allkonstnarenNi som följt min blogg de senaste åren, vet att jag 2016 opererade bort en tumör i nacken. Det var – förstås – en på många sätt turbulent tid. Men en sak som både fascinerade, stöttade men också sårade var hur personer i omgivningen tacklade det hela i bemärkelsen att höra av sig – eller fråga hur jag mådde när man sprang ihop på till exempel jobbet.
Personer som jag verkligen inte trodde skulle höra av sig, gjorde det – som före detta flickvänner eller klasskompisar som jag inte hört av på 20-30. Samtidigt som personer jag väntade mig åtminstone skulle skicka ett sms eller meddelande på messenger inte hörde av sig överhuvudtaget, somliga andra extremt sparsamt.
Även om jag ibland tyckte det blev tjatigt med alla frågor om hur jag mådde, så värmde de frågorna väsentligt mycket mer än vad det sved när personer man tyckte sig stå nära inte hörde av sig alls.
Jag vet att det ibland kan kännas svårt att höra av sig till en person i kris, även om man står varandra nära. Man är rädd för att råka säga något tokigt, att på något vis såra, att det blir pinsamt – eller att man helt enkelt inte ska veta vad man ska säga.
Men jag lovar; det ska väldigt mycket till för att personen i kris ska tycka att du gör bort dig eller att det blir pinsamt. Då ska du verkligen göra bort dig radikalt. I princip alltid värmer det mer att du faktiskt hör av dig än att man hänger upp sig på någon tafatt kommentar eller fråga.
