Allt är möjligt – det omöjliga tar bara lite längre tid

Charmen med min tillvaro är att jag aldrig vet hur en vecka ska komma att se ut. Visst kan det ta på krafterna att inte alltid kunna planera sin tid – men jag trivs med att inte alltid veta hur en vecka ska bli och därmed till och med bli lite överraskad när arbetspass och filmuppdrag dyker upp. Den här veckan har sedan länge varit skapligt planerad när det kommer till arbetspass. Jag har jobbat onsdagsdygnet och ska sedan jobba lite till helgen. En filminspelning har också dykt upp för denna vecka, så det har jag hunnit med under den del av veckan som gått. Sen är det ju som det är emellanåt med antalet uppdrag – det har alltid gått upp och ner. I perioder får man massor av uppdrag och får tacka nej till somliga för att de krockar med varandra – sedan går det perioder då det inte kommer några uppdrag alls. Samma sak gäller tillvaron som timvikarie; vissa gånger jag tacka nej för att det blir för mycket, sedan kan det gå perioder då man knappt blir tillfrågad om pass överhuvudtaget. Det ger en extremt varierande tillvaro, som jag redan är saligt förtjust i.
Nu har jag som sagt några pass inplanerade denna vecka och det har inte verkat som att det kommer bli fler innan veckans slut. Så jag har planerat in lite roliga aktiviteter med syskonbarnen till helgen och ska hämta på skolan på fredag eftermiddag. Vi brukar hitta på något kul lite här och där – och jag tycker det är så kul att kunna vara den där morbrodern som får skämma bort och hitta på en massa bus. Den här gången ska vi åka till Sydpoolen i Södertälje för att bada, vilket brukar vara en stor favorit hos barnen. De brukar skrika av förtjusning när vågmaskinen går igång, vilket är fantastiskt roligt att se.

Någon tripp till stugan så här på höstkanten blir det dock inte, så som jag från början hade planerat. Det blev helt enkelt för svårt att få det att gå ihop med resten av tillvaron, som jobb och annat. Jag får helt enkelt inte tiden att räcka till för en tripp till Söderhamn just nu. Annars hade det inte varit helt fel med några dagar i skärgården så här på höstkanten, det brukar vara väldigt lugnt där ute så här års. Och jag har mer och mer börjat se tjusningen med i att vara där på höstkanten, medan det fortfarande är vackert väder. En bra bit in i september kan det fortfarande vara otroligt vackert där, med varma dagar och höststormarna har ännu inte dragit igång. Men i år blev det ingen hösttripp, vilket känns lite tråkigt men jag får helt enkelt leva med det. Jag får tänka att sommarstugan trots allt står kvar även nästa år och att jag då förhoppningsvis har mer tid att vara där. Om jag får en regelrätt semester återstår att se, det beror helt och hållet vilken anställningsform jag kommer att ha. Jag vet inte om jag är kvar som timvikarie, eller min anställning eventuellt övergått till en fast anställning. Allt beror på hur det funkar att fortsätta som timvikarie, framförallt rent ekonomiskt. Jag trivs med min nuvarande situation rent tidsmässigt, men det beror på hur jag får det att fungera månad ut och månad in. Än så länge funkar det, men det hänger ju förstås på att jag får fortsätta jobba lika mycket som jag fått göra hittills.
Det är olikt mig att vara så lite i stugan som jag varit denna sommar. I normala fall brukar det vara midsommar och sedan ytterligare minst tre till fyra veckor – oftast mer än så. I år blev det en tripp över Kristi Himmelsfärd och sedan en vecka över midsommar – sedan har jag varit hemma resten av sommaren och jobbat. Men det är ju så det är när man går på timmar, man kan inte ta någon regelrätt semester utan får jobba när jobb erbjuds. Och det är oftast just sommartid man får jobba som allra mest, när de fast anställda ska ha sina semestrar. Men än så länge trivs jag trots – som sagt – med tillvaron och hoppas på att kunna fortsätta på den inslagna banan ett bra tag framöver.

Så har jag tagit beslutet att hoppa av ena av de två kurser jag påbörjade nu i höst. Egentligen inte så mycket för att det är svårt att hinna med, att jag tycker det blir för mycket att göra – utan helt enkelt för att jag inte känner att just den kursen är någonting för mig. Det är kursen i rysk kultur- och idéhistoria som jag väljer att lämna efter bara några veckor – jag har insett att det är alltför ”flummigt”, alltför för mycket där ”inget och allt är rätt”. Ska jag dra någon parallell med ett annat ämne, så ligger det väldigt nära filosofi. Man ska argumentera och resonera kring olika ämnen, där det egentligen inte alltid finns ett konkret rätt svar. Och jag har så svårt för sådant på något vis, jag vill ha något konkret att gå efter, mer fakta än ämnen där man resonerar kring olika ämnen.
Sen ska jag väl erkänna att det går mycket tid till att plugga och att det vissa gånger varit tufft att få tiden att räcka till när man läst två kurser, jobbat och dessutom haft firman att ägna sig åt. Trots allt har dygnet bara 24 timmar även för mig och det gäller att även finna tid för återhämtning. Hade jag funnit kursen intressant och givande hade det varit något helt annat, men är så inte fallet utan det har mest känts som slöseri med tid att lägga all energi och tid på något man inte finner givande. Nu kommer jag trots allt ha mer tid att lägga på ryskan, som jag tycker är mycket roligare och intressantare. Sen hade det förstås också varit annat om det varit en kurs jag varit tvungen att gå för jobbet eller för att kursen är en del av en utbildning. Men nu är det inte så heller, utan jag läser dessa kurser helt av eget val för att jag tycker Ryssland på något vis är ett fascinerande land som jag vill lära mig mer om – men jag får läsa annat än kultur- och idéhistoria helt enkelt.

Så nu kommer tillvaron vara aningen lite lugnare framöver, när jag har en kurs mindre att fokusera på. Det var faktiskt inte ett helt självklart beslut att hoppa av, men jag insåg väldigt snabbt att kursen inte var något för mig. Jag läste filosofi på gymnasiet och tyckte ungefär samma sak om den kursen, det var alldeles för flummigt för min smak. Det närmsta jag kommer något ”flummigt” är att jag tycker psykologi och beteendevetenskap är oerhört intressanta ämnen – och ämnen jag gärna skulle lära mig mer om egentligen. Jag har redan 30 högskolepoäng i psykologi, ett ämne jag fick högsta betyg i när jag läste det för en massa år sedan. Och vem vet, kanske jag tar upp de studierna en dag, det återstår att se. Det finns otroligt många ämnen jag skulle vilja plugga, men har alldeles för lite tid till det. Som jag sagt så många gånger förr, jag skulle kunna plugga på heltid livet ut om bara tid och ekonomi tillät att jag gjorde det. Nu är det ryska som gäller, sen får jag se vilka ämnen som tar vid efter det – under förutsättning att jag har möjligheten att fortsätta plugga.
Men jag tycker om möjligheten att kunna plugga, att tiden faktiskt finns – för det är ju trots allt inte en självklarhet alla gånger. Jobbar man heltid är det inte alls säkert att tiden och energin finns för att man ska kunna plugga ens på deltid. Nu har jag fördelen att kunna plugga på halvfart eftersom jag inte jobbar heltid för tillfället, men det kommer förmodligen inte vara för evigt. Med tiden kommer jag säkert börja jobba heltid igen och då blir det svårare – allt beroende på vilka arbetstider jag isåfall kommer att ha.

September 2024 har varit något av jubileernas månad. Jag insåg för några dagar sedan att den första september var det på dagen 25 år sedan jag flyttade till Stockholm. Det är svårt att ta in att det är 25 år sedan jag som 21-åring flyttade från lilla Hudiksvall till storstaden Stockholm. Jag hade fått tag på en liten tvåa i Upplands Väsby och hade ett sex månaders vikariat på Posten (som det hette då) i Danderyd. Av flera anledningar ville jag bort från Hudik och Stockholm råkade vara den första stad jag fick både lägenhet och jobb i. Så så fick det bli, lite på vinst och förlust flyttade jag – och trivdes väl lite sådär till en början. Jag hade långa resor vart jag än skulle och långa arbetsdagar med mycket övertid på mitt nya jobb. Ett tag var jag på väg att flytta tillbaka till Hudik, eller till och med någon annanstans eftersom jag inte trivdes riktigt. Men med tiden fick jag lägenhet närmare stan och vips började jag trivas som fisken i vattnet istället. Numera kan jag inte tänka mig att flytta härifrån och ångrar inte längre att jag flyttade till huvudstaden. Vilket väl min 25 år här är ett bevis på.
Så i måndags var det exakt tio år sedan jag rullades in i operationssalen för att plocka bort tumören som börjat växa i min nacke. Ett mindre roligt jubileum, men ändock härligt att det gick så bra som det ändå gjorde. Det var en komplicerad operation där mycket kunde gå fel, jag kommer ihåg att jag var oerhört nervös dagarna innan operationen. För tio år sedan var den 23 september och jag skrevs in på sjukhuset måndag eftermiddag. Det var en regnig septemberdag och jag var så sjuk att jag bara klarade av att gå kortare sträckor. Vården betalade taxi till sjukhuset genom ett regnigt Stockholm och det kändes som en riktig domedag.

Både min flytt till Stockholm liksom min operation minns jag oerhört väl, det känns inte som att det gått så många år sedan dessa ting inträffade. Att det är hissnande 25 år som gått sedan min flytt känns inte. Jag har med andra ord bott längre tid utanför min barndoms stad Hudiksvall än jag bott där. Jag föddes i Uppsala och var fem år när vi 1982 flyttade till Hudik. 1996 bodde jag en period i Söderhamn, 1997 bodde jag i London – och 1999 bar det av till Stockholm. Så i princip 15 år bodde jag i Hudik, medan jag bott 32 på andra ställen. Jag är uppe i den åldern då man räknar tiden i decennier, då man faktiskt kan säga att något 20 eller 30 år sedan. Minns ni när man var liten och ens föräldrar eller mor-/farföräldrar pratade om saker som hänt för 30 eller 40 år sedan? Då tyckte man att det var medeltiden de pratade om, något som hänt för så länge sedan var ju under dinosauriernas tid. Numera är 30 år ingenting känns det som. För 30 år sedan var jag 17 år, gick humanistisk på gymnasiet – och det känns inte särskilt länge sedan på något vis.
Detsamma gäller de tio år som gått efter min operation. Jag minns operationen som igår, jag minns sköterskorna som pysslade om mig på sjukhuset, ambulanshelikoptern som landade utanför fönstret liksom utsikten från mitt rum på rehabiliteringen efter operationen. Men ens tidsperspektiv ändras uppenbarligen genom åren – och något år hit eller dit är inte samma sak idag som för 40 år sedan. Som liten var ett år fruktansvärt lång tid, numera tycker man inte att ett år är så farligt lång tid.