allkonstnarenIdag är det tydligen ett år sedan restriktionerna efter pandemin hävdes, känns verkligen som att det året gått oerhört fort. Hade någon sagt att det var ett halvår sedan, hade jag köpt det rakt av. Men jag minns vad skönt jag tyckte att det var när restriktionerna försvann och man kunde börja leva som vanligt igen. Det var som en befrielse att återigen kunna ha en normal tillvaro, att inte behöva tänka på distansering, munskydd och hemarbete. Jag led verkligen under pandemin och tyckte restriktionerna var jättejobbiga, även om jag givetvis respekterade dem.
Det kändes viktigt att göra vad man kunde för att hålla smittspridningen nere, så jag höll avstånd, använde munskydd och tog mina sprutor. Jag har tagit alla sprutor som rekommenderats, men lik förbaskat åkte jag på covid ändå för några veckor sedan. Det kändes märkligt på något vis att få det så här långt efter själva pandemin – jag tänkte inte ens tanken att det var covid utan tog det för en vanlig förkylning. Det var först när jag testade mig i samband med en filminspelning som tanken faktiskt slog mig att det kunde vara covid. Så det var bara att åka hem och isolera sig några dagar tills det hela var över. Det blev aldrig särskilt illa, utan var som en vanlig förkylning vilket förstås var jätteskönt. Samtidigt blev jag lite rastlös av att gå hemma när jag egentligen kände mig tillräckligt pigg för att gå till jobbet.
Jag minns hur folktomt det plötsligt var på stan när restriktionerna infördes, hur extremt lite folk som var i farten i tunnelbanan – till och med om man reste i rusningen. Det kändes mer som när man åkte en sen vardagskväll än klockan halv åtta en vardagsmorgon. Stockholm kändes som något av en spökstad när man rörde sig i stan eller kollektivtrafiken. Numera känns det ungefär som innan pandemin, det är återigen trångt på tunnelbanan i rusningen och folk vågar sitta bredvid varandra igen. Och jag tycker det känns skönt att tillvaron börjar bli sig lik igen, att man faktiskt “vågar” vara ute bland folk så länge man inte har symtom. Jag sparar medvetet än så länge att resa utomlands, eftersom jag inte har koll på restriktioner i olika länder. Men så småningom kommer det även bli utlandsresor, vilket jag verkligen ser fram emot. Just nu har vi ändå inte råd att åka någonstans, så det löser sig ändå så att säga. Men förhoppningsvis kommer ekonomin att tillåta resor den dag man faktiskt vågar ge sig ut och resa.
Men man märker hur vissa saker fortfarande sitter i sedan restriktionerna, tillvaron är sig inte riktigt lik sedan pandemin trots allt. Man reagerar på om någon hostar, jag blir fortfarande osäker på hur man ska hälsa på folk och man blir nästan förvånad om någon sätter sig på sätet bredvid en i tunnelbanan. Hosta eller nysa vågar man knappt i det offentliga längre, än mindre ha kroppskontakt med någon. Och jag tror mina händer är renare än de någonsin varit, man har liksom vant sig vid det där med att hålla extra god handhygien.
Själv är jag dock inte extra försiktig längre, mer än att jag nog tvättar händerna lite oftare än jag brukade göra innan pandemin. Möjligen håller man fortfarande lite extra avstånd också, men bortsett från det följer jag inga restriktioner längre.
