Ibland kan jag verkligen avundas träningsfreaks som tycker om att hänga på gymmet och verkligen tycker det är roligt att göra det. Jag kan avundas alla dem som som känner att de ”unnar sig” något roligt och trevligt när de går till gymmet eller ger sig ut på löparrundan. Jag kan känna en avundsjuka inför dem som till och tar med sig träningen på semestern och nyttjar hotellets gym när de är lediga och bortresta.
Själv försöker jag ständigt hitta undanflykter till att gå till gymmet. Jag letar efter om jag inte har ont någonstans, om jag inte känner mig lite snuvig eller känner mig krasslig. Eller – givetvis – om jag verkligen har tiden att gå dit och inte har något ”viktigare” för mig. Detta trots att jag ju vet att jag behöver träna, att jag märker att jag mår bra av det och att jag verkligen behöver det för att hålla vikten i schack.
Men för mig träningen inget annat än ett ont måste, ungefär som att betala räkningarna, gå till jobbet eller ha hemorrojder. Jag tycker verkligen det är dödstråkigt att träna och har inget svårt att hitta ursäkter till att låta bli. Men eftersom jag vet att jag faktiskt behöver träna – av flera anledningar – kan jag avundas eller er som tycker att träning är något roligt. Det skulle göra tillvaron på gymmet så otroligt mycket enklare och mer lustfylld.

Jag funderar ofta på hur mycket som grundar sig i skolans tafatta idrottsundervisning och som jag hatade så innerligt under hela skoltiden. Det togs inte särskilt mycket höjd för oss som inte var högpresterande i ämnet, utan kretsade mer kring de elever som var duktiga och ambitiösa i ämnet. Sen minns jag med fasa alla tävlingsmoment, att så mycket kretsade kring tävling och prestation istället för att det skulle vara roligt att få möjlighet att röra på sig på skoltid. Jag har så många idéer kring hur idrottsundervisningen skulle kunna läggas upp på ett bättre sätt, åtminstone jämfört med när en annan gick i skolan för 25 år sedan. Jag hoppas innerligt att det blivit en förändring sedan dess.
Hade det till exempel funnits större möjlighet att välja olika aktiviteter under idrottslektionerna, hade det varit något helt annat. Sedan tror jag på systemet man delvis har i Norge, där idrotten även innehåller teori och att man ska lära sig reglerna i de större sporterna. Det känns dels som allmänbildning att kunna reglerna i till exempel fotboll, hockey och basket – men jag tror också att sannolikheten ökar för idrott om man faktiskt kan lite om idrott också.
Men tyvärr, måste jag säga att idrotten i skolan till stor del format min – nästintill – avsky mot idrott och att röra på sig. Hade jag istället fått mer uppmuntran i skolans idrottsundervisning hade jag nog haft en annan inställning till att röra på mig även som vuxen.

Om författare

Jag har bloggat på olika sidor sedan tidigt 2000-tal och brinner för det skrivna ordet. Jag är utbildad sjökapten och författare och mina inlägg kretsar mycket kring min vardag och politik liksom mina stora passioner mat, resor, film och litteratur. Förutom min blogg, ägnar jag mig åt film och har vid det här laget haft roller i ett stort antal produktioner inom såväl reklam som serier och långfilmer.

Du kanske också gillar:

Kommentera

%d bloggare gillar detta: