Depression närs av en livstid av ogrundade och oförlåtna skador

När jag nu går hemma en så stor del av dagarna, brukar radion stå på under merparten av min vakna tid. I söndags hörde jag ett intressant inslag om att det är vanligt med något man kallar vårdepressioner, alltså samma fenomen som höstdepressioner fast de kommer på våren istället. Själv har jag på senare år alltmer börjat känna av höstdepressioner, inte minst om det är en grå och trist höst med mycket regn, dimma och annat trist väder. Men jag har aldrig tänkt på att det omvända faktiskt också kan finnas, det vill säga att man går in i depressioner när vi går emot ljusare tider. Jag har liksom tänkt att det är så pass positivt att gå mot ljusare tider att det inte borda nära en depression – men vad jag förstod på radioinslaget, så var det otroligt vanligt.
Jag får väl säga att jag är glad att jag inte är så känslig för årstidsväxlingarna trots allt. Våren tycker jag om och jag har aldrig själv varit med om att gå in någon djupare depression när vädret börjar vända framåt vårkanten. Höstarna kan – som sagt – istället vara tämligen tuffa och det är många gånger jag märkt av att gå in i depressioner när det blir kallare och mörkare framåt hösten. När det varit som värst har man fått justera min medicinering, även just det bara blivit aktuellt någon enstaka gång. Oftast är det inte så illa att man behöver göra något åt medicineringen, utan jag märker bara av en förändring i mitt mående – som sedan vänder till det bättre igen framåt vintern.

Tänk vad många gånger man fått höra kommentarer i stil med att det bara är att tänka positivt så går det hela över, eller att bara är att skaffa barn så försvinner depressionen. Om det vore så enkelt, då skulle man ju trots allt inte behöva medicinera mot depression, eller hur?! Det finns fortfarande – år 2024 – så exceptionellt många fördomar och förutfattade meningar kring psykisk ohälsa att man faktiskt blir mörkrädd. Det har gått så långt, att jag in i det längsta undviker att prata om att jag tar antidepressiva mediciner – detta trots att det snart gått 20 år sedan jag började med dem. Då, i början av 2000-talet, hade även jag själv väldigt många fördomar kring psykisk ohälsa. Man hade ju sett filmen Gökboet och tyckte sig därmed ha fått en väldigt klar bild av hur psykisk sjuka personer är. Men psykisk ohälsa har ett otroligt brett spann och kan vara alltifrån lättar depressioner till väldigt svåra sjukdomar, där den drabbade kan vara riktigt farlig både för andra och sig själv. Men lider du av depression är du ingen fara för någon. Och tittar man på statistiken, så tar ungefär 25 % av Sveriges befolkning antidepressiva mediciner – och vi har knappast 2,5 miljoner potentiella faror som vandrar runt på våra gator och arbetsplatser.
För min egen del är det så simpelt att jag kan leva ett helt normalt liv så länge jag tar mina mediciner. Jag kan jobba, köra bil, jag sover normalt och ingen utomstående skulle kunna se att jag är sjuk. Det märks inte utåt ens om jag skulle missa att ta min medicin någon dag – är det enstaka dagar jag missar, märker jag det knappt själv. Det är först om jag skulle missa under flera dagar i rad som jag märker av att jag inte tagit mina tabletter. Först då börjar jag må riktigt dåligt och det finns risk för att jag till exempel inte kan gå till jobbet och liknande. Men jag sköter min medicinering och det finns ingen risk att jag har högre frånvaro än någon annan från jobbet.

Sen missbrukas ord som depression en hel del. Du kan vara nedstämd under en längre tid utan att du lider av depression. Till depression hör saker – förutom nedstämdhet – som trötthet, avsaknad av lust/glädje att göra sådant man i normala fall tycker om, orkeslöshet och en känsla av att vardagen känns meningslös. Mår man riktigt dåligt, kommer känslor som låg självkänsla, känsla av hopplöshet, koncentrationssvårigheter, ångest, stor oro, irritation/ilska och självmordstankar. Och har man faktiskt en depression, då mår man inte bättre av att börja tänka positivt, man mår inte bättre av att skaffa barn – utan det som behövs är mediciner och/eller terapi. Det är ju det som är grejen med depression, att tänka positivt inte funkar – du kan inte tänka positivt eftersom du är sjuk.
Men man hör ofta folk säga att ”jag är så deprimerad över detta” – eller liknande kommentarer. Men är du deprimerad, är du inte bara lite ledsen eller nedstämd, utan du är sjuk och behöver vård! Det är en milsvid skillnad mellan att känna sig nedstämd och att faktiskt vara deprimerad. Nedstämd kan man vara under en period utan att faktiskt vara sjuk – och att vara nedstämd tillhör livets med- och motgångar. Vi har nog alla känt oss nedstämda en tid när något hänt i livet, när en släkting gått bort, man har blivit av med jobbet eller liknande. Men det betyder inte att man är deprimerad, det är två vitt skilda ting.

Jag kan bli så trött på alla amatörpsykologer som ska ställa diverse diagnoser, som ska komma med diverse ”goda råd” om vad man ska göra för att må bättre. Jag har varit med om alltifrån nära anhöriga som ska ålägga mig diverse diagnoser jag inte har, kolleger som ska komma med diverse goda råd kring hur jag ska må bättre – och jag har hittills inte lyckats hitta någon vettig strategi för hur jag ska förhålla mig till detta. För att inte tala om de som hävdar att min medicinering är att likställas med ett tablettmissbruk. När jag hade cancer var det inte alls lika många som försökte sig på att vara liknande förståsigpåare och komma med diverse råd – men när det kommer till psykisk ohälsa är det tydligen helt okej att försöka göra så. I många fall är det förstås i all välmening som man kommer med dessa råd och amatörmässiga diagnostiseringar. Men jag kan inte säga att det välkomnas särskilt helhjärtat, utan jag tycker vi ska låta läkarkåren sköta den biten.
Jag låter läkarna göra sitt jobb och försöker undvika att komma med diverse ”goda råd” när någon inte mår bra. Skulle jag lyssna på alla så kallade råd jag fått genom åren, hade jag förmodligen mått avsevärt sämre än jag gör idag. Nu har jag en medicinering som fungerar, jag får sömnen att fungera även när jag jobbar skift och det är länge sedan jag kände av min depression något nämnvärt. Jag har haft kontakt med en mycket bra läkare som ordinerat de korrekta medicinerna i en välbalanserad styrka, så nu mår jag bra och kan ha en fungerande vardag. Och jag behöver inte – och har aldrig behövt – några amatörpsykologer som kommer med diverse råd, diagnoser och ordinationer.

För många är det där med depression en svaghet, att man skulle ha ett klent psyke för att man går in i en depression. Själv skulle jag hävda motsatsen. Depression kan drabba i princip vem som helst, bara omständigheterna är de rätta. Och det är inte lätt att gå igenom en djup depression – det tär på en och tar på krafterna på ett sätt som inte går att beskriva för någon som inte varit med om det. Har man sedan gått igenom minst tre djupa depressioner, då får man finna sig i att gå på mediciner livet ut – så är det allt som oftast. Åtminstone är det vad jag fått förklarat för mig och jag accepterar att få knapra i mig mediciner under många år framöver. Samtidigt så mår jag ju bra så länge jag tar mina mediciner, så det känns inte som någon större katastrof att ta dem. Och det är ingen större katastrof att ta medicinerna, så jag kan faktiskt stå ut med det.
Det som inte dödar stärker en sägs det – och så är det med depressioner. Du kan faktiskt dö av en depression, eftersom många drabbade väljer att ta sitt liv i sviterna av en djup depression. Men väljer man inte den vägen, så går du stärkt ur en depression – så är det faktiskt. Jag har kommit till stadiet att jag vet precis vad jag ska göra om jag börjar må sämre. Man ska inte mickla med sina mediciner på egen hand, utan kontakta en läkare innan man börjar höja eller sänka sin dos. Jag har gjort den tabben och gör inte om den, det är en sak som är säker. Det här en typ av medicin där man ska vara försiktig med att höja och sänka dosen hur som helst.

Jag har som sagt stött på många fördomar genom åren och väljer oftast att inte prata om min sjukdom, just på grund av fördomarna och alla amatörpsykologer som ska komma med ”goda råd” och applicera diverse diagnoser på mig som jag inte har. Den som visat exempel på de värsta fördomarna jag varit med om, det var nog min före detta chef – som valde att avsluta min provanställning delvis med hänvisning till att jag äter antidepressiva mediciner. Och jag ställer mig fortfarande frågan vad man var så rädd för på Trafikverket? Jag kan faktiskt inte förstå det! Jag har som sagt tagit dessa mediciner i cirka 20 år vid det här laget – och har samtidigt haft flera jobb där jag fått bra referenser och vitsord, bland annat har jag varit säkerhetsklassad på flera av arbetsplatserna. Jag kör bil, jag har kört 200 med oljetanker och klarat tillvaron alldeles utomordentligt – trots mina mediciner.
Ja, det finns antidepressiva mediciner som gör att du inte bör köra bil eller utföra vissa arbetsuppgifter, men mina mediciner är inte sådana. Och det är lätt att ta reda på genom att till exempel fråga mig vad läkaren ordinerat eller liknande. Man behöver inte avsluta min provanställning direkt – utan det går faktiskt att ha en dialog med mig kring mina mediciner. Men man är uppenbarligen rädd för något som jag inte känner till. Detta trots att rent statistiskt äter en fjärdedel av Trafikverkets anställda antidepressiva mediciner, precis som jag.