När jag fick mitt första cancerbesked för drygt sju år sedan, var det en riktig pers. Jag hade under en längre tid förstått att något inte stod rätt till. Under några månader hade jag tampats med orkeslöshet, nedsatt finmotorik och balans – och det var så eländigt påtagligt att det inte gick att ana något annat än att något verkligen stod fel till. På ett sätt var det nästan en lättnad att åtminstone få veta vad mitt mående berodde på, varför jag mådde som jag mådde.
Men tumören utgjorde ett stort orosmoment förstås, konstigt vore det ju annars. Jag sjukskrevs omgående när jag fick beskedet och det var nog tur, för jag hade förmodligen inte orkat gå till jobbet – vare sig fysiskt eller mentalt. Då var det inte bara oro kring tumören i sig och allt vad det innebar att få en sådan diagnos, det var också en oro kring den komplicerade operationen som skulle äga rum för att avlägsna tumören från den illa valda placeringen i ryggmärgskanalen i nacken. Det var mycket som kunde gå snett under operationen och det fanns en överhängande risk för nervskador efter operationen.
I efterhand har jag förstått att jag haft tur, som ”bara” har lite nedsatt finmotorik och känsel i vänster kroppshalva efter operationen. När jag rehabiliterades efter operationen, träffade jag flera personer som gjort liknande operationer, men som hamnat i rullstol på grund av nervskador man fått under operationen. I den jämförelsen går det att leva med de få begränsningar som det innebär med nedsatt finmotorik i ena kroppshalvan.
Min största sorg efter operationen är att jag inte längre kan spela gitarr, något som jag precis lärt mig inte långt innan operationen. Nu står gitarren och samlar damm istället och jag får erkänna att jag glömt mycket av det jag kunde på just det området.
