Bilen

Den smala gångvägen ringlar sig bland träd och snår, skymningen är sedan länge över och mörkret har sänkt sig över skogen. Det bleka ljuset från gatlyktorna bildar vaga koner av ljus, med ett kompakt mörker emellan sig. En svag vind drar genom trädkronorna, löv rasslar svagt och bruna höstlöv dalar sakta mot marken.
Elvira tycker inte om promenaden från busshållplatsen om kvällarna. Skogen är inte sig själv efter mörkrets inbrott. Träden förvandlas till höga vålnader med långa armar som försöker sträcka sig efter henne där hon går, ensam. Alltid ensam. Egentligen älskar hon det lilla torpet i slutet av skogen. Torpet med det lilla rummet och det lilla köket, torpet med de röda väggarna och de vita knutarna. Men inte när hon ska gå hem ensam från bussen om kvällarna.
Svipp drar i kopplet, försöker nå buskarna intill gångvägen för att få en kisspaus.
– Jäkla hund, jag vill inte stanna nu, jag vill bara hem.

Men Svipp är envis. Och väldigt kissnödig, Elvira ser sig slutligen manad att stanna till. Sällskapet av den stora schäferhunden får henne inte att känna sig tryggare i det ensliga skogspartiet. I själva verket misstänker hon att även Svipp är mörkrädd. Han stannar ofta upp i gatlyktornas ljus och vill ogärna gå in i mörkret emellan dem, ljud får honom att spritta till och ibland skaka i den muskulösa kroppen.
En uggla hoar på avstånd. Månen sprider ett blekt ljus när den kikar fram mellan molnen som drar förbi.
– Kissa nu då, jäkla jycke! Vad väntar du på?

Det prasslar till i buskarna, både Elvira och Svipp stannar upp. Ser sig omkring, lyssnar. Ljudet kommer igen, samma buske. Rör sig inte grenarna lite konstigt? En räv springer ljudlöst över vägen. Elvira känner sig lättad och Svipp tycks kväva en instinkt att skällande springa efter den lilla räven.

De kommer ut på den smala, oasfalterade skogsvägen, nu återstår bara några hundra meter med oupplyst väg att gå. Elvira fipplar med sin mobil, lyckas få igång ficklampan och lyser upp vägen ett par meter framför sig. Hon svär för sig själv när hon inser att batteriet snart är slut och stänger med viss tvekan av ficklampan igen. Månljuset får trots allt duga som belysning den sista biten.

Det ligger inte många hus längs vägen, de flesta är sommarstugor och därmed obebodda så här i november. Hon brukar vara ganska ensam i området när sommarsäsongen är över och trafiken är nästintill obefintlig. Elvira huttrar i den kyliga kvällen, drar den svarta höstkappan tätare omkring sig och drar otåligt i kopplet för att få Svipp att gå lite fortare.

Ett plötsligt ljud skär som en kniv genom mörkret, Elvira och Svipp stannar upp när ljudet bryter tystnaden. Det lät som en bildörr som smällde igen med stor kraft. En motor startar, låter alldeles nära. Men inga tecken på billyktor som tänds. Elvira stelnar till is, blir stående vid vägkanten. Motorljudet kommer obevekligen närmare, men inga ljus. En rörelse runt kröken på vägen en bit längre fram, en gren som knäcks och motorljudet som kommer ännu närmare. I det svaga månljuset rullar en äldre van fram längs den lilla skogsvägen. Motorn mullrar och ger ifrån sig ett klagande, gnisslande ljud av alltför dåligt underhåll och bristande omsorg. Det stora fordonet tar upp nästan hela bredden av den lilla skogsvägen och Elvira får fogligt maka på sig för att släppa fram det. Bilen passerar Elvira och Svipp med bara ett par decimeters marginal och försvinner i mörkret, fortfarande med ljuset avslaget. Elvira uppfattar en siluett av föraren bakom ratten, han tycks ha blicken fokuserad på vägen, men utan att uppfatta Elvira och den stora hunden vid vägkanten.
Bilen är borta lika fort som den dykt upp och det lidande ljudet från motorn försvinner i fjärran. Fort börjar hon gå längs vägkanten, släpar hunden efter sig. Måste hem till ljuset och tryggheten i det lilla torpet.
Men så kommer motorljudet igen, nu från det håll där bilen precis försvunnit bakom henne. Försent inser Elvira att hon missbedömt avståndet till den annalkande bilen och hinner inte hoppa undan när den kommer dundrande igen. Bilens ena backspegel slår henne i huvudet och hon faller handlöst till marken. Mobilen flyger ur hennes hand och ner i det vattenfyllda diket. Svipp flämtar genom mörkret, försiktigt reser sig Elvira på alla fyra. Famlar efter mobilen nere i det mörka diket, dikesvattnet är kallt och hennes händer blir snabbt frusna. Jävla skit, mobilen verkar inte ha sympatiserat med badet i diket och vill inte komma igång igen. Med bultande hjärta blir Elvira stående en lång stund i kylan och mörkret innan hon kommer sig för att trevande börja gå igen.
Elvira försöker gå så tyst som möjligt och har öronen på helspänn för att upptäcka nya ljud. Den lilla vägen är en återvändsgränd, så snart borde bilen komma tillbaka. Ena knäet ömmar efter fallet och Elvira masserar bakhuvudet som träffats av backspegeln. Det kommer bli en rejäl bula inser hon.
Hon passerar kröken där vanen dykt upp första gången, har bara en liten bit kvar innan hon är hemma. Febrilt lyssnar hon efter nya ljud, vill vara bättre förberedd när bilen dyker upp nästa gång. Men skogen förblir tyst.
Så tar hon den allra sista vägkröken innan torpet – och kan konstatera att ljuset från utebelysningen sprider sig från torpet, över den lilla gården och ut mot vägen. Utebelysningen som är kopplad till en rörelsedetektor på husknuten och som hennes pappa hjälpt henne att montera när hon flyttade in. Elvira går de sista meterna för att kunna se hela huset och tomten. När hon inser att den gamla vanen kört upp på hennes tomt, stannar hon upp – bara några meter från tomtgränsen. Motorn avstängd, men belysningen tänd inne i bilen.
Elvira går lite närmare, osäker på hur mycket hon vågar närma sig bilen. Svipp verkar ana sin mattes rädsla och flämtar lätt. Rör sig inte bilen? En vaggande, lite ryckande rörelse? En katt sveper snabbt förbi i mörkret – och nu skäller Svipp och drar våldsamt i kopplet för att springa efter katten. Han bryter tystnaden med all tänkbar tydlighet – och rörelserna från bilen upphör tvärt. Katten försvinner ut i skogen och Svipp lugnar snar ner sig. En skugga rör sig inne bilen, Elvira kommer på sig själv med att hålla andan. Eller är det två skuggor bakom de immiga rutorna? Försiktigt glider bakdörren på vanen upp. Konturerna av en man uppenbarar i det svaga ljuset.
Elvira chippar efter andan när hon inser att mannen är helt naken, han har inte en tråd på kroppen. Hon drar Svipp tätare intill sig, hoppas att den stora schäferhunden ska inge respekt hos den främmande mannen.
Ytterligare en rörelse inne i bilen.
– Ser du något, Jörgen? hörs en kvinnoröst säga.

Ett kvinnohuvud med ljust hår sticker ut bakom mannen, Elvira kan ana ett par nakna axlar under hårsvallet. Mannen stirrar stint mot Elvira.
– Vad…vad gör ni på min tomt? får hon till sist trevande fram.
– Förlåt, vi trodde inte det var någon här! Vi åker på en gång!
Helt naken sätter sig mannen bakom ratten, backar ut den otympliga vanen på skogsvägen och kör iväg.