Kategori

Kampen mot cancer

2014 drabbades jag av cancer. Tumören satt otillgängligt till, inlindad bland nerverna i ryggmärgskanalen i nacken – strax ovanför nacken. Det blev en komplicerad operation med en lång rehabilitering efteråt, men med tiden kom jag tillbaka till arbetsliv och ett normal leverne igen. Det är ett stort och dramatiskt kapitel i mitt liv, så i denna kategori samlas det mesta kring kampen emot cancern och allt som hör därtill.

Visar: 41 - 50 av 51 RESULTAT
Dagbok Kampen mot cancer

Det är inte helt lätt att leva som vanligt när man är sjukskriven och orkeslös

Läkarna har givit mig rådet att försöka leva som vanligt som det bara går under strålbehandlingen – bortsett från att jobba förstås, eftersom jag är sjukskriven. Men det är inte helt lätt, det är väldigt olika från dag till dag hur jag mår. Vissa dagar mår jag som vanligt och orkar faktiskt göra saker, andra dagar är jag jättetrött, illamående och saknar aptit. Det är svårt att planera något eftersom jag aldrig vet från en dag till annan hur jag mår.
Men jag vet att det är viktigt med fasta rutiner när man är sjuk; sova ordentligt på regelbundna tider liksom att äta på regelbundna tider. Så jag går och lägger mig i bra tid på kvällarna, försöker sova ordentligt och äter sedan frukost, lunch och middag varje dag. Normalt brukar jag slarva ganska mycket med just biten att äta lunch när jag inte jobbar. Vissa gånger har det helt enkelt med att göra att jag äter ganska sen frukost, så det finns helt enkelt inte alltid tillfälle att äta lunch. Men rent generellt tycker jag det av någon mystisk anledning är rätt tråkigt att äta lunch, fråga mig inte varför. I normala fall är jag glad i mat och brukar se fram emot att äta, men inte när det kommer till att äta lunch.

sjukhus
Dagbok Kampen mot cancer

Skräckblandad förtjusning

När jag växte upp fick vi inte titta på TV på dagarna, utan det var en kvällsaktivitet. Undantaget var morgonprogrammen på jul- och sommarlov liksom de gånger det var barnprogram på helgmorgnarna. Jo, det fanns faktiskt ett undantag till – och det var när man var hemma och var sjuk. Då kunde det till och med hända att man fick hyra film att tittat på på dagtid. Men i normalfallet fick vi barn inte titta på TV på dagtid.
Och jag kan fortfarande känna ett visst motstånd mot att titta på TV på dagtid, att det känns ”förbjudet” på något sätt. Jag håller fortfarande vid samma TV-vanor som när jag växte upp, det är ytterst sällan jag tittar på TV på dagtid. Någon ytterst enstaka gång kan jag slå på Nyhetsmorgon, men annars är det i princip bara när jag är hemma och är sjuk som jag tittar på TV annat än på kvällstid.

Dagbok Kampen mot cancer

Strålande!

Idag var det så dags för första strålbehandlingen på Karolinska sjukhuset i Solna. Det är en väldig process som dragits igång kring den sex veckor långa behandlingen. Varje vardag under sex veckors tid ska jag infinna mig för strålbehandling på sjukhuset. Varje enskild behandling tar bara några minuter att genomföra, men till antalet är de 28 stycken för att få bort den lilla knölen i nacken.
Själva behandlingen i sig påminde ganska mycket om en magnetröntgenundersökning, men gick avsevärt mycket fortare. Jag fixerades i den enorma apparaten med en mask över ansiktet, som började surra och låta under behandlingen. Det var en nästintill klaustrofobisk känsla där jag låg och jag var glad att behandlingen var över på bara några minuter.

Kampen mot cancer

Så börjar saker och ting att ta form

Så börjar det hela ta viss form när det kommer till min stundande strålbehandling. Strax innan julhelgen kom kallelsen för det första behandlingstillfället och det hela kommer dra igång den fjärde januari. Därefter ska jag göra dagliga besök måndag till fredag under sex veckor för att få strålbehandling. Det kommer inte bli i Uppsala, som det först var prat om, utan i Solna. För min del kvittar det egentligen var jag får behandlingen, bara den får önskvärd effekt. Om jag sen får åka till Uppsala eller Solna saknar för min del betydelse. Solna innebär å andra sidan kortare resor, så de gör ju ingenting.
Det finns risk för att man blir trött efter behandlingarna liksom att finmotorik i armar och händer påverkas eftersom ryggmärgen blir irriterad av behandlingen. Så jag kommer vara sjukskriven under de sex veckor som behandlingen pågår, dels för att det tidsmässigt blir svårt att kombinera mina arbetstider med behandlingen men också – eller kanske framförallt – på grund av biverkningarna av behandlingen. Det är svårt att orka att arbeta ens deltid i samband med att behandlingen pågår, så en sjukskrivning är det enda alternativet.

Dagbok Kampen mot cancer

Vecka 50

Julen står för dörren och det är ganska intensiva dagar som passerat. Om nu ”intensiv” är det rätta ordet, för det har inte varit några måsten utan mestadels roliga saker som fyllt dagarna. Varje år försöker jag intala mig att jag ska hålla julen så minimalistisk som möjligt, men lik förbaskat blir det ändå en massa julklappar som ska slås in, gran som ska kläs, sill som ska läggas in och godis som ska göras.
I år försöker jag dessutom vara lite försiktig när det kommer till att vara ute bland folk. Jag ska ju påbörja min strålbehandling efter helgerna och jag får helt enkelt inte bli sjuk tills dess. Visserligen är jag fullvaccinerad, men det tycks ju inte vara någon garanti ni nya varianter av Covid börjar spridas. Så väldigt mycket har jag shoppat via nätet, somliga saker har levererats till dörren medan andra varor får jag hämta ut hos något postombud. Men jag har försökt minimera sociala kontakter och hålla avstånd när det går.

Filosofi Kampen mot cancer

Vi har bara livet till låns

För ganska många år sedan arbetade jag under en period som civilanställd inom Polisen här i Stockholm. Vi hade så kallat önskeschema, vilket innebar att vi till stor del kunde lägga vårat egna schema, vilket var guld värt. Jag föredrog att jobba mycket kväll, vilket jag också gjorde till största delen av tiden.
En kväll var jag ut och rökte tillsammans med en kollega. Kollegan var avsevärt äldre än mig och var i 55-årsåldern. Just den här kvällen berättade han att han bestämt sig för att gå i pension vid 60 års ålder. Jag såg hur han myste när han berättade om allt han skulle göra när han plötsligt hade all tid i världen. Han var frånskild och barnen utflugna sedan många år. Efter pensionen skulle han sälja lägenheten i Stockholm och istället flytta till fritidshuset i Jämtland permanent. Han skulle passa på att fiska, jaga och resa och göra allt sådant där som är svårt att hinna med när han hade ett jobb att gå till.

Kampen mot cancer

Fuck cancer

När jag fick mitt första cancerbesked för drygt sju år sedan, var det en riktig pers. Jag hade under en längre tid förstått att något inte stod rätt till. Under några månader hade jag tampats med orkeslöshet, nedsatt finmotorik och balans – och det var så eländigt påtagligt att det inte gick att ana något annat än att något verkligen stod fel till. På ett sätt var det nästan en lättnad att åtminstone få veta vad mitt mående berodde på, varför jag mådde som jag mådde.
Men tumören utgjorde ett stort orosmoment förstås, konstigt vore det ju annars. Jag sjukskrevs omgående när jag fick beskedet och det var nog tur, för jag hade förmodligen inte orkat gå till jobbet – vare sig fysiskt eller mentalt. Då var det inte bara oro kring tumören i sig och allt vad det innebar att få en sådan diagnos, det var också en oro kring den komplicerade operationen som skulle äga rum för att avlägsna tumören från den illa valda placeringen i ryggmärgskanalen i nacken. Det var mycket som kunde gå snett under operationen och det fanns en överhängande risk för nervskador efter operationen.
I efterhand har jag förstått att jag haft tur, som ”bara” har lite nedsatt finmotorik och känsel i vänster kroppshalva efter operationen. När jag rehabiliterades efter operationen, träffade jag flera personer som gjort liknande operationer, men som hamnat i rullstol på grund av nervskador man fått under operationen. I den jämförelsen går det att leva med de få begränsningar som det innebär med nedsatt finmotorik i ena kroppshalvan.
Min största sorg efter operationen är att jag inte längre kan spela gitarr, något som jag precis lärt mig inte långt innan operationen. Nu står gitarren och samlar damm istället och jag får erkänna att jag glömt mycket av det jag kunde på just det området.

Kampen mot cancer

Fucking jävla kuk-cancer

För lite drygt sju år och tre månader sedan fick jag mitt första cancerbesked. Den andra september 2014 satt jag i läkarens mottagningsrum på Karolinska sjukhuset i Solna och fick beskedet som satte hela världen i gungning. Tankarna rusade förstås. Var det så här jag skulle dö? Hur lång tid har jag kvar? Är det nu jag ska börja skriva testamente och planera min egen begravning? Tumören satt illa till i ryggmärgskanalen i nacken och behövde tas bort innan den började slå ut viktiga kroppsfunktioner som andning och hjärtslag. Jag skulle med största sannolikhet kvävas till döds om jag inte opererades inom överskådlig tid.
Men det gick aldrig så långt. Jag opererades relativt akut bara ett par veckor senare och operationen gick bra. Man fick bort till synes hela tumören och jag rehabiliterades under några månader på en av Sveriges bästa rehabiliteringskliniker i Solna. Jag hade tur, operationen gick så bra som den bara kunde gå och jag har haft få biverkningar efter sjukdomen och operationen. Jag har lite nedsatt känsel och finmotorik i vänster kroppshalva, men med alternativet att kvävas till döds kan jag leva med det.
Efter några månader på sjukhus och rehabilitering kunde jag återgå till ett normalt liv med jobb och allt annat om hör vardagen till. Jag tampades under en tid med hjärntrötthet och sänkt stresströskel, något som med tiden också försvunnit.

Kampen mot cancer

Fuck cancer

Jag fick häromdagen en mindre rolig påminnelse via Facebook om vad jag gjorde den 27 september 2014. Det hade då gått exakt sju år sedan jag opererats för min tumör och var inlagd på sjukhus. Kroppen hade den 27 september 2014 börjat hämta sig efter operationen. Känseln och finmotoriken började till viss del komma tillbaka och jag klarade av att gå några steg i sjukhuskorridoren.
Men jag minns också vilken tid det tog innan jag faktiskt var tillbaka igen. Det tog tre månader av rehabilitering innan kroppen fungerade någorlunda som vanligt igen. Första veckorna gick jag med hjälp av gåstol, därefter med käpp. När jag skrevs ut från boendet på rehabiliteringen efter ungefär halva tiden (jag fortsatte rehabiliteras även om jag bodde hemma), fick jag en rullator förskriven och utlämnad. Men den vägrade jag faktiskt att använda och lämnade tillbaka den efter bara ett par veckor. Någonstans gick det för mig en gräns när det gällde vilka hjälpmedel jag var villig att använda. Käpp var en sak, men en rullator ville jag inte använda.

Författat Kampen mot cancer

Diagnosen

Jag lägger mig tillrätta i den välbäddade och mjuka sjukhussängen. Utanför det stora fönstret syns en ambulanshelikopter ta mark på sjukhusets helikopterplatta. Motorljudet från helikoptern är det enda som hörs i den tysta sjukhussalen, bortsett från ett lätt snarkande från sängen intill. En känsla av vemod och oro drar genom kroppen. Hur hamnade jag här? Hur kunde det bli så här? Tänk vad skönt det vore att kunna spola fram tiden några veckor, bara slippa det som nu väntar. Klockan åtta imorgon bitti sövs jag ner för en lång och komplicerad operation i en kroppsdel som man allra helst inte vill operera i. En tumör ska plockas bort ur ryggmärgskanalen i nacken och man har uppbådat avancerad utrustning liksom flugit in en specialistläkare från Norge för att ha de allra bästa oddsen för en lyckad operation.