigt att läsa här för den som är intresserad.
Efter historien med Ytterbyfilm har jag blivit försiktigare och oftare tackat nej när jag fått konstiga vibbar kring en förfrågan om nya uppdrag. Jag har liksom tänkt att ett kontrakt är en garant för att man får betalt, men har lärt mig den hårda vägen att det inte är så. Även om man skriver kontrakt på vad man kommit överens om, så är det inte alls säkert att man får betalt i slutändan.

Sen tillkommer andra aspekter när det kommer till att vara vaken inom filmbranschen – och det gäller att faktiskt få betalt i slutändan även av mer etablerade produktionsbolag. Jag fakturerar alltid för arvodet eftersom jag vet att det kan vara lite si och så när det kommer till det där med att få betalt i tid. Min egen erfarenhet sedan jag inte fakturerade, var att det ibland kunde ta månader innan pengarna kom – om de kom överhuvudtaget. Och det var inte alltid lätt att hålla koll på vilka uppdrag man fått betalt för eller ej, något som är väsentligt mycket enklare när man fakturerar. Dessutom är det lättare att skicka påminnelser och dra fordringar vidare till exempelvis Kronofogden om pengarna inte kommer. Och även om de allra flesta betalar sina fakturor i tid så – tro mig – är det förvånansvärt ofta som det ändå händer att fakturor inte betalas som de ska.
Jag har skickat ett otal påminnelser genom åren, liksom dragit ärenden vidare till Kronofogden när jag inte fått betalt som överenskommet. Det känns aningen respektlöst på något vis, för det är så många steg som passeras innan Kronofogden kopplas in. Jag har skickat originalfaktura följt av två påminnelser innan Kronofogden dras in i det hela – och under tiden har kunden haft möjlighet att höra av sig och meddela att betalningen är på gång. Men sker varken betalning eller att kunden hör av sig, då blir det Kronofogden som får ta över fordran.