Det är bättre att slitas ut än att rosta bort

Jag är en ganska rastlös själ och har genom åren bytt jobb ett stort antal gånger, jag har verkligen velat prova på olika saker vilket jag också har jag gjort. Det är först på senare år som jag insett vad jag vill jobba med och känt att jag hittat rätt när det kommer till yrkesval. Som jag känner för tillfället kommer jag bli kvar på Sjöfartsverket – kanske inte nödvändigtvis på min nuvarande position, men ändå inom myndigheten. Och det känns skönt att slutligen ha hittat rätt, jag börjar bli för gammal för att flänga runt mellan olika arbetsplatser och att byta jobb med jämna mellanrum. Nu ska jag hålla mig kvar inom Sjöfartsverket så länge jag tycker det är roligt och inte blir uppsagd (vilket jag inte ser någon anledning till att jag skulle bli). Jag tror sedan att det blivit enågon form av skifte när det kommer till det där med arbete och att byta jobba. För någon generation sedan bytte man inte jobba i samma utsträckning som idag, utan man tog ett jobb och sedan blev man kvar där. Man bytte knappt avdelning på företaget, utan höll sig till det jobb man tagit från början – mögligen gjorde man karriär i form av att bli chef inom sitt verksamhetsområde, men mer än så bytte man inte jobb på samma vis som idag. Numera ska ingdomarna resa, hitta sig själva och en massa andra saker innan man slår sig till ro och börjar jobba – och inte minst blir kvar på en och samma arbetsplats.
Detta är dessutom inte något som arbetsgivarna har fattat när det kommer till att rekrytera personal. Man resonerar fortfarande att om man vill anställa någon som ska bli kvar på arbetsplatsen under många år, då ska man anställa yngre förmågor – gärna någon i 20-årsåldern. Men dagens 20-åringar tar inte ett jobb och blir kvar där livet ut – i den åldern sparar man pengar till nästa resa, sedan försvinner du från arbetsplatsen. Vill du istället behålla din personal under många år, då ska du anställa någon 40-årsåldern. Då har man lekt av sig, rest, utbildat sig – och dessutom förmodligen också skaffat barn (om det är något du vill göra) och kommit förbi de jobbigaste småbarnsåren. Du har istället en anställd som vet vad hen vill göra med livet och som förmodligen kommer att bli kvar på sin arbetsplats under många år framöver.

Dock tänker jag ofta tillbaka på de olika yrken jag haft genom åren – och inser att det är väldigt få ställen jag tänker tillbaka på med glädje och värme. Posten kan jag ibland sakna, där trivdes jag tämligen bra trots allt. Det var ett slitigt jobb med tunga lyft och mycket springande i trappor, men det var fritt och man fick man vara utomhus på betald arbetstid. Å andra sidan är jag någonstans ändå glad att jag inte är kvar som brevbärare, jag tror inte att jag känt någon yrkesstolthet som snart 50-åring att ”bara” ha blivit brevbärare. Dessutom finns det numera ingen större framtid i jobbet med tanke på att allt färre skickar brev. Sedan trivdes jag bra som passkontrollont, ett jobb jag hade under några år i början av milleniet. Efter några år tyckte jag ändå att det var dags att gå vidare och hamnade på Polisens ledningscentral, men där trivdes jag aldrig riktigt. Man fick höra mycket elände och jag kunde inte låta att ”ta med mig jobbet hem”. Dessutom insåg jag snart att Polismyndigheten inte är mycket till arbetsgivare. Inte minst när det kommer till lön, betalar man trots allt obeskrivligt låga löner. När jag sade upp mig, hade jag varit anställd inom myndigheten i 15 år – och tjänade precis över 24.000 i månaden. Vilket jobb jag än haft efter att jag slutat på Polisen, så har jag haft minst 10.000 mer i månaden, trots att jag varit långt mer nyanställd. Mycket kan man säga om Polisen som arbetsgivare, både gott och ont – men några konkurrenskraftiga löner betalar de inte.
Men är det någon arbetsgivare som jag nästan får panikångest när jag tänker på dem så är det Securitas, där jag gjorde ett kort gästspel på något år. Jag hade en okej lön med tanke på vad jag hade för uppgifter och vissa andra saker hade man också fattat där – som att det till exempel gick att förhandla om övertidsersättningen när man erbjöds övertid. Det fanns en minimiersättning man alltid fick, men sedan kunde de sticka till en extrapengar som ”plåster på såren” om man gjorde en extra stor uppoffring för att jobba extra. Det fanns rykten om personer som fått bortåt 10.000 kronor extra för att hoppa in och jobba extra en julaftonskväll. Men i övrigt ger jag inte mycket för Securitas som arbetsgivare och arbetsplats – vare sig det kommer till ledarskap eller många kolleger (vissa kolleger var absolut guld värda, men inte alla). Vid ett tillfälle bytte jag bevakningsobjekt på egen begäran, eftersom jag tyckte det blev lite långtråkigt i lugnet på det första objektet jag var på. Men jag blev extremt illa bemött på det nya objektet, det var nästintill mobbing från såväl kolleger som arbetsledare – och jag valde efter bara några dagar att avbryta upplärningen och begära ytterligare ny placering. På nästa objekt var det inte mycket bättre och jag valde slutligen att helt avsluta min anställning. Nu vill jag verkligen poängtera att det verkligen var långt ifrån alla kolleger på Securitas som betedde sig illa, jag hade bra kolleger också. Men det negativa övervägde och jag valde därför att söka mig vidare.

Det är trots allt tur att vi är olika och att det finns människor för allt. Jag skulle idag inte gå tillbaka till exempelvis Polisen, Posten eller Securitas, åtminstone inte under de omständigheter jag tidigare varit anställd där. Men det är tur att det finns människor som kan tänka sig att jobba som brevbärare, inom Polisen eller bevakningsbranschen – för alla yrkeskategorier behövs trots allt. Sen kan jag ha svårt att förstå att man väljer vissa yrken och blir kvar år ut och år in. Dit räknar jag inte bara yrken jag själv har testat men inte vill gå tillbaka till – det finns många yrkesval jag har svårt att förstå. Under min studietid jobbade jag extra som lokalvårdare – och tyckte i ärlighetens namn att jobbet var groteskt tråkigt, trist och inte alls så utmanande som jag vill att ett jobb ska vara. Men här kommer man in på andra saker som man förstås ska väga in när man väljer yrke. Arbetstiderna jag hade passade min vardag perfekt, jag jobbade varannan helg och bara några timmar på förmiddagarna. Detta gjorde att jag i princip hade helgerna lediga trots att jag jobbade och kunde plugga eller göra annat när jag inte var i skolan. Dessutom kom lönen den 16 varje månad, vilket ju var perfekt eftersom det var då som CSN började tryta. Och där glider man väl in på att det är mer än lön och arbetssysslor som är avgörande för att man ska trivas på ett jobb. Det kan trots allt vara så att ett yrke erbjuder arbetstider som möjliggör den fritid du vill ha eller är lokaliserat någonstans om ger överkomligare jobbresor än många andra yrken. Så det är lätt att vara fördömande när det kommer till yrkesval, men man får ibland helt enkelt sätta in saker och ting i ett större sammanhang. Det kan ju också vara så enkelt att du bor på en ort med hög arbetslöshet och du helt enkelt inte får andra jobb.
Sen har jag – som säkerligen många andra med mig – varit med om enstaka rötägg på enstaka arbetsplatser, men att det för det inte gör att jag inte vill komma tillbaka till just den arbetsplatsen. Jag tänkter på min senaste upplevelse av Trafikverket, där jag fick min provanställning avslutad med hänvisning till mina mediciner och min blogg. Jag tänker att det var min dåvarande chef som inte var tillräckligt påläst, som lät sina fördomar styra istället för det sunda förnuftet. Så jag skulle mycket väl kunna tänka mig att gå tillbaka till Trafikverket om rätt tjänst dök upp, dock inte till samma avdelning som jag fått avsked ifrån. Där går det nog ändå någon gräns, där är min bestämda uppfattning. Och hade jag inte blivit av med den anställningen, hade jag förmodligen inte hamnat på Sjöfartsverket, där jag trivs så otroligt bra – så inget ont som inte har något gott med sig, eller hur?!