För någonstans runt 17 år sedan gick jag in en djup depression. Det började med långtgående sömnproblem och jag sov extremt lite under en längre period. Många nätter sov jag inte ens någon timme. Med tiden utvecklades mående till en djup depression, säkerligen delvis på grund av sömnbrist.
Det tog tid innan jag fick adekvat hjälp från vården. Hos vårdcentralen pratade man om vitaminbrist och ordinerade kosttillskott och att jag skulle äta mer frukt.
Efter X antal månader av läkarbesök på olika mottagningar, bönande och bedjande om att få hjälp, fick jag slutligen korrekt diagnos och även hjälp. Genom företagshälsovården ordinerades jag mediciner och psykologbesök och började sakta komma på fötter igen.
Så har det sedan fortsatt. Jag har tagit mina mediciner och på så vis fått vardagen att fungera. Vid flera tillfällen har jag gjort försök att fasa ut medicinerna, men depressionerna har då kommit tillbaka och blivit allt djupare. Så jag har fått återuppta medicineringen igen. Enligt läkarkåren får man efter tre djupare depressioner (som jag haft) oftast räkna med att medicinera livet ut.
Och förskrivningen av antidepressiva mediciner har ökat radikalt de senaste åren. Depression har blivit något av en ny folksjukdom, inte minst i västvärlden.

Jag är en av de nästan 1,1 miljoner svenskar – alltså mer än var tionde svensk – som går på antidepressiva läkemedel. Så kallade SSRI-preparaten, som påverkar halterna av bland annat signalsubstansen serotonin, är den vanligaste varianten. De skrivs ut mot depression och ångestsyndrom – och ibland även vid ätstörningar och PMS. Nästan två av tre patienter är kvinnor. Säkerligen till stor del på grund av de traditionella mansrollerna, där det anses ”omanligt” med psykiska besvär.
Sedan 2006 har utskrivningen i Sverige ökat med 25 procent, från 80 patienter per 1 000 invånare till 102. Sverige ligger på sjätte plats bland OECD-länderna och 1,5 gånger så högt som genomsnittet. Allra högst är förskrivningen på Island.
Depression beror alltså oftast på brist på signalsubstansen serotonin i hjärnan och är inte en konsekvens av ”svaghet”, som somliga gärna vill få det till. Personligen har jag mötts av en lång rad fördomar när jag berättat om min sjukdom och det sitter oftast långt inne att vara ärlig om den. Idag äter jag fortfarande antidepressiva tabletter och tillfälligt även ångestdämpande medicin. Så länge jag sköter min medicinering, kan jag leva precis som vem helst. Ungefär som en diabetiker som sköter sitt intag av insulin.
Ändå har jag mötts av fördomar om att jag inte kan sköta ett jobb, inte får köra bil – och till och med borde sitta inspärrad på en institution eftersom jag ”är farlig för mig själv och min omgivning”.
Nu är inte jag läkare och kan inte allt om alla mediciner. Det finns säkerligen antidepressiva mediciner som gör att du till exempel inte bör köra bil. Men det gäller inte de tabletter jag tar. Och framförallt är man fullt kapabel att arbeta och behöver inte sitta inlåst någonstans för att man tar antidepressiva mediciner.
Ytterligare andra har påstått att min medicinintag är att likställa med ett tablettmissbruk, vilket ju är helt befängt. De mediciner jag tar är inte beroendeframkallande och är alla ordinerade av läkare. 

Relaterade artiklar

Svenska Dagbladet 1 2 3

Om författare

Jag har bloggat på olika sidor sedan tidigt 2000-tal och brinner för det skrivna ordet. Jag är utbildad sjökapten och författare och mina inlägg kretsar mycket kring min vardag och politik liksom mina stora passioner mat, resor, film och litteratur. Förutom min blogg, ägnar jag mig åt film och har vid det här laget haft roller i ett stort antal produktioner inom såväl reklam som serier och långfilmer.

Du kanske också gillar:

Kommentera

%d bloggare gillar detta: