Så börjar vecka 12 lida mot sitt slut och vardagen börjar kännas allt mer surrealistisk. Det känns som att man bor i en spökstad, där allt går på sparlåga. När jag åkt till och från jobbet vid vad som normalt brukar vara rusningstrafik, är det oftast inte mer folk i farten än en söndagsförmiddag. På kontoret är det tvärlugnt med väldigt få kolleger på plats.
Jag har inte känt av några symtom och är inte särskilt orolig för att själv drabbas eftersom jag inte tillhör någon av riskgrupperna. Så jag har försökt leva precis som vanligt så långt det går i den spökstad som Stockholm förvandlats till.
Man kan tycka vad man vill om hur samhället hanterat situationen med Corona, men det är trots allt inte jordens undergång vi står inför – som somliga tycks förbereda sig för. Visst att det kan vara bra att förbereda sig lite för den eventualitet att man sätts i karantän. Men när man ser hur urplockat det är i många butiker, känns det inte som det karantän vissa förbereder sig för – utan snarare jordens undergång. Vi har själva sett till att vara lite extra förberedda, men inom rimliga gränser. Vi skulle ledigt klara oss några dagar vid en eventuell karantän – och sen får man helt enkelt laga efter läge. Som att ordna med att få mat hemlevererad, ta hjälp av anhöriga och så vidare. Och på så vis drar vi vårt eget strå till stacken genom att inte bidra till att det är så urplockat i butikerna.
Men det är som att coronakrisen tar fram det sämsta hos människan. Förutom tomma hyllor i butikerna har en hatstorm riktats statsepidemiolog Anders Tegnell – uppenbarligen mot bakgrund att han bara gjort sitt jobb. När vi står inför en sådan kris som Corona ändå innebär, borde girighet och hat inte vara det som vi visar varandra.
