allkonstnarenOm någon för ett år sedan sagt att pandemin skulle pågå i långt över ett år, hade åtminstone inte jag trott på det. Jag trodde nog att det skulle vara över på några månader i värsta fall. Det hade nog känts väldigt hopplöst om man redan då visste hur länge det här skulle hålla på. Men det förtar inte känslan av tröstlöshet åtminstone jag själv känner just nu. Just nu vill jag bara att pandemin ska vara över så att tillvaron kan återgå till det normala igen. Är det bara jag som saknar att kunna resa, gå på konserter och ha middagar?
Innan pandemin startade hade jag hunnit köpa biljetter till såväl Rammstein som Lars Winnerbäck för sommaren 2020. Båda konserterna flyttades fram till sommaren 2021 – och har nu skjutits upp till sommaren 2022. Så det känns som att man kommer ha ganska mycket att ta igen när det här eländet väl är över. Jag funderar på vilket resmål man först kommer boka en resa till när pandemin är över? Kommer det bli stad eller bad, Europa eller längre bort? Jag vet nog inte själv riktigt svaret på frågan, mer än det skulle vara kul att äntligen få komma iväg på en resa igen. Resebolagen kommer garanterat få en rush av kunder när pandemin slutligen är över och alla vill börja boka resor igen.
För att inte tala om restaurangnäringen. De har det tufft just nu, men jag inbillar mig att det kommer bli rusning när restriktionerna släpper och folk vill börja gå ut som vanligt igen. Efter år av restriktioner och avhållsamhet, känns det som att det måste finnas ett uppdämt behov av att socialisera sig och göra saker. Samhället har gått på sparlåga så länge nu att folk har mycket att ta igen när restriktionerna väl lyfts.
Nu har vaccinmålen flyttats fram än en gång, nu är det september man siktar på att alla som vill ska vara vaccinerade. Kanske, kanske kan jag ha en födelsedagsmiddag på min födelsedag i september? Kan det vara nästa hållmärke i allt elände vi är mitt uppe i? Det lät ju lite för bra för att vara sant när man pratade om att alla skulle vara vaccinerade innan midsommar, som ju var det första målet man satte upp. Sedan blev målet augusti, och nu har man återigen flyttat fram målet en månad till. Men kanske går det att ha en liten födelsedagsmiddag i september om man har lite tur!
Att våren sedan tycks vilja låta vänta på sig gör kanske inte det hela bättre heller. Här i Stockholm har det inte kommit någon snö på länge, men det har varit kyligt, kallt och blåsigt. Även om solen ofta är framme, är det inte någon nämnvärd värme i luften. Så det gör det ju lite svårare att faktiskt träffa folk och umgås utomhus, något som hade varit möjligt om vädret varit lite bättre. Förra året gick ju smittspridningen ner under våren och sommaren, delvis på grund av att man då naturligt umgås utomhus. Men så länge det är kallt, blir det ju inte riktigt av att vara utomhus särskilt mycket.
Och det är svårt att klä sig vettigt på dagarna. Morgnarna är ofta riktigt kalla, sen kan det vara lite för varm för vinterkläder på dagen – för att kvällarna sedan ska bli riktigt kalla igen. Så jag ser fram emot riktigt fint vårväder snart, hoppas verkligen att vädergudarna kan gå med på att fixa det!
