Hobbypsykologer bakom landsomfattande diagnosepidemi

För någon vecka sedan läste jag en fantastiskt intressant artikel i Dagens Nyheter – en artikel med en enorm igenkänningsfaktor. Saken är nämligen att aldrig tidigare har så många chefer, familjemedlemmar och före detta partners varit psykopater eller narcissister. Men det är inte professionen som står bakom störtfloden av olika psykiatriska diagnoser – det är den snabbt växande skaran av hobbypsykologer. Och jag känner så väl igen mig i detta, ur flera aspekter. Jag brukar nog själv lite dömande sätta diagnoser på folk ibland och säga att den eller den nog är psykopat eller har ADHD. Men jag har också själv fått de mest fantasifulla diagnoser applicerade på mig själv. Inte minst sedan jag börjat bli öppen med att jag tar antidepressiva mediciner, har jag fått den ena diagnosen efter den andra. Såväl från nära och kära som personer som jag inte har någon närmare relation till. Det har varit alltifrån att jag skulle vara tablettmissbrukare till att jag skulle vara manodepressiv, ha ADHD och det ena med det andra.
Och jag upplever egentligen detta som otroligt tröttsamt, jag gör vad jag kan för att låta professionen vara de som ställer diagnoser – och jag gör vad jag kan för inte lyssna på de hobbypsykologer och hobbyläkare som försöker ställa de mest märkliga diagnoser på mig utan att jag ens har bett om det. Det är en sak att fråga hur jag mår och en helt annan att börja ställa diverse diagnoser som förmodligen inte ens stämmer. Jag försöker själv vara försiktig med att sätta diagnoser på andra människor, även om det händer att jag faktiskt gör det. Oftare kan jag tänka det finns saker som pekar på att en person har den eller den diagnosen, snarare självsäkert säga att en person har en viss diagnos.

Jag ska väl inte säga att jag tar illa upp av att få diverse diagnoser applicerade på mig, men helt bekväm med det är jag inte – det måste jag ändå erkänna. Någonstans försöker jag tänka att det är professionens sak att sätta diagnoser, det är upp till läkare, psykologer och så vidare att ägna sig åt sådana saker – inte lekmän. Jag har visserligen aldrig fått hör att jag skulle vara exempelvis psykopat eller narcissist, men det finns garanterat personer som anser att jag har sådana diagnoser utan att säga det direkt till mig. För min egen del har jag haft en hel del kontakt med läkare och psykiatrin och är tämligen övertygad om att jag fått de diagnoser jag kan tänkas få utifrån min sjukdomsbild. Det sista jag behöver är lekmän som ställer diagnoser, den ena tokigare än den andra.
Jag försöker att främja mig från diagnoserna från hobbypsykologerna och tänka att det (oftast) inte är så illa menat. Då är det skillnad när folk försöker ställa diagnoser på chefer och före detta partners, där det kanske finns lite mer illvilja bakom de påhittade diagnoserna. Jag kan garanterat komma på både en och annan diagnos som vissa av mina ex lider av, var så säker. Men jag håller mig ifrån att ställa dem, för det får trots allt de som vet vad de talar om göra. Detsamma gäller vissa chefer som jag råkat ut för, jag kan garanterat komma på vissa tendenser som tyder på att de kan lida av både det ena och det andra – men det är inte min sak att ställa dessa diagnoser.

En ”diagnos” som många ställer både på sig själva och andra är förstås ”depression”, när det i själva verket många gånger rör sig om vanlig nedstämdhet. Något som givetvis kan vara nog så jobbigt, men som man varken behöver terapi eller medicin för. Har man gått igenom en depression, då lär man märka det – så enkelt är det. Och har man gått igenom en depression, då vet man att det är något långt mycket mer än vanlig nedstämdhet. Något jag vet genom egen erfarenhet – och jag kan lova att du märker om du har en depression, det märks verkligen! Det är å andra sidan inte något som berör mig särskilt mycket, att folk felaktigt ställer en sådan diagnos. Jag kan mest tycka att det är lite komiskt, för idag är man tydligen deprimerad så fort man är aningen nedstämd – vilket givetvis inte stämmer.
Jag kan ju passa på att slå hål på nästa myt vad gäller depression, när vi ändå är inne på ämnet. Nämligen att antidepressiva mediciner inte är så farliga som många vill få det att låta som. Ditt känsloregister trubbas inte av, du kan ta medicinerna under en längre tid – och det är absolut inte ett lyckopiller. Den som kommer uppfinna ett piller som gör folk lyckliga kommer förmodligen inte behöver jobba mer i sitt liv. Så nej, du blir inte lycklig av pillren – då mår bara en liten aning bättre.

Men att det råder en diagnosepidemi, tror jag många kan hålla med mig om – eller hur?! Hur ofta hör man inte kommentarer om att den eller den lider av både det ena och det andra?! Det korrekta sättet att uttrycka sig borde ju vara att det finns tendenser till att någon har en viss diagnos – inte vara dömande och säga att hen faktiskt lider av något. Jag kan erkänna att jag själv också ofta är snabb att döma folk och ibland lägga in diagnoser i mina värderingar. Men jag försöker verkligen att inte diagnostisera folk hur som helst. Det kan trots allt vara ganska sårande när/om det kommer fram. Jag kan däremot ofta tänka i banor som att den eller den är stereotypen för kvinnomisshandlare, sexköpare, mobbare eller förtryckare. Men jag är minst sagt försiktig med att säga det till någon, framförallt till den aktuella personen. Och precis lika försiktig ska man vara med att ställa diagnoser på folk, även om man är övertygad om att vederbörande har en viss diagnos.

Relaterade artiklar

Dagens Nyheter 1