Orättvisorna är fienden – inte facket

LO-förbunden har tappat 20 procent av sina medlemmar sedan 2006.  LO, består av 13 medlemsförbund där Kommunalarbetareförbundet är störst och Musikerförbundet minst. Totalt har LO drygt 1,3 miljoner medlemmar att jämföra med år 2006 då siffran låg på 1,8 miljoner medlemmar. (Källa: DN) För min del var det en självklarhet att gå med i facket när jag började jobba för snart 30 år sedan. Så fort jag fick en heltidstjänst, ansökte jag om medlemskap, då var det ST som gällde eftersom jag var statlig anställd. Och jag har varit kvar hos ST mer eller mindre hela tiden sedan dess. Ett tag var jag kommunalanställd och bytte till Unionen, men gick tillbaka till ST när jag bytte jobb igen och återigen var statligt anställd. Och jag har inga som helst planer på att gå ur facket, utan tycker det är en bra trygghet på jobbet ifall några problem skulle uppstå. Men jag tillhör kanske den gamla skolan, för jag har fått intrycket att inte minst många yngre väljer bort ett medlemskap i facket. Jag är ändå av åsikten att facket gör mycket nytta för oss som anställda, det är inte bara löneförhandlingar utan väldigt mycket annat som facket gör – och de kan vara ett stöd om exempelvis en konflikt eller liknande saker uppstår på arbetsplatsen. Jag skulle känna mig ganska ensam på något vis om jag inte var med i facket. Vem ska då stötta mig om något går snett på jobbet? Vem ska då förhandla om min lön och andra förmåner?
Ett tapp på 20 procent för LO-förbunden är ganska mycket tycker jag, det är trots allt en femtedel av alla medlemmar som är borta. Så det är många om väljer bort ett fackmedlemskap och därmed själva får förhandla om sin lön och sköta allt annat som facket egentligen sköter. Ofta funkar det så att du inte bara kan gå med i facket och sedan ta del av alla de förmåner man erbjuder direkt. Utan istället ska du vara med några månader innan facket ställer upp och hjälper dig fullt ut. Så om något händer på jobbet, kan du inte bara gå med i facket och direkt få hjälp med förhandlingar, eller vad det nu må vara.

Kanske har jag lite av katastroftänk, men ibland tänker jag på hur vissa arbetsgivare kan bete sig och att jag faktiskt akut ibland kan behöva fackets hjälp att förhandla med en arbetsgivare. Jag har varit med om att bli uppsagd på väldigt lösa grunder från en provanställning – med hänvisning till min blogg och antidepressiva mediciner. Hade jag haft en fast anställning och blivit uppsagd på dessa grunder, hade jag gjort en stor grej av det hela. Då hade jag definitivt kopplat in facket och förhoppningsvis kunnat förhandla till mig ett skadestånd eller liknande. Nu hade jag en provanställning och där behöver arbetsgivaren inte uppge någon anledning för att avsluta en anställning – man får helt enkelt göra det på vilka grunder som helst. Det är horribelt, men så är det. Och just sådan situationer kan uppstå trots allt, situationer där man faktiskt behöver hjälp av sitt fackförbund och dess jurister. Hittills har jag inte varit i någon sådan sits, men det är något man aldrig vet. Man läser ju i tidningarna ibland om folk som blivit uppsagda eller avstängda från fasta tjänster eller på annat vis hamnat i trassel på sin arbetsplats, men där fackförbundet tagit fajten och faktiskt i slutändan fått rätt. Och då med följden att man fått skadestånd eller till och med fått sitt jobb tillbaka – helt beroende på vad det är som hänt.
Jag tror inte att alla arbetsgivare missköter sig, de flesta sköter sig trots allt mer eller mindre bra. Men rätt vad det är blir det tokigt, rätt vad det är så gör arbetsgivaren något det inte ska eller får göra. Hade jag hunnit få en fast anställning hos Trafikverket och blivit uppsagd på de grunder man sa till mig, då hade man nog åkt dit på det så det brakar om det. Jag kan idag ångra att jag inte spelat in de samtal jag hade med min dåvarande chef så jag hade kunnat offentliggöra ”på riktigt” hur jag faktiskt blev bemött och vad som faktiskt var grunden till att jag fick sluta. Det hade varit något för facket och media att sätta tänderna i, jag kan garantera att man hade gillat det. Men nu är läget som det är och det är ingen idé att gräma sig för det. Hela historien kring min uppsägning från Trafikverket kan man i övrigt läsa om här för den som är intresserad.

Jag har haft chefer som haft problem med spriten, hotat med uppsägning när man sagt sin mening om något, tafsat på anställda och till och med respektive till oss anställda – och gjort en massa andra dumheter. Och det är många gånger jag kunnat fått hjälp av facket, men istället valt att inte gå vidare. Det jag gjort en gång, var att jag sade upp mig med omedelbar verkan – jag ringde min chef klockan 17:00 en fredagseftermiddag och meddelade att jag inte skulle dyka upp till jobbet på måndag morgon. Jag hade då ett timvikariat och kunde göra så, det hade inte funkat om jag haft en vanlig anställning. Men många gånger hade det varit bra att ha facket bakom sig och det är just det som är bra med fackmedlemskap – man kan få hjälp de gånger man får en olämplig chef, liksom hjälp i vardagen med löneförhandlingar och liknande. Så visst ska man vara med i facket, jag tycker inte att det finns något alternativ helt enkelt. Sen är det absolut en utgift varje månad. Jag betalar runt 500 kronor i månaden för fack och A-kassa, vilket förstår är en rätt kännbar utgift . men det är värt pengarna den dag du behöver hjälp av facket.
En gång för väldigt många år sedan sökte jag jobb på en liten budfirma här i Stockholm. Vi var inte många sökande och jag var en av dem som kallades till intervju. Under intervjun tar arbetsgivaren själv upp frågan om jag var med i facket – vilket jag givetvis var. Då gjorde man klart att fackmedlemskap inte accepterades på firman och att jag fick gå ur om jag ville ha en anställning. Jag gjorde då klart att det inte var aktuellt, så jag avbröt intervjun, reste mig och gick därifrån. Egentligen borde jag ha hört av mig till Transport efteråt och talat om vad som framkommit under intervjun, men det gjorde jag aldrig. Det kändes dock skönt att jag gjort markeringen att det inte är upp till arbetsgivaren att bestämma om jag är med i facket eller ej. Vi har föreningsfrihet i Sverige och det är upp till mig att bestämma om jag är med i facket eller ej, det bestämmer inte min arbetsgivare.

Relaterade artiklar/källor

Dagens Nyheter 1 2