Min dagbok är min spegel, min biktfader och min mest trogna vän

Min hosta vill inte riktigt ge med sig, utan håller sig envist kvar. Det är inte på långa vägar så illa som det var när jag var som sjukast, men jag hostar fortfarande litegrann. Så jag får hålla mig observant på hur det utvecklar sig, ger inte hostan med sig eller värre så får jag söka vård igen. Det var precis så läkaren på närakuten sa när jag var där förra helgen – och jag brukar göra som jag blir tillsagd när vårdpersonal säger att jag ska göra på ett visst vis. Jag är för rädd om hälsan för att inte göra som vårdpersonalen säger. Även om jag har viss vårdutbildning, så kan jag inte mäta mig med sjuksköterskor och läkare och de kunskaper som de besitter. Så jag tar inte diskussionen, utan säger en läkare en sak så är det min lag. Sedan kan jag fråga om saker, fråga efter alternativ om jag inte tycker något funkar – men jag ifrågasätter aldrig. Det är bara så tröstlöst att lunginflammationen tycks bli lite mer utdragen än vad jag först trodde att den skulle bli. Som sagt, förra gången var jag sjukskriven en månad – och jag har absolut inte lust att behöva sjukskriva mig denna gång. Jag tyckte mig vara smart och strategisk att åka in i tid till akuten och inte vänta tills jag var riktigt dålig – och hoppades därmed på att man kanske kunde få bukt på inflammationen i god tid så att jag slapp vara hemma en massa. Nu vet jag inte kommer bli så, men fortsätter jag hosta kanske jag blir sjukskriven vare sig jag vill det eller ej. Och det är så tröstlöst att gå hemma på något vis – inte för att jag har några problem att få tiden att gå, utan mer för att jag inte har tid att vara hemma.
Nu får jag vara försiktigare var gäller att bli förkyld, eftersom jag får lunginflammationer stup i kvarten – så fort jag blir förkyld egentligen. Jag är vaccinerad och allt, men det är bara vissa typer av lunginflammationer som det skyddar emot – det är inte heltäckande. I normala fall brukar jag inte bry mig så mycket när det gäller att få enstaka förkylningar, men utvecklar det sig allt oftare till lunginflammation – då får man helt enkelt blir försiktigare. Inte minst när de blir så envisa och inte vill ge med sig, när jag blir sängliggande vecka efter vecka – som det ju blev förra gången jag blev sjuk. Denna omgång har jag som tur är inte blivit sängliggande, men det tar naturligtvis på krafterna att vara sjuk ändå. Och frustrerande att behöva säga nej till saker – jag har tackat nej till fester och en del annat på sistone och det känns rätt surt. Framförallt när man – som jag – i princip aldrig är sjuk, så känns det extra motigt att börja rensa almanackan när sjukdomar slår till. Inte minst när det är roliga saker som man sett fram emot. Nu mår jag i alla fall så pass bra att jag kan leva nästintill normalt, men jag håller mig ifrån träning och fysisk ansträngning ett tag till, eftersom jag känner att det triggar igång hostan igen.

Så har jag äntligen kommit mig för att ringa till Telias kundtjänst, jag har betalat för en massa saker som jag inte vetat vad det varit. så nu har jag rensat bort vissa poster på fakturorna och kommer hålla omkostnaderna nere litegrann framöver. Dessutom fick jag veta att jag har en förmånlig försäkring på min mobiltelefon, som täcker bland annat kostnader för sprucken display. Och jag har just en sprucken display, så nu ska jag fasen nyttja försäkringen och lämna in telefonen för att laga den. För ett par månader sedan tappade jag nämligen telefonen i det kaklade golvet på toaletten på jobbet, vilket displayen inte riktigt tålde utan sprack i ena kanten. När jag började googla vad det skulle kosta att byta display på telefonen, visade sig att priset låg på 3.000 kronor och uppåt, vilket kändes lite väl saftigt. Så jag har inte brytt mig att byta display, utan tänkt att jag får leva med några sprickor i den. Men nu visade sig självrisken på försäkringen vara 300 kronor, vilket jag däremot kan tycka att det är värt att betala. Så så fort jag har tid ska jag ta mig förbi någon av Telias butiker för att byta display på telefonen. Jag hoppas bara att jag slipper vara utan telefon alltför många dagar, man blir ju så otroligt handikappad numera om man är utan denna lilla mojäng. Men hur snart jag får tillbaka telefonen vet jag inte, det kommer säkert framgå när jag lämnar in den.
Så det lönar sig att ibland kolla upp vad det är man betalar för, vad det är som kommer på fakturorna – ibland kan man faktiskt skära ner på sina omkostnader på så vis. Och det är just vad jag har gjort nu, så känner mig tämligen stolt över gårdagens dagsverke. Min mobiltelefon kostade cirka 16.000 när jag köpte den, så jag tänker mi att behålla den ett bra tag framöver innan det är dags att köpa ny. Jag är lite prylfreak och det blir ofta dyra telefoner när jag köper nya sådana – det är inte första gången jag köpt dyr telefon. Så det funkar liksom inte att köpa ny telefon lite titt som tätt när jag köper så dyra telefoner, då är det bättre att behålla dem under en längre tid. Istället får jag sköta telefonen och vara försiktig med den – och händer en olycka med telefonen (som nu) är det mer ekonomiskt att laga den än att köpa ny. Inte minst nu när det visat sig att jag har en försäkring med bra självrisk – då är det mer ekonomiskt för mig att laga än att köpa ny. Sen är sprickan i displayen inte värre än att den går att leva med, men den stör mig och jag vill gärna åtgärda den.

Så med hosta och sprucken mobil är jag mitt uppe i ytterligare en intensiv vecka, där det mesta kretsar kring att jobba. Förra veckan var aningen lugnare, även om även den var tämligen stressig och fullklottrad i kalendern. Denna vecka är det inte mycket ledigt, utan jag stretar på för att hänga med i jobb och firma. Och det funkar bra, men det skulle bli jobbigt om alla veckor var som denna – så tur är väl att jag inte planerar alla veckor så illa som denna vecka. Jag kommer inte klaga när lönen kommer i februari, men just nu känns det som att jag har all rätt att klaga – åtminstone litegrann. 😜 Det är till största delen självvalt att jobba mycket, men jobba måste man ju (oftast) så helt självvalt är det inte. Jaja, snart blir schemat lite lugnare och jag kan koppla av lite, få lite välförtjänt vila. Samtidigt trivs jag ju bra på jobbet, så det gör mig inte så mycket att vara där mycket. Det är en av de första gångerna som jag verkligen tycker att det är kul att gå till jobbet, så jag passar på att njuta och vara där så mycket jag kan – även utöver mitt ordinarie schema. Det är alltså inte bara roligt när det kommer en bra lön, utan även roligt att vara på jobbet. Sedan har jag alltid varit lite av en arbetsmyra och ofta åtagit mig övertid när det erbjudits, oavsett vilken arbetsplats jag varit på. Men just nu känns det extra roligt att jobba extra, i och med att jag trivs så pass bra som jag gör.
Jag har lite övertid inplanerad även kommande vecka, men inte alls lika mycket som den vecka vi just nu är mitt i. Så med tiden kommer det bli lite lugnare igen, vilket jag också någonstans ser fram lite emot. Vecka fem kommer med andra ord att gå till historien som en av de mer hektiska veckorna så här långt under 2026, i alla fall för min egen del. Och som ni märker har jag lite kluvna känslor inför denna stress – å ena sidan trivs jag och tycker det är kul att jobba mycket, samtidigt som det förstås tar på krafterna. Jag har dock börjat lära mig det där med återhämtning och att se till att vila emellanåt också – allt för att inte gå in i den där berömda väggen igen. Det är en erfarenhet jag lärt mig mycket av, inte minst vikten i att se till att få vila och återhämtning.

Idag hade jag tänkt återuppta träningen igen, men riktigt så blev det alltså inte. Med tanke på att hostan inte riktigt gått över ännu, så vill jag inte anstränga kropp och andning för mycket. Jag har tagit ett steg närmare att komma igång med träningen och köpt gymkort, men tvingas helt enkelt att vänta ett tag till – tills hostan faktiskt är borta. Jag känner fortfarande att hostan triggas igång i och med att jag går i trappor, tar mig till tunnelbanan eller på annat sätt anstränger mig litegrann. Det krävs alltså ingen större ansträngning, utan bara att jag går de dryga 200 meterna till tunnelbanan i normal promenadtakt. Så att gå till gymmet är inte direkt aktuellt just nu. Tyvärr. Idag hade varit den perfekta dagen att börja träna igen, i och med att jag är ledig från jobbet – men jag får tänka på hälsan i första hand och inte anstränga mig i onödan. Samtidigt var det bra att köpa gymkort just denna månad, eftersom man trots allt erbjudit rabatt på årskort på det gym jag brukar gå till. På senare år har jag gått till Friskis & Svettis vid Skanstull och varit väldigt nöjd. Dessutom erbjuder man klasser av olika slag och nu är tanken att försöka gå även på sådana när inspirationen tryter att gå till själva gymmet.
Mitt mål är två till tre träningspass i veckan, vilket jag legat på tidigare när jag varit duktig nog att pallra mig iväg till gymmet. Numera har jag ju lite andra arbetstider som kanske är svårare att kombinera med intensiv träning – men jag hoppas på att kunna komma tillbaka till mina gamla träningsvanor igen. Det kommer bli fler träningspass vissa veckor och färre pass andra veckor när jag jobbar mer intensivt. Nu har jag både fått träning på recept samt ett träningsprogram av en fysioterapeut, så jag har liksom inga ursäkter till att inte börja träna igen. Och jag sätter hårt mot hårt även mot mig själv och har som sagt även köpt ett gymkort – allt för att jag inte ska komma med några undanflykter till börja träna på nytt.