Smärta är inget ont om den inte övervinner oss

Sista dagarna har jag varit smått halt och vissa dagar knappt kunnat gå, jag har linkat runt i lägenheten och avstått från att gå mer än absolut nödvändigt. Varför? Jo – en liten, liten spricka i foten gör att hela foten pulserar och smärtan strålar upp i benet. Och nej, det är ingen spricka i skelettet utan i huden – och jag har aldrig tänkt att ett litet sår ska kunna göra så jäkla ont! Jag tycker mig ha ganska hög smärttröskel och en enorm tålighet för smärta, men det här är något utöver det vanliga. Smärtan kommer igår, ibland går det bra så länge jag sitter ner och inte stödjer på foten – andra gånger gör det ont även om jag inte stödjer på den. Det gör vissa dagar så ont att jag får ta starka värktabletter för att överhuvudtaget stå ut.
Vad jag gör för att bli av med sprickan? Jag filar foten, smörjer in den med fotkräm och försöker ta hand om fötterna så gott det går. Allt i hopp om att att sprickan ska försvinna så snart som möjligt, att jag inte ska behöva ha ont. Jag brukar få sprickor i fötterna ibland, men så här ont brukar jag inte ha – utan det här är exceptionellt. Så det är tur att jag just nu inte har något fysiskt jobb som kräver att jag är uppe och går dagarna i ända. som det är just nu skriker jag nästan rakt ut om jag råkar kliva på något som kommer åt den lilla sprickan i trampdynan. Det kan vara en mattkant, en liten sten eller vad som helst – plan mark går oftast bättre än när något kommer åt sprickan. Men det bästa, rent generellt, är sittande eller liggande ställning så att jag inte stödjer på foten överhuvudtaget.

Det är väl åldern som börjar ta ut sin rätt, gubben börjar helt enkelt bli gammal – och det är bara att acceptera det hela. Är det inte det ena så är det det andra och man börjar få ont både här och där. Sprickor i fötterna har jag nog aldrig haft förr, men på senare år att de dykt upp allt oftare. Givetvis vet jag inte om just sprickorna i fötterna har med åldern att göra, det kan förstås vara väldigt mycket annat som spelar in – hur man tar hand om sin kropp och hur man lever. Men ibland tänker jag verkligen att åldern börjar ta ut sin rätt på kroppen och att krämporna trots allt blir allt fler med åren. Man får ont här och där, blir allt osmidigare och allt annat som hör åldrandet till. Jag har till och med en käpp stående här hemma, som jag använder ibland när jag har ont på olika ställen. Så i hallen finns ett paraplyställ, där vi framförallt har paraplyer, men även min käpp. Och jag har alltså inte fyllt 50 år än, men behöver redan en käpp med jämna mellanrum.
Dock har jag kostat på en lite speciell käpp, det är inte en käpp vilken som helst. Handtaget är en dödskalle i silver och själva käppen är gjord i mahogny. Ska man nu gå med käpp ibland, så får man göra det med lite stil och finess, det är min inställning. Den var ganska dyr när jag köpte den för några år sedan och har varit en kär följeslagare när jag haft ont på olika ställen.

Jag brukar med jämna mellanrum ha besvär med höfterna, där jag kan få inflammationer i höftmuskulaturen – vilket kan göra fruktansvärt ont och göra att jag har väldigt svårt att gå. Och då kommer käppen väl till pass för att jag överhuvudtaget ska kunna vara uppe och gå. Men det finns gränser för vilka hjälpmedel jag faktiskt kan tänka mig att använda, jag har trots allt ett visst mått av stolthet kvar i kroppen. Jag minns när jag var nyopererad för ett antal år sedan och hade svårt att gå och problem med balansen – då ordinerades jag en rullator som läkaren tyckte att jag skulle promenera omkring med. Men där gick min gräns, någon rullator vill jag verkligen inte ha! Jag hämtade visserligen ut rullatorn, men jag använde den aldrig – utan den blev stående här hemma under hela min konvalescenstid. Men käppen använde jag, det kändes ändå rätt okej på något vis. Rullator kommer jag förmodligen få använda ändå med tiden, men jag tänker att jag väntar åtminstone 30 år med det.
Sen känns det väl aningen märkligt att inte ens vara 50 år fyllda och ändå behöva gå med käpp ibland på grund av alla krämpor man har. Men någonstans gillar jag läget och tänker att det är som det är, jag får gilla läget helt enkelt. Och det är ändå roligt att se de ”privilegier” man får när man går med käpp och har lite svårigheter att ta sig fram. Folk reser sig på tunnelbanan och erbjuder mig sin sittplats, man håller upp dörrar och erbjuder diverse hjälp för att tillvaron ska fungera. Så det finns trots allt hopp om mänskligheten, eller hur?!

Jag är i normala fall inte den som klagar, men ibland måste man ändå få göra det – som när man har riktigt ont någonstans. Och blir sprickan inte bättre under de närmsta dagarna, så får jag gå till läkaren och se vad de kan göra. Jag kanske åtminstone kan få lite värktabletter utskrivna så att tillvaron blir uthärdlig sprickan till trots. För vanliga Alvedon eller Treo biter inte på den smärta jag har, inte ens om jag tar maxdosen.