allkonstnarenDet tog en termin, men nu har jag kommit in i den lilla bubbla som utgör tillvaron som student. Och jag börjar inse att att jag kommer sakna den här tillvaron, när det i slutet av maj är läge att återgå till arbetsmarknaden och jobba som vanligt igen. Det kommer bli tufft, har jag sakta börjat inse. Som student, där en stor del av studierna är egenstudier, lägger man i stor utsträckning upp sina “arbetstid” själv efter eget huvud. Viss frihet har jag på jobbet trots allt, med flextid och möjlighet att jobba hemifrån ibland. Men jag är inte lika fri som jag är under det här läsåret som student. Och det har verkligen varit en ynnest att få lägga ett helt år på något man brinner för, nämligen att skriva och förkovra sig i texter.
Det enda jag å andra sidan inte kommer sakna när studentlivet är över, det måste vara den ekonomiska biten. Man blir ju inte direkt fet på CSN, det vet alla som någon gång har pluggat. Jag har haft turen att kunna jobba lite extra och dessutom ha lite besparingar att ta av. Men visst blir det knapert på studiestöd, det kan man inte neka till. Så ur den aspekten kommer det bli skönt att börja jobba igen och ha en vettig inkomst varje månad.
Men jag har fått upp ögonen för att få göra sådant man brinner för, sådant man älskar. Jag tror i grund och botten inte vi människor är skapta för den tillvaro som vi själva skapat för oss. Det är en ständig jakt på pengar, arbete och status i dagens samhälle. Samtidigt som vi lägger alldeles för lite tid och energi på sådant som är betydelsefullt för oss som individer. I slutändan är det ju trots allt pengar det hela handlar om, det är för de flesta av oss inte förspänt att kunna leva på en hobby. Det är få författare som helt kan leva på sitt skrivande, det är långt ifrån alla fotbollsspelare som kan leva på sin idrott och långt ifrån alla skådespelare som i slutändan kan leva på sin talang. Men tänk vad fantastiskt att faktiskt kunna leva på något som man brinner för, det vore verkligen en förmån större än väldigt mycket annat.
