Alla vet att en joggare är ute och luftar sin dödsångest

Det där med min återupptagna träning har ju tyvärr gått lite sisådär. Jag sa upp mitt gymkort vid årsskiftet eftersom jag tänkte att jag skulle utnyttja Trafikverkets tämligen generösa friskvårdsbidrag, men hann aldrig det innan jag blev uppsagd. Sedan har jag inte tyckt mig haft råd att skaffa ett nytt medan jag gått arbetslös. Nu är i alla fall tanken att jag ska utnyttja Sjöfartsverkets friskvårdsbidrag och skaffa ett gymkort. Bidraget täcker merparten av vad ett årskort på gymmet kostar, men en mindre del får jag bekosta själv. Det är trots allt otroligt förmånligt att få gymkort mer eller mindre betalt av jobbet, så det finns egentligen inga undanflykter till att köpa ett kort. Friskvårdsbidraget får användas till lite allt möjligt, som massage och träning bland annat – men jag kommer lägga hela summan på ett gymkort. Jag ska bara se till att jag har råd med den del jag får betala själv och jag tror inte att jag är riktigt där än ekonomiskt. Det är trots allt runt 1500 jag får betala själv, vilket trots allt är en del pengar och just nu måste jag prioritera annat innan jag kan kosta på mig att börja träna. Må så vara att det låter som undanflykter, men jag måste trots allt prioritera litegrann i ekonomin – och för min del ligger inte träningen högst upp på den listan just nu.
Man halkar efter en del ekonomiskt när man går på A-kassa under några månader och inte har en vettig inkomst, det tror jag de flesta vet som någon gång varit arbetslös under en tid. Pengarna från A-kassan täcker det allra viktigaste, men inte så mycket mer än så – så det där med överflöd kan man helt enkelt glömma så länge man är arbetslös. Nu har jag dock börjat skrapa ihop till en skaplig inkomst igen och dessutom dragit ner på utgifterna, så nu ska det förhoppningsvis snart gå att börja träna igen – även rent ekonomiskt. Trots allt är det inte särskilt billigt att gå på gym, så det vill nästan till att man har ett bra bidrag från jobbet för att ha råd, åtminstone som timvikarie.

Jag minns när jag kom ut i yrkeslivet i mitten av 90-talet, då var det nästan aldrig tal om att arbetsgivaren skulle betala för det anställdas träning – det fick man göra själv. Om jag då hade begärt att arbetsgivaren skulle stå för något som ett gymkort, hade man förmodligen tittat på mig som om jag vore lite dum i huvudet. Men med tiden tycks det som att arbetsgivarna börjat inse hur bra grej det är med friskvårdsbidrag och hur mycket det gynnar både arbetsgivare och anställda att man rör på sig. Jag kan tänka mig att sjukskrivningarna går ner, att förslitningsskador och liknande blir färre – och så vidare. Så de pengar man som arbetsgivare lägger på personalens träning på fritiden får man säkerligen igen genom minskade kostnader för sjukskrivningar och rehabiliteringar. Numera tävlar nästan arbetsgivarna i att erbjuda olika förmåner till sina anställda. Det är inte bara friskvård man erbjuder sig att betala för, utan en lång rad andra saker. Saker som mediciner, läkarvård, tandvård, rökavvänjning – och saker som förr möjligen bara högre chefer och politiker hade som förmån. Personer som kanske egentligen borde ha råd att betala sina egna gymkort och mediciner.
Men i min värld är det enbart positivt att man som anställd uppmuntras att röra på sig och att ta hand om sig genom att gå till doktorn och/eller hämta ut sina mediciner när så behövs. Och det är inte bara arbetsgivaren som tjänar på att du håller dig frisk, utan det gäller förstås även du själv. Jag behöver bara gå till mig själv, jag skulle nog inte kosta på mig ett gymkort om inte arbetsgivaren betalade merparten av kostnaden. Doktorn går jag till om jag behöver, även jag får bekosta det själv – men det är klart det är ett plus om jag kan lämna in kvittot till arbetsgivaren och få igen pengarna.

Nu ska jag i alla fall ta tag i träningen så fort jag har pengarna till ett gymkort – jag har inte varit på gymmet sedan december och det känns faktiskt lite konstigt. Sedan min operation för tio år sedan, har jag varit ganska enträgen besökare på olika gym runtom i stan. Det börjad mes min operation och att jag efteråt gick på sjukgymnastik för att kroppen skulle komma igång igen. Jag fick ett program av sjukgymnasten att fortsätta med på egen hand, vilket jag också gjorde. Enträget gick jag på gymmet två till tre gånger i veckan, vilket är riktigt bra för att vara jag. Sedan ska jag villigt erkänna att jag inte tränar för att jag tycker det roligt, utan för att det helt enkelt är ett ont måste. Jag gör det för att jag vet att det är bra för kroppen och hälsan att röra på sig, men att säga att jag tycker det är roligt vore att ljuga å det grövsta.
Det där med idrott och träning har jag aldrig varit något stort fan av, utan snarare tvärtom. Mitt värsta ämne i skolan var idrott, som jag också hade en etta i i mitt slutbetyg från gymnasiet. Jag var där, men deltog aldrig i undervisningen. Idrotten var verkligen någonting jag avskydde över allt annat i skolan och kan fortfarande minnas känslan av att komma in i omklädningsrummen på skolan, lukten av svett, fuktiga kläder och testosteron. Jag känner inte samma hat emot idrott idag, men får känslan av backflashes när jag kommer in i omklädningsrummet på gymmet för att byta om. Då blir jag nästan den där lilla skygga killen, som våndades inför idrottslektionen – som inte var något annat än en plåga.

Numera vet jag hur viktigt det är att röra på sig och hur bra det är för hälsan att hålla igång fysiskt – och jag kan själv lägga upp mina träningspass. Sen har jag nog en hel del åsikter kring idrottsundervisningen, inte minst hur den var när jag gick i skolan. Visserligen är det snart 30 år sedan jag gick ut gymnasiet, så jag hoppas att mycket har hänt sedan dess. Men är det något ämne som ska bygga på varje elevs individuella förutsättningar, så är det väl ändå idrotten. Huvudsaken borde vara att barnen rör på sig, inte hur mycket de presterar i förhållande till olika betygskriterier. Man skulle kunna ha lite olika alternativ på aktiviteter varje lektion, så att det kanske passar så många som möjligt. Sedan skulle jag själv gärna se lite teori inbakad i undervisningen. För någonstans känns det som att det tillhör allmänbildningen att kunna reglerna i de större sporterna som till exempel fotboll och hockey. Kanske skulle jag själv nu som vuxen vara mer intresserad av idrott om jag faktiskt kunde reglerna i de lite större sporterna. Om så är fallet vet jag inte, men sannolikheten skulle i alla fall vara större att det var så.
Vad jag förstått, är fallet så i Norge – där idrott räknas till ett av basämnena. Där skriver man till och med prov i idrott och testas på sina kunskaper inom olika idrotter. Kanske behöver det inte vara fullt så ”hårt”, men jag tror vi har en del att lära av norrmännen på den punkten. Dels är det en fråga om allmänbildning att ha koll på olika idrotter, men det ökar kanske också sannolikheten för ett större idrottsintresse om man också kan lite om idrott. Inbillar jag mig.