Vi uppmanas att hålla i och hålla ut, hålla avstånd och använda munskydd. Igår kom nya rekommendationer från Region Stockholm och man jämför situationen med ett maratonlopp, där hålla tills man är i mål. Nu rekommenderas munskydd i det offentliga rummet – och inte bara kollektivtrafiken som tidigare. Och munskydd ska bäras oavsett tid på dygnet.
Men även om restriktionerna börjar bli vardag, börjar det faktiskt kännas aningen klaustrofobiskt vid det här laget – och det är jag knappast ensam om att tycka, eller hur?! Det börjar kännas rätt tröstlöst att håll i och hålla ut, inte minst nu när man befarar att en tredje våg av Corona är på G. Vad vi än gör, tycks det vara svårt att rå på spridningen av viruset. Jag fogar mig till rekommendationerna, jag använder munskydd och försöker hålla avstånd. Men det börjar sakta kännas rätt tröstlöst. Det har ganska exakt hållit på i ett år och många bedömer att vi får leva med Corona åtminstone till nästa årsskifte. Åtminstone i någon utsträckning.
Det gör mig inte så mycket att ha munskydd när jag ska ut, även om det är lite svårt att andas med munskyddet på. Men det finns saker jag börja sakna. Jag vill gå ut och äta, jag vill resa längre än bara inom Stockholm, jag vill kunna vistas i större folksamlingar, ha middagar hemma… Ja ni vet; leva ett normalt liv helt enkelt.

Jag – och säkert ganska många med mig – sätter ganska stor tilltro och hopp till vaccinet, som ju nu börjat levereras. Förhoppningsvis kommer det minska smittspridningen ju fler som vaccineras och man hoppas ju på att alla ska vara vaccinerade innan midsommar. Kanske, kanske kommer vi snart börja se en minskning i smittspridningen – och kanske de bedömare som tror att vi får leva med smittan resten av året har fel.
Jag börjar jobba efter min tjänstledighet i slutet av maj och hoppas att jag slipper jobba hemifrån när jag går tillbaka i tjänst igen. Det är så urbota tråkigt att sitta ensam hemma hela dagarna och inte träffa en kotte eller ens lämna lägenheten dagarna i ända. Jobb på distans är verkligen inte min grej. I normala fall är jag nog ganska introvert och inte särskilt social, men det är just det sociala jag saknar som allra mest med hemarbete. Det är skittråkigt att äta lunch ensam, det känns inte som någon vits att ta fikapauser när man ändå sitter ensam – och man missar till och med att se andra människor när man inte ens ger sig ut i kollektivtrafiken för att åka till jobbet.

Så ja, nu börjar jag faktiskt bli ganska less. Och jag förstår att andra blir det och inte efterlever rekommendationerna myndigheterna kommer med. Tålamodet börjar liksom tryta hos många vid det här laget. Sen är det inte någons fel att situationen är som den är. I grund och botten är det – tyvärr – bara att gilla läget utan att ha någon syndabock att ”skylla på”.

Om författare

Jag har bloggat på olika sidor sedan tidigt 2000-tal och brinner för det skrivna ordet. Jag är utbildad sjökapten och författare och mina inlägg kretsar mycket kring min vardag och politik liksom mina stora passioner mat, resor, film och litteratur. Förutom min blogg, ägnar jag mig åt film och har vid det här laget haft roller i ett stort antal produktioner inom såväl reklam som serier och långfilmer.

Du kanske också gillar:

2 kommentarer

Kommentera

%d bloggare gillar detta: