Skolan var för mig en lång mardröm. Under hela grundskolan var jag klassens hackkyckling som fick skulden för det mesta elände du kan tänka dig. Och hur jag hade det i skolan hänger kvar än i vuxen ålder. Jag får kalla rysningar och starkt obehag av stängda dörrar, hatar att ha ryggen ”fri” och tittar mig fortfarande om över axeln när jag rör mig bland folk. Jag vandes tidigt vid att inte vara välkommen i sociala sammanhang och att personer reste sig och bytte bord när jag kom och satte mig i skolmatsalen. Jag var ”reservkompisen” som fick vara med när ingen annan kunde leka och det var ofta det fnittrades, tisslades och tasslades bakom mig när jag gick genom skolkorridorerna. Många tycktes ha bestämt sig för att jag ”inte hade alla hästar hemma” och använde en väldigt nedlåtande ton när de pratade med mig. Det gällde även personer som inte kände mig, utan jag var på något vis stans ”byfåne” som det var helt okej att göra narr av bäst man ville. Detta trots att man inte kände mig eller hade någon form av relation till mig.
