Förbered dig på det värsta och hoppas på det bästa!

Varslen har ju duggat tätt i Coronapandemins spår och man har inte sett så stort antal varsel på många år under en så kort period. Jag själv får väl skatta mig lycklig, som är hos en arbetsgivare som inte är lika känslig för konjunktursvängningar som man är i vissa andra branscher. Det är för min del “nästintill omöjligt” att bli av med jobbet; sen kan jag säkert hamna i sitsen att få andra arbetssysslor eller liknande, men risken att jag blir uppsagt är väldigt liten. Så “arbetslöshet” ingår nästan inte i mitt vokabulär längre.
Detta till trots, finns det vissa saker som jag inte förstår när man i dessa coronatider hör intervjuer med person som varslats och/eller blivit av med jobbet – och som inte är med i a-kassan! Bland det första jag gjorde när jag kom ut i arbetslivet för snart 25 år sedan, var just att gå med i a-kassan. Det var för lika självklart som att skaffa en hemförsäkring eller till och med att andas. För någon dryg hundralapp i månaden har jag en försäkring som ger mig rätt till 80% av min inkomst ifall jag skulle bli arbetslös. Och även om risken är minimal, så vet man aldrig, det är just det som är poängen med alla former av försäkring!
Jag kan liksom inte riktigt ha medlidande med en person som ojar sig över ekonomin när man blivit av med jobbet – men som aldrig gått med i A-kassan, eftersom man inte trodde att man skulle behöva någon A-kassa. Så jäkla mycket kostar det inte varje månad att man ens kan skylla på att det är för dyrt. Väljer man att inte gå med i A-kassan, frånsäger man sig samtidigt rätten att klaga på ekonomin den dag man blir av med jobbet.