allkonstnarenDet har snart gått 24 år sedan jag under mycket turbulenta förhållanden flyttade till Stockholm från lilla Hudiksvall uppe i Hälsingland. Att det blev just Stockholm var en mycket av en slump. Jag ville bort från Hudiksvall efter ett kraschat förhållande och svallvågorna som följde efter det, men var jag hamnade var av mindre betydelse. Sen råkade det vara Stockholm där jag – mot alla odds – fick både jobb och lägenhet.
Till en början trivdes jag sådär i storstan. Jag bodde långt ut ifrån stan och hade långa resvägar vart jag än skulle, så det var ganska påfrestande. Till jobbet hade jag en timme och en kvart från dörr till dörr, vilket gjorde att jag hade extremt långa dagar när jag jobbade. Till det kände jag mig väldigt ensam, då jag knappt kände någon i stan överhuvudtaget, så det tog inte lång tid innan jag började känna mig ganska ensam. Så jag var på allvar på väg att flytta härifrån igen, eftersom jag inte riktigt kände mig hemma i storstan.
Men med tiden har jag börjat känna mig alltmer hemma i Stockholm, inte minst sedan jag fick lägenhet i Bagarmossen och bara har 20 minuter till stan inklusive promenad – vilket med stockholmska mått mätt är väldigt bra. Plötsligt var det som en ny värld som öppnade sig och jag kunde utnyttja storstans full potential.
Sen har jag med tiden byggt upp en bekantskapskrets, liksom att större delen av min familj också flyttat till Stockholm, vilket förstås gör att jag känner mig mindre ensam i tillvaron här. Och det är givetvis något som gör mycket till för att man ska trivas på en plats – oavsett var man bor – att man har ett umgänge och inte känner sig alltför ensam. Men någonstans kände jag inte att det var ett alternativ att flytta tillbaka till Hudik igen – och situationen skulle ju bli densamma som i Stockholm vart jag än flyttade. Möjligen med undantag för de långa resorna. Så jag blev kvar och hamnade slutligen i Bagarmossen, där jag trivs oerhört bra – inte minst med tanke på de överkomliga resorna in till stan. Numera har jag inga som helst planer på att flytta ifrån Stockholm, tvärtom känner jag att jag det är här jag vill bli kvar. Jag älskar tillgängligheten till saker, att det mesta – både butiker, krogar och restauranger – har öppet sju dagar i veckan liksom allt som händer i en storstad i form av musik och sportevenemang. Jag skulle helt enkelt inte kunna tänka mig att bo på en mindre ort längre.
Numera får jag nästan panik av att befinna mig på mindre orter, på något märkligt vis. Jag åker gärna runt och ser mg omkring. men längtar alltid tillbaka till storstan igen. För en massa år sedan dejtade jag en tjej, som resonerade att hon inte skulle sätta sin fot i en småstad eftersom småstadsbor har sådan dålig smak. Jag höll förstås på att gå i taket, eftersom hon indirekt menade att hon inte ville hälsa på den del av min familj som bor kvar i Hudik. Och riktigt så långt – som denna tjej – skulle jag själv inte sträcka mig. Jag kan inte tänka mig att bo på en mindre ort längre, men besöker gärna andra städer . vilket är en väldig skillnad.
Förr tillbaka sa jag att jag åkte “hem” till Hudik för att hälsa på, numera åker jag hem när jag åker tillbaka till Stockholm. I skrivande stund har jag bott längre tid utanför Hudik än jag bott i Hudik, trots att det är där jag vuxit upp. Å andra sidan är jag faktiskt inte född i Hudik, utan i Uppsala – och jag var knappt fem år när vi flyttade från Uppsala till Hudiksvall. Så totalt har jag bott 29 år på annat håll än i den stad som jag räknar som min barndoms stad, bara 17 år har jag spenderat i den stad där jag växte upp.
Jag minns så väl söndagarna när jag växte upp i Hudik, då allt var stängt och man inte kunde göra ett smack. Söndagarna i Hudik under 80- och 90-talet var rena döden, det var knappt att den lokala macken höll öppet. Samma sak gällde på de flesta röda dagar, för att inte tala om första maj – stan liksom dog och det var ren lögn att försöka göra något, man fick helt enkelt hålla sig hemma. Allra minst i tonåren, då man gärna hängde på stan och ville gå i butiker. Sådant kanske har blivit bättre idag, då efterfrågan är en annan – även i småstäder måste ju utvecklingen gå framåt och tiderna förändras.
Men söndagarna minns jag som extremt tråkiga när jag växte upp, det var dagar då man höll sig hemma och inte gjorde särskilt mycket. Och det är den bild jag fortfarande har av småstäder, även om den kanske inte stämmer numera. Nu är jag så van vid Stockholm, där det inte är någon skillnad på veckodagarna i den aspekten och det mesta håller öppet oavsett veckodag, kanske med lite ändrade öppettider på röda dagar på sin höjd.
Idag finns inte en chans att jag skulle kunna tänka mig att flytta ifrån Stockholm, jag trivs alldeles för bra – i flera avseenden, inte bara tillgängligheten till saker och ting. Stockholm är en vacker stad och jag har dessutom merparten av min familj här. Så ja, jag kommer att bli kvar med allra största sannolikhet.
På något sätt har jag lite svårt att förstå många av de som blivit kvar i Hudik – eller andra småstäder för den delen – utan att ha provat något annat, utan att ha sett sig omkring något mer i Sverige eller världen. Själv har jag flyttat runt en del och insett att storstan är det som passar mig allra bäst. Jag skulle minst lika gärna kunnat komma fram till att småstadslivet passat mig bäst och flyttat tillbaka till Hudik.
Men jag tror också att det har med att göra hur jag trivdes i Hudik. Hur jag hade det i skolan – och anledningen till att jag faktiskt flyttade därifrån. Separationen som gjorde att jag flyttade, visade att alla fördomar man kan ha om en mindre ort besannades. Rykten som sprids med vindens fart och plötsligt “vet” alla vilket “svin” jag var mot mitt ex – fast det inte var sant. Jag vågar faktiskt hävda att situationen inte alls blivit densamma i en större stad.
