En god resenär vet inte vart han är på väg, en fulländad resenär vet inte varifrån han kommer

Jag har rest en hel del genom åren och hunnit vara i ganska många länder runtom i världen. Länge har jag haft mottot att göra minst en utlandsresa per år och helst mer än så. Jag höll det mottot väldigt länge, men på senare år har det väl blivit lite si och så på den punkten. Det har varit av varierande anledningar, alltifrån att ekonomin inte tillåtit resor till brist på tid. Men utgångspunkten har varit att komma tillbaka till att börja resa igen, att återigen kunna göra minst en utlandsresa per år.
För några år sedan var vi på väg att åka på semester till Thailand, vi hade börjat titta på flyg och hotell och var väldigt nära att boka en resa. Men så blev jag sjuk och vi bestämde oss för att vänta lite med att resa tills jag blev frisk igen. Strax därpå kom pandemin och de var liksom inte att tänka på att resa någonstans under ett bra tag. När pandemin slutligen var över, föll det sig så att vi flyttade och det blev en flytt som blev lite dyrare än vi räknat med från början. Så det följde ett antal månader då vi istället försökte stoppa undan lite pengar för att så småningom kunna ha råd att resa. Men så har det dykt upp sådana där saker man inte kan rå över. Som långtidssjukskrivningar och – nu senast – att jag lite abrupt slutade jobba i januari. Saker som givetvis negativt påverkar ekonomin och gräver en hel del hål i sparkontot.

Över nyårshelgen bjöd jag sambon på en kryssning till Helsingfors och det är det närmsta utlandsresa vi kommit sedan något tag innan pandemin. Vi har gjort några mindre resor inom Sveriges gränser – och så var det då Helsingfors, men längre än så har vi inte kommit på senare år. Och det känns lite tråkigt, kryssningen gav på sätt och vis blodad tand och jag börjar minst sagt längta efter att få resa igen. Det är så skönt att bara komma iväg någonstans, att få se lite andra miljöer, äta god mat och ta en och annan drink. Jag är kanske inte den som har tålamod att ligga på en strand i en vecka, men lite sol och bad skadar väl egentligen aldrig – bara man kan kombinera det med lite annat också. Jag tycker mycket om att se städer, muséer och liknande – sola och bada kan jag göra hemma känns det som. Men så reser jag väldigt sällan utomlands under sommaren, det är då det är som vackrast i Sverige och jag har svårt att se varför man vill åka härifrån då. Jag åker hellre iväg under hösten eller vintern, då det är som mörkast, gråast och kallast här hemma.
Sedan har jag lite svårt för charterresor, även om det på sätt och vis är väldigt bekvämt. Det är bekvämt att få hela resan i ett paket med flyg, hotell, transfer och utflykter. Men jag vet inte, det känns inte riktigt som min grej att vallas runt av någon reseledare – det är liksom för tillrättalagt med en charterresa. Visserligen är det ju inget som säger att man måste delta i alla aktiviteter som charterbolaget anordnar – man kan ju köpa flyg och hotell och sedan göra egna utflykter och ha egna aktiviteter. Men jag har verkligen svårt att förstå att man åker utomlands sommartid och bara ligger på stranden och pressar, det blir liksom dubbelt fel något vis. Först lämnar man Sverige när det är som vackrast – och så gör man något som går alldeles utomordentligt att göra hemma under sommaren. Då är det lättare att förstå en badsemester i november, när det ändå är mörkt och kallt hemma.

Jag har massor av resor jag skulle vilja göra innan jag känner att jag rest färdigt. Däribland vill jag åka på karneval i Rio, åka Transsibiriska järnvägen och Hurtigruten, besöka Prag, San Fransisco, Jerusalem och Beirut – bland en hel del annat. Sen finns det en hel del att se och göra i Sverige också, som att till exempel åka Göta kanal. Det är bara pengarna som sätter gränser egentligen – förutom tiden förstås, man har ju bara ett visst antal veckors semester per år. Men jag hoppas på att med tiden få igång ekonomin igen, så att man kan börja resa lite. Bara jag väl börjar jobba igen, ska väl ekonomin komma på fötter så att det blir några kronor över varje månad. Som det är just nu, med A-kassa, finns inga större möjlighet att stoppa undan pengar men det kommer det förhoppningsvis bli förändring på bara jag väl börjar jobba.
Vissa resor kommer säkerligen förbli en dröm, medan andra är mer realistiska att genomföra. Men jag hoppas på att snart ha en väl fungerande ekonomi igen så att det går att unna sig saker som att resa – och så lär det väl bli bara man börjar jobba som vanligt igen. Det är den stora nackdelen med att inte jobba – oavsett anledning och man är sjukskriven eller arbetslös – att pengarna inte räcker så långt som man skulle vilja.

Vi har haft lite funderingar på att resa någonstans i höst, men så kommer det förmodligen inte att bli. Även om jag får ett jobb inom kort, så kommer det ta några månader innan vi har tillräckligt med sparkapital för att kunna resa någonstans. Det behöver inte vara någon lyxresa, men även om man reser billigt blir det X antal tusenlappar per person om man räknar med resa, hotell och fickpengar. Och man vill ju inte känna att man bara måste snåla när man är på resande fot, man vill ju kunna unna sig saker också. Är det dock något som går bort, så är det att flyga med något lågprisbolag som exempelvis Ryanair – då avstår jag hellre ifrån att resa. Det är inte bara ett ställningstagande för personalen som jobbar där, det är dessutom ett ställningstagande vad gäller vad man får för pengarna. blir ett lågprisflyg inställt, får man snällt vänta tills nästa flyg går och hoppas på plats där. På ”vanliga” flyg blir man ofta ombokade till andra bolag och kan till och med få hotellövernattning om det är några timmar tills nästa plan går – det är åtminstone min erfarenhet när jag har varit ute och rest genom åren.