Vi svenskar är fogliga och med tiden börjar restriktioner och rekommendationer från myndigheterna att bli vanor. Själv kommer jag på mig att vända hem igen om jag glömt ansiktsmasken hemma vid rusningstrafik. Jag hälsar inte längre med en kram eller handskakning, utan håller mig på behörigt avstånd. På sin höjd blir det en liten armbågshälsning, beroende på situation.
I affären eller kollektivtrafiken tar man långa omvägar om någon hamnar i ens väg och man hajar inte längre till av att någon har en mask för ansiktet. Plötsligt finner vi oss i att fogligt köa utanför en butik i väntan på att det är tillräckligt få kunder för att man ska kunna få sina tio kvadratmeter när man väl kommer in.
På ”mitt” gym har man stänkt av duscharna för att minska smittspridningen (fråga mig inte om logiken i beslutet) och de flesta besökare tycks snällt foga sig till att duscha och byta om hemma istället. Så gör även jag, även om jag inte känner mig helt bekväm i att åka med tunnelbanan hem i genomsvettiga träningskläder. Jag är van vid att vara lite mer ”anständigt” klädd när jag rör mig i kollektivtrafiken och det känns som att folk nästan tittar lite konstigt när man kommer lättklätt och förmodligen inte direkt doftar blomsteräng.
Det är inte utan att man längtar tillbaka till den tid då det gick att vara social på ett normalt sätt. Då man hälsade med en handskakning och slapp ta långa omvägar för att undvika närkontakt i kvartersbutiken. 

Om författare

Jag har bloggat på olika sidor sedan tidigt 2000-tal och brinner för det skrivna ordet. Jag är utbildad sjökapten och författare och mina inlägg kretsar mycket kring min vardag och politik liksom mina stora passioner mat, resor, film och litteratur. Förutom min blogg, ägnar jag mig åt film och har vid det här laget haft roller i ett stort antal produktioner inom såväl reklam som serier och långfilmer.

Du kanske också gillar:

Kommentera

%d bloggare gillar detta: