Din tankesmedja i etern
Det har känts svårt att få någon riktig adventsstämning i år. En pågående pandemi som gör det lite osäkert kring hur julhelgen ska spenderas liksom ställt in saker som julmarknader och julbord och medfört att man får hålla extra avstånd under julshoppingen har givit lite smolk i bägaren på något vis.
Det är verkligen inte mycket som är sig likt år 2020. Jag leker ibland med tanken hur man skulle reagera om man legat i koma en längre tid och sedan vaknar upp hösten 2020. Man skulle ju inte tro det var sant med alla restriktioner och nedstängningar. Det känns nästan som någon läskig dystopi vi just nu går igenom.
Nu återstår att se hur julen blir i år, allt är ju så avhängigt på vilka restriktioner som kommer att gälla. En sak är väl säker, och det är att det knappast kommer att bli som vanligt.
Till viss del har de nya Coronarestriktionerna nått även oss på skolan. Till stor del har man lyckats undvika undervisning på distans, utan löst det på annat sätt. Men vissa dagar får vi vara hemma och man har löst det elektroniskt.
Och det är så tråkigt de heldagar man har hemma! Inte ens lunchen ser jag fram emot, till och med äta (något som jag annars inte har något emot) känns tråkigt.
Det är lätt att klaga på tristessen som följer i Coronapandemins spår. Det blir lite trist att jobba hemma varje dag och knappt träffa en kotte alls. Det är trist att inte kunna resa som man är van, även om man som de flesta andra inte gör mer än en eller ett par utlandsresor per år.
Är det bara jag som börjar tycka att det är lite tröttsamt med Corona och karantän?! Börjar det liksom inte bli lite uttjatat att sitta hemma och inte kunna åka någonstans?! Visst börjar det bli lite trist att i princip inte kunna ha några sociala kontakter?
Sista tiden har jag haft lite roligt åt mig själv och får erkänna att jag gjort något av en liten pudel. När corona-pandemin drog igång för några månader sedan, gjorde min arbetsgivare som många andra; man rekommenderade alla som hade möjlighet att jobba hemma i det mån det var möjligt. Många valde att göra det, men jag och några till har envetet valt att åka till kontoret varje dag. Jag själv med motiveringen att jag tycker det är lättare att jobba disciplinerat på jobbet och att jag inte får lika mycket gjort hemifrån.
Det är inte mycket som är sig riktigt likt i dessa Corona-tider. Och det är inte utan att det börjar bli lite tradigt och man längtar efter att det vänder. Den gångna helgen har varit aningen annorlunda mot hur det brukar se ut kring Valborg och 1:a maj. Nu är det väl inte hela världen att gå och se nån brasa på Valborg – och det är verkligen inte varje år jag går i någon första maj-demonstration. Men i år var det inte ens ett alternativ.
Varslen har ju duggat tätt i Coronapandemins spår och man har inte sett så stort antal varsel på många år under en så kort period. Jag själv får väl skatta mig lycklig, som är hos en arbetsgivare som inte är lika känslig för konjunktursvängningar som man är i vissa andra branscher. Det är för min del ”nästintill omöjligt” att bli av med jobbet; sen kan jag säkert hamna i sitsen att få andra arbetssysslor eller liknande, men risken att jag blir uppsagt är väldigt liten. Så ”arbetslöshet” ingår nästan inte i mitt vokabulär längre.
Det märks att folk plötsligt har mycket mer tid i dessa Corona-tider. Frivillig eller ofrivillig karantän, lugnare tillvaro på arbetsplatserna för oss som inte är i karantän (i alla fall generellt sett) gör att vi får slå ihjäl tiden med något annat. Och det märks inte minst i flödena på sociala medier. Alla har vi sett dessa ”gåtor” och ”utmaningar” som med jämna mellanrum dyker på till exempel Facebook, där man ska klura ut svaret på en gåta och själv publicera gåtan om man inte svarar rätt – eller publicera uppdateringar under ett visst antal dagar på ett visst tema (kan vara lästa böcker, köpta skivor, sedda filmer eller liknande).
Så börjar vecka 12 lida mot sitt slut och vardagen börjar kännas allt mer surrealistisk. Det känns som att man bor i en spökstad, där allt går på sparlåga. När jag åkt till och från jobbet vid vad som normalt brukar vara rusningstrafik, är det oftast inte mer folk i farten än en söndagsförmiddag. På kontoret är det tvärlugnt med väldigt få kolleger på plats.