De flesta självmord i Sverige begås med kniv och gaffel

För inte så länge sedan valde jag att sluta med Orlistat, som jag fått ordinerat för att gå ner i vikt. Jag pallade helt enkelt inte med de biverkningar som medicinen förde med sig. Den största biverkningen var att man fick springa på toaletten bokstavligen hela tiden för att göra ”nummer två”. Ordningen i magen blev helt uppochnervänd och jag hade konstant diarré. Många gånger var diarrén sådan att jag inte ens hann till toaletten i tid – och resultatet kan ni räkna ut själva. Jag har förstört flera par byxor på detta vis och till sist fick jag nog av att springa på toaletten hela tiden, att aldrig veta om det var gas eller något annat som ville komma ut – och så vidare – och valde slutligen att avsluta medicineringen. Nu har jag bokat en läkartid, där jag dels ska få hjälp med min värkande fot – men förhoppningsvis också med att hitta en annan medicin som kanske kan få mitt midjemått att minska.
Jag gick visserligen ner lite i vikt med Orlistat, men inte så mycket som jag hade hoppats på. 7-8 kilo minskade vikten med, men sen tog det liksom stopp. Hade jag rasat i vikt, hade det kanske varit värt att tampas med biverkningarna – men nu var inte fallet sådant. Och då kändes det hela ganska lönlöst på något vis. Jag vet inte om man reagerar olika på mediciner, men just att man kunde reagera på detta vis på medicinen upplystes jag nog aldrig om när jag fick den utskriven. Jag fick veta att man kunde få väldigt fet avföring och kände då att det skulle det väl gå att leva med. Men hade jag fått veta att man skulle vara i konstant behov av att ha en toalett inom räckhåll, då hade jag nog avstått från att ens börja med medicinen.

Just nu försöker jag mest tänka på vad jag äter och inte minst vilka mängder jag stoppar i mig – och jag går åtminstone inte upp i vikt för ögonblicket. Och det är ju alltid något positivt, att ligga kvar på den vikt jag nått med hjälp av medicinen. Men samtidigt är det inte särskilt roligt att banta, det tror jag de flesta som någon gång har gjort det håller med mig om. Mat och dryck ger mycket glädje i tillvaron – och det är som att ta bort ett stort glädjeämne i livet när man plötsligt inte kan äta eller dricka vissa saker. Jag har försökt köra den hårda vägen, att helt avstå från bland annat socker och alkohol liksom drastiskt dra ner på bland annat fett. Det var effektivt och jag gick ner ganska mycket i vikt – men jäklar vad tråkigt det var. På något vis kändes det som att man inte hade något roligt kvar i tillvaron överhuvudtaget. Kanske låter det tragiskt, men på något vis kändes det så. Nu ska jag försöka att hålla allt på en rimlig nivå istället och se om det kan hjälpa mig att nå mitt mål.
Jag tänker att jag ska försöka låta bli socker så långt det går, det är trots allt den minsta uppoffringen på något vis. Någon större sockerråtta har jag aldrig varit egentligen, men har svårt att låta bli godis och fikabröd om det finns hemma. Däremot har jag inte så svårt att låta bli att köpa, så där finns en bra gränsdragning att göra. Låter jag helt enkelt bli att köpa godis, kommer jag per automatik att låta bli att äta något också. Lite tråkigare är det att avstå helt från alkohol, som i min – kanske lite trångsynta – värld är aningen mer socialt betingat. Att äta en god middag och ”bara” dricka vatten är inte riktigt samma sak som att kunna ta ett glas vin eller en öl – det går bara inte att komma ifrån. Och det är definitivt inte lika roligt med en pubrunda då man bara dricker vatten eller möjligen lite juice. Så hur tragiskt det än må låta, så har jag svårare att hålla mig ifrån alkohol än till exempel socker och fett.

Jag gick några gånger hos en dietist i höstas, men tyckte tyvärr inte att jag fick så särskilt många handfasta råd att leva efter. Enligt henne skulle man småäta i princip hela tiden, något som går precis stick i stäv med vad jag alltid hört förr tillbaka. Man ska äta lite och ofta, det har jag hört – men enligt den här dietisten skulle man äta inte mindre än sex gånger om dagen. Man skulle börja dagen med frukost, sedan mellanmål frampå förmiddagen och så lunch mitt på dagen. Sedan var det dags för mellanmål under eftermiddagen och så middag på kvällen – för att avsluta dagen med lite kvällsmat. För min del skulle det innebära att äta väsentligt mycket mer än vad jag gör idag, vilket inte alls känns förenligt med att försöka gå ner i vikt. Så jag har valt att gå emot vad dietisten sagt och fortsätta med att äta lite mer sällan och samtidigt försöka hålla nere på mängderna.
En annan strategi jag kör stenhårt på är att inte längre ta en portion till, utan att stenhårt hålla mig till att bara ta en portion när jag äter. Och självklart ska den enda portionen jag tar inte vara groteskt stor för att kompensera, utan det ska vara en normalstor portion. Annars har jag svårt för det där med att äta måttligt när jag tycker att maten är god – utan är det gott, då tar jag gärna mycket mat och då helst minst två portioner.

Men gå ner i vikt behöver jag verkligen, av flera anledningar. Framförallt av hälsoskäl förstås, det är trots allt inte särskilt bra att släpa runt på tiotals kilon av övervikt. Så hälsan är ju det starkaste argumentet till att gå ner i vikt så snart som möjligt. Men sen har jag problem med att hitta kläder som passar, vilket inte alltid är helt enkelt när man har för många kilon kring midjan. Det är problem med både med byxor och skjortor, byxorna passar antingen bra på längden eller kring midjan – men sällan både och. Så jag har stora problem med att hitta byxor som passar både på längden och bredden. Skjortorna är lättar, men problemet kommer dyker upp även där, att få dem att passa på alla ledder. Sitter skjortan bra runt midjan, då är ärmarna för långa – eller tvärtom.
Så jag börjar så smått tröttna på detta nu och vill snart bli av med de överflödiga kilon som jag släpar runt på. Sedan finns det massor av hälsoskäl man kan rabbla upp avseende det där med övervikt. Saker som risk för diabetes, hjärt- och kärlsjukdomar och så vidare – listan kan göras oerhört lång om man bara orkar rabbla upp den.

Ju äldre man har blivit, ju viktigare har det faktiskt blivit att ta hand om sig. Jag själv tänker alltmer på att livet trots allt är begränsat och att man kommer allt närmare den ålder då hälsan riskerar att börja svikta om man inte tar hand om sig. Rent statistiskt har jag levt drygt halva mitt liv vid det här laget och har alltså med råge passerat halvlek. Och jag vill förstås helst fortsätta att vara frisk, fortsätta orka hålla igång och fortsätta kunna göra saker utan att hälsan eller fysiken sätter stopp för det hela. Trots allt fyller jag 50 snart och det börjar bli allt viktigare ta hand om hälsan och kroppen. Man inser med åldern vikten av att bibehålla en god hälsa, eftersom kroppen trots allt blir skörare ju äldre man blir. Det håller inte längre att äta och dricka som man vill, utan man får helt enkelt tänka sig för litegrann. Jag har alltid sagt att jag inte har något emot att bli gammal, bara man får behålla hälsan och vara pigg. Den dag jag blir ett kolli på något hem någonstans, då kan det lika gärna vara.
Men vill man undvika att bli ett kolli in i det längsta, då måste man också ta hand om sig – både vad gäller mat och dryck men också att till exempel röra på sig. Och just att motionera skarvar jag väldigt mycket med. Man ska ju till exempel enligt läkarna gå ungefär 10.000 steg per dag – och det kan jag direkt säga att jag inte gör! Just nu har jag inte ens ett gymkort, något som jag i normala brukar ha. Men det ska införskaffas så fort ekonomin tillåter och sedan ska jag börja träna igen – och hålla mig till de tre tillfällen i veckan som är målet.

Sen avundas jag på sätt och vis mitt unga jag, då jag kunde äta i princip vad som helst i vilka mängder som helst utan att det överhuvudtaget märktes på vågen. Jag är 182 centimeter lång – och länge vägde jag bara strax över 60 kilo, vilket nästan är lite för lite för min längd. Men jag åt mycket och jag åt nog ganska osunt också, men det var först när jag började närma mig 30-sträcket som det började märkas på vågen. Och sedan jag fyllt 30, har jag tampats alltmer med vikten – som strävat åt ett helt annat håll än jag själv. Som läget är just nu, har midjemåttet en helt egen vilja och den är starkare än min envishet. I normala fall brukar jag beskrivas som tämligen envis, men vissa saker rår min envishet helt enkelt inte på. Eller rättare sagt, jag har inte tillräckligt god karaktär för att hålla vikten i schack. Jag hoppas nu att läkaren har ett bra ess och rockärmen att ta till för att jag ska kunna gå ner – sedan är det upp till mig att se till att behålla vikten, vilket i sig är en helt annan historia.
Något så drastiskt som att ta till en operation är jag inte intresserad av, det påverkar livet alltför mycket efter att operationen är genomförd. Jag har några i min bekantskapskrets som genomgått bypassoperationer och känner ingen avund för hur tillvaron är efter ett sådant ingrepp. Så krasst behåller jag hellre min övervikt än att operera mig – då ska jag gå upp väsentligt mycket mer innan jag tar ett sådant beslut.