Så mycket bör din arbetsgivare lägga sig i vad du gör på internet

Jag blev häromdagen tipsad om en väldigt intressant artikel i Dagens Nyheter som handlade just om hur mycket din arbetsgivare får lägga sig i vad du har för dig på sociala medier. Och jag blev så jäkla inspirerad av denna artikel, måste bara rekommendera den. Så jag säger bara: läs artikeln här! Man ska uppenbarligen tänka efter både en och två gånger innan man publicerar något på internet – ”fel” information som sprids om dig kan påverka framtida chanser till jobb. Privata arbetsgivare har så kallad fri anställningsrätt. Det innebär att den enda begränsningen som finns vid en rekryteringsprocess är att företaget inte får agera på ett sätt som är diskriminerande mot den sökande.
Hur mycket en arbetsgivare har rätt att lägga sig i vad de anställda har för sig online skiljer sig åt mellan privat- och offentlig sektor. Eftersom offentligt anställda omfattas av yttrandefriheten och meddelarfriheten har de större spelrum att dela negativ information om arbetsplatsen. Privatanställda måste å sin sida förhålla sig till lojalitetsplikten som innebär att man inte får agera på ett sätt som kan skada eller på annat sätt försvåra arbetsgivarens verksamhet. Att en anställd pratar illa om arbetsplatsen på sina sociala medier bryter mot lojalitetsprincipen. Den typen av kritik är man hänvisad till att ta upp med arbetsgivaren direkt. Däremot är det svårt att reglera att anställda uttrycker sig homofobiskt, sexistiskt eller främlingsfientligt till exempel.

Själv är jag av den bestämda uppfattningen att arbetsgivaren inte har med att göra vad jag uttrycker på internet så länge jag inte bryter mot till exempel lojalitetsplikten eller på annat vis skadar min arbetsgivare. Om jag bloggar, är aktiv på Facebook och/eller Twitter så är det i dagens läge min privata ensak och ingenting som arbetsgivaren ska lägga sig i. Sen finns det förstås gränser för vad man lägger ut i sociala medier – man kan inte bryta mot sekretess, baktala sin arbetsgivare, chefer eller kolleger till exempel. Men om jag ventilerar mina åsikter i övriga frågor på en blogg eller andra sociala medier, det bör rimligen inte min arbetsgivare ha med att göra. Idag är sociala medier väldigt vanligt och i princip alla har ett konto på till exempel Facebook, det tillhör vardagen. Och det får man som arbetsgivare helt enkelt acceptera. Sen får man förhålla sig lite olika till sina sociala medier beroende på vad man har för jobb. Har man ett jobb i säkerhetsklass och som omgärdas av mycket sekretess, får man givetvis vara försiktigare med sina vanor i sociala medier än om man har något annat jobb.
På Trafikverket hade man ju vissa åsikter om att jag bloggar – och hänvisade bland annat till det när man valde att avsluta min provanställning för ett par månader sedan. Själv kan jag inte för mitt liv se skillnaden mellan en blogg och att vara aktiv på till exempel Facebook eller Twitter. Vad är liksom skillnaden egentligen? För man sa absolut ingenting om mitt Facebookkonto eller att jag twittrar med jämna mellanrum – det bar bloggen man störde sig på. Och då hade jag ändå inte skrivit något känsligt om arbetsgivaren eller mitt arbete, utan bloggen har alltid sett ungefär likadan ut då som nu. Dessutom gjorde man ju en rejäl tabbe när man rekryterade mig om det nu är så kinkigt ifall personalen bloggar – eftersom det faktiskt finns en länk till min blogg i mitt CV. Om man nu inte vill ha bloggande personal, kunde man tagit upp det hela redan under rekryteringsprocessen så hade det gått att ha en diskussion kring det hela.

Själv har jag en strikt policy att inte diskutera mitt arbete på sociala medier. Det är liksom vissa saker jag helt enkelt inte diskuterar – och dit hör mitt arbete. Har jag kritik mot arbetsgivaren, tar jag det med berörd person på jobbet eller möjligen facket men jag lägger inte ut det i något öppet forum på internet. Det har helt enkelt med att göra att jag inte vill försätta mig i någon situation att jag lägger ut något olämpligt och helt enkelt få problem. Jag har visserligen varit offentliganställd under stor del av min yrkeskarriär och därmed kunna hänvisa till yttrandefriheten och meddelarfriheten om arbetsgivaren har åsikter om något jag skrivit i sociala medier.
Eftersom jag aldrig tidigare haft problem med en arbetsgivare på grund av mina sociala medier, tänkte jag aldrig i min vildaste fantasi att en provanställning skulle avslutas för att jag har en blogg. Nu var inte bloggen enda anledningen, men vad jag förstod bidrog mitt bloggande till arbetsgivarens beslut. Något som gör mig extremt brydd, eftersom myndigheter ska arbeta för yttrandefrihet och det fria ordet.

Men visst, jag tycker inte att man i alla lägen kan hävda yttrandefrihet. Det är självklart så att det är olämpligt att lägga ut vissa saker om jobbet på internet. Vissa saker omges av sekretess, annat strider (som skrivet ovan) mot lojalitetsplikten. Sen är det kanske inte helt lämpligt om man som anställd inom Kriminalvården lägger till klienter som vänner på Facebook. Vissa saker kanske man helt enkelt inte ska skylta med offentligt, det kanske inte är helt lämpligt. Även om arbetsgivaren rent generellt inte borde ha så mycket med att göra vad jag har för mig på fritiden, inklusive sociala medier, så ska man vara försiktig med vissa saker. Man bör kanske inte lägga till vem som helst som vän och man kanske inte ska lägga ut vilken information som helst i öppna forum. Några bra tips finns det trots allt att ta hänsyn till:

• Publicera inte sådant som du inte vill att en presumtiv arbetsgivare ska läsa. Även om det kan ifrågasättas om det är tillåtet kan arbetsgivare i en rekryteringsprocess granska dig i sociala medier.
• Överväg att berätta för en presumtiv arbetsgivare om du vet att det finns information om dig på nätet som kan upplevas som negativ. Ofta är det bättre att förekomma och förklara än att förekommas.
• Tänk på att lojalitetsplikten även gäller digitalt. Om du har kritik mot din arbetsgivare – ta upp saken med arbetsgivaren i stället för att publicera i sociala medier.
• Var medveten om att du lämnar spår i en arbetstelefon. Fatta ett medvetet beslut om du ska använda den privat för till exempel bank-id, sociala medier eller andra appar där din positionering syns.
• Var inte kompis med chefen på sociala medier.
  Källa: DN

Jag skulle nog exempelvis inte lägga till min chef som vän i sociala medier, det är känns som ett big no no. Kolleger lägger jag gärna till, men chefen är nog knappast aktuellt – åtminstone inte för min del. Även om jag är offentliganställd och kan hänvisa till yttrandefriheten, så skulle jag nog inte kritisera min arbetsgivare offentligt i till exempel ett blogginlägg. Har jag kritik att framföra, tar jag det med arbetsgivaren eller facket. Sen är det en helt annan sak när man slutat på en arbetsplats, då kan jag prata ut lite friare. Jag skulle fortfarande inte bryta mot sekretessen, men kan mycket väl kritisera min före detta arbetsgivare. Så att jag så här som före detta anställd kritiserar Trafikverket ser jag inga konstigheter med, för nu är jag inte längre anställd där.

Relaterade artiklar

Dagens Nyheter 1