När jag tog studenten 1996, hade jag en etta (ja, jag tillhör dem som sifferbetyg 1-5) bland mina betyg som i övrigt var helt okej. Ettan var i ett mina stora hatämnen, nämligen idrott.
Jag har så många åsikter kring utformningen av idrottsundervisningen i skolan, åtminstone som den såg ut när jag gick i skolan. Och jag antar att inte mycket ändrats de senaste 25 åren. Jag är helt och hållet för att barn och ungdomar ska röra på sig och lära sig saker kring sport och idrott. Men idrotten kretsade väldigt mycket kring ren tävling och vilka som var ”bäst” och duktigast i ämnet. Alltmedan vi som var lågpresterande fick finna oss i att väljas sist när man skulle välja lag och fick utstå en hel del glåpord från klasskompisarna när det gick dåligt. Något som totalt förtog glädjen i att överhuvudtaget vara med på lektionerna.
På högstadiet gav jag alltmer upp och slutade till sist att ens vara med på idrotten. På gymnasiet tror jag inte att jag aktivt var med i en enda aktivitet på idrotten. Jag var närvarande för att inte få frånvaro, men deltog inte.
Undervisningen borde utgå ifrån att det faktiskt kan vara kul att röra på sig, inte ständiga tävlingar som bara riskerar bli en vånda för de elever som inte är lika duktiga som klasskompisarna. Sedan tänker jag att vore bra att inkludera teori även i idrottsundervisningen. Det känns som att det är lite allmänbildning att kunna reglerna i de vanligaste idrotterna, som till exempel fotboll, hockey, tennis och basket. Men också teori kring kost, hälsa och vikten att röra på sig för hälsans skull. Jag är även som vuxen helt ointresserad av sport, men hade jag haft lite bredare kunskaper i ämnet hade jag kanske kunnat haft ett större idrottsintresse. Idag tittar jag inte ens på en fotbollsmatch eftersom jag helt enkelt inte hänger med. Hade jag kunnat reglerna hade steget varit mindre till att faktiskt intressera sig – och jag kanske till och med sett det mer lockande att vara med i ett korpenlag eller liknande.

Självklart har jag själv ett ansvar att lära mig saker som vuxen. Men jag menar bara att steget hade blivit enklare att ta om man lärt sig mer kring ämnet rent teoretiskt i till exempel skolan.
Under merparten av mitt vuxna liv har jag inte tränat överhuvudtaget. Och konditionen har givetvis varit därefter, jag har helt enkelt haft svårt att orka.
Men efter min operation (går att läsa om här), ordinerades jag regelbunden träning av läkarna för att helt enkelt rehabilitera kroppen. Och jag har fortsatt träningen sedan dess. Jag har utnyttjat förmånen att ha ett frikostigt friskvårdsbidrag genom jobbet och har valt att lägga pengarna på gymkort.
Jag tränar tre gånger i veckan och varvar kondition med styrketräning. Men jag tycker fortfarande att det är tråkigt, det är inget annat än ett ont måste. Dock märker jag givetvis att kroppen mår mycket bättre av att röra på sig. Liksom att konditionen gradvis blivit bättre. Idag tillryggalägger jag nio kilometer på löpbandet på lite över en timmer, ett tempo som jag inte klarat för bara ett par år sedan.

Du kanske också gillar:

Kommentera

%d bloggare gillar detta: