Ju mindre du reagerar på negativa människor, desto kraftfullare blir ditt liv

Jag har berättat tidigare om en före detta vän till mig, men jag märker ibland att det är en historia som tål att upprepas av olika anledningar. Vi lärde känna varandra för strax över 20 år sedan och umgicks i perioder väldigt intensivt. Hen jobbade inom barnomsorgen som barnskötare och trivdes väldigt bra med det vad jag vill minnas. Med tiden träffade min vän en partner och de flyttade ihop i en förort till Stockholm. Partnern var dock från en ort på västkusten från början och med tiden ville hen flytta tillbaka dit, eftersom merparten av familj och vänner fanns där. Min vän valde efter visst övervägande att flytta med eftersom de trots allt var väldigt kära. De bosatte sig på en mindre ort cirka tre mil från närmsta centralort. Partnern fick snabbt jobb, men för min vän gick det desto trögare. Hen ville helst fortsätta att jobba inom barnomsorgen, men det var inte helt lätt att hitta något inom rimligt avstånd. Hens sambo reste mycket i sitt nya jobb och var ofta borta en stor del av veckorna, vilket gjorde att min vän gick ensam hemma en stor del av tiden. Ofta när vi pratade i telefon, beklagade sig min vän över hur trist det var att bara gå ensam hemma hela dagarna och att ekonomin inte funkade så bra när bara den ena av dem jobbade. Dessutom hade min vän inget körkort, vilket dels gjorde hen mindre rörlig men också var en nackdel där när hen sökte arbete. På den lilla orten med cirka 2000 invånare fanns visserligen en förskola, men det var ytterst sällan de rekryterade ny personal.
När jag frågade min vän vad hen sökte för jobb, då var det i princip bara den lokala förskolan hen höll koll på – ingenting annat. Jag försökte peppa att söka jobb på annan ort, att pendla, att söka utanför barnomsorgen för att i alla fall få ett jobb. Mitt argument var att det dels skulle se bättre ut i CV:t men också ge en bättre ekonomi om hen så gick och städade eller flippade hamburgare på McDonalds. Dessutom skulle min vän också ha en chef att kunna lämna som referens i sitt fortsatta sökande av nytt jobb. Jag föreslog även att ta körkort, vilket skulle öka chanserna att få jobb men också underlätta för att pendla till exempel in till närmsta centralort. Jag tyckte min vän åtminstone kunde ta körtkort för EU-moped vilket inte kostar många tusenlappar att ta. Men överallt gick jag bet – hen ville inte pendla, inte söka jobb utanför barnomsorgen och absolut inte ta något körkort.

Dock fortsatte min vän att klaga på sin situation – som jag upplevde att hen inte ville göra någonting åt. Till slut tröttnade jag och sa uttryckligen att jag tyckte att hen frånsagt sig sin rätt att klaga när hen inte ville göra något åt sin situation. Att tro att man bara kan förlita sig på den lokala förskolan känns i min värld ganska verklighetsfrånvänt. För mig är det självklart att man får söka jobb inom andra branscher än man utbildat sig (dock givetvis jobb man har en chans att få), att man får vara beredd att pendla lite och faktiskt göra vad man kan för att få ett nytt jobb. Framförallt om man – som min vän – bor på en liten ort med cirka 2000 invånare, för då är det inget större utbud på jobb lokalt. Man får helt enkelt tänka sig att jobba inom andra områden eller faktiskt börja pendla – annars får man krasst skylle sig själv om man inte får något jobb. Det hände dock inte så mycket på jobbfronten, min vän deltog i olika arbetsmarsknadsåtgärder, hade olika praktiker och liknande – men något jobb blev det aldrig, åtminstone inte så länge vi kände varandra.
Jag har också gått arbetslös i perioder, men har alltid lyckats få jobb på ett eller annat vis – kanske mycket på grund av att jag just sökt jobb utanför det område jag utbildat mig och att jag varit beredd att pendla för att jobba. Senast hade jag flax att få ett jobb inom sjöfarten, där jag är utbildad, ett jobb där jag dessutom stortrivs. Det är dock inte alla förunnat att ha den turen, det vet jag – ibland får man streta sig fram på andra jobb också. Jag har själv jobbat inom ett stort antal branscher utanför sjöfarten, som inom Polisen, säkerhetsbranschen, bemanning och en lång rad andra saker. Det är lite så arbetsmarknaden funkar, att man får söka sig till annat också ibland. Självklart vill man (oftast) jobba inom det område man utbildat sig – men inte minst om man väljer att bosätta sig på en liten ort, så är det inte alltid det funkar och går. Då får man söka sig till något annat medan man fortsätter att leta jobb helt enkelt.

Själv blir jag dock oerhört provocerad av folk som klagar på den situation man är i, men inte gör vad man kan för att ta sig ur den. Självklart kan man befinna sig i en situation man inte kan göra något åt – och då är det befogat att klaga. Du kanske inte kommer ut på arbetsmarknaden på grund av en funktionsnedsättning, en diagnos, du kanske inte klarar av en högskoleutbildning på grund av svår dyslexi. Men i exemplet ovan talar jag om en fullt frisk person utan diagnoser, funktionsnedsättningar eller andra hinder för att komma ut på arbetsmarknaden. Helt enkelt en person som skulle kunna få vilket jobb som helst om hen ansträngde sig och hade rätt kompetenser. I dagens läge finns dessutom så otroligt många möjligheter till distansutbildningar att det är lätt att plugga vidare nästan oberoende av var i landet man bor. Visst, det tar tid och kostar pengar att utbilda sig – i alla fall om man måste ta lån – men vi har det förbaskat förspänt i Sverige där möjligheten ges att ta förmånliga lån och där dessutom själva utbildningen är gratis. Så det finns liksom alla förutsättningar att till exempel plugga vidare för att öka sina chanser att komma ut på arbetsmarknaden.
Lika provocerad kan jag bli av folk som klagar över det jobb man har och uttrycka en stark vilja att byta jobb, men utan att få tummen ur och faktiskt söka några jobb. Om du vantrivs så fruktansvärt på ditt jobb att du inte vill vara kvar, då är det bara du själv som kan göra något åt situationen – ingen annan kan göra det åt dig. Så länge man inte har några faktiska hinder som stoppar en, så är det bara fantasin som kan sätta gränser. Du kan söka nytt jobb, plugga – eller varför inte under en period göra bägge delarna. Men ge fasen i att klaga så länge du inte gör vad du kan för ändra på saker och ting!! Självklart kan man vara missnöjd med vissa saker på en arbetsplats och vilja vara kvar om vissa föränderingar sker. Men uttrycker du en önskan att komma bort, då är det bara du som kan ändra på saker och ting.