Kategori

Kampen mot cancer

2014 drabbades jag av cancer. Tumören satt otillgängligt till, inlindad bland nerverna i ryggmärgskanalen i nacken – strax ovanför nacken. Det blev en komplicerad operation med en lång rehabilitering efteråt, men med tiden kom jag tillbaka till arbetsliv och ett normal leverne igen. Det är ett stort och dramatiskt kapitel i mitt liv, så i denna kategori samlas det mesta kring kampen emot cancern och allt som hör därtill.

Visar: 31 - 40 av 50 RESULTAT
Kampen mot cancer

När saker och ting faller i glömska

Så mycket har sista tiden kretsat kring flytten och att komma i ordning i den nya lägenheten att jag någonstans snudd på glömt bort varför jag faktiskt är hemma om dagarna och inte jobbar. Det har gått ganska precis en månad sedan strålbehandlingen avslutades och jag har sedan dess väntat på att bli kallad på återbesök och även en kallelse till magnetröntgen för att säkerställa att man fått bort alla cellförändringar.
Men tiden har gått och det har inte kommit någon kallelse. På något märkligt vis har jag även själv glömt bort det litegrann och inte tänkt närmare på det hela. Förrän det senaste dagarna, när tanken till slut faktiskt slog mig att det var underligt att jag inte hört något ifrån vården på ganska exakt en månad. Någon form av uppföljning vill man ju trots allt ha efter en sådan här behandling, inte minst med tanke på vilken typ av sjukdom det trots allt rör sig om.

Dagbok Kampen mot cancer

Det kommer bli ovant att återgå i tjänst igen

Jag börjar förstå varför läkaren tyckte att jag skulle vara fortsatt sjukskriven en tid efter min strålbehandling. Under själva behandlingen märkte jag till och från biverkningarna i form av trötthet och huvudvärk, men kände mig på det stora hela ändå relativt pigg. Jag har fått förklarat för mig att biverkningarna kan hänga i ett tag efter behandlingen – och det har de verkligen gjort. Framförallt har jag känt mig väldigt trött sedan behandlingen avslutats. Jag sover djupt och länge om nätterna, längre än jag normalt brukar göra. I normala fall kan jag vara en riktig sömntuta och sova ganska mycket, men inte så mycket som jag gjort sista tiden. Jag däckar vid niotiden på kvällarna och sover oftast till någon gång mellan nio och tio på morgonen. I normala fall kan jag sova 10-12 timmar enstaka nätter om jag har mycket sömn att ta igen, men det hör till ovanligheterna att jag sover så mycket natt efter natt.
Jag märker att jag inte orkar hålla igång särskilt mycket somliga dagar och får fokusera väldigt mycket på vila och att ta det lugnt. Tipset från sjukvården har varit att försöka leva på så vanligt som möjligt under och efter behandlingen, men det är inte helt lätt när orken inte alltid räcker till. Det skulle inte vara ett alternativ att jobba ens deltid under behandlingens gång, det är en sak som är säker. Och jag inser nu att det är bra att jag sjukskrivits en tid även efter behandlingen, jag hade inte orkat jobba heltid som måendet är just nu.

Dagbok Kampen mot cancer

Så är strålbehandlingen över för den här gången

Igår gjorde jag sista strålbehandlingen, en behandling som varat de senaste sex veckorna. Det var en konstig känsla på något vis när jag för sista gången lämnad rummet jag tillbringat tid i varje vardag de senaste veckorna för att gå ut i väntrummet och ringa en taxi för att åka hem. Tillvaron har under de gångna veckorna kretsat kring strålbehandlingen och jag har inte hunnit med att göra så väldigt mycket annat. Man har lärt känna personalen och lokalerna och på något vis byggt upp en tillvaro som kretsar kring behandling och att handskas med de biverkningar om följer i fotspåren av behandlingen.
Jag har i perioder varit väldigt trött, haft huvudvärk och varit illamående. Saker som enligt vården är helt naturligt och något man får tampas med även de första veckorna efter att behandlingen avslutats. Så sjukskrivningen är inte över, utan jag kommer vara sjukskriven ytterligare några veckor för att tillfälle att vila upp mig efter den tuffa behandlingen.
Allt har verkligen kretsat kring behandlingen och det kändes konstigt att lägga sig igår kväll utan att behöva boka en taxi till nästa dags behandling. Något som blivit en rutin under de gångna sex veckorna.

Dagbok Kampen mot cancer

Jag kommer sakna tillvaron med strålbehandling

Jag har börjat inse att jag på ett konstigt sätt kommer sakna tillvaron som sjukskriven med dagliga strålbehandlingar. Det är klart att det är en tillvaro man inte skulle vilja ha i längden, men det är ändå en rätt tillrättalagd tillvaro man har. Jag har oftast inte behövt stiga upp tidigt på morgnarna, utan har kunnat sova ut mer eller mindre. Någon gång frampå dagen har en taxi hämtat upp mig för resan till Karolinska, följt av den relativt korta behandlingen innan det är dags att bege sig hemåt. Eftermiddagarna har sedan tillbringats hemma – ofta iklädd mjukiskläder – då jag haft gott om tid att sitta vid datorn och synka allt inför den kommande flytten liksom kring min sjukskrivning. Så har jag – förstås – haft tid att ägna mig en hel del åt bloggen, vilket inte alltid är fallet när man jobbar heltid.

Dagbok Kampen mot cancer

Tacksamhet deluxe – det går inte att ha det bättre!

För inte så länge sedan kom fakturorna från Region Stockholm avseende min vård under de senaste veckorna. Totalt betalar jag 1.000 kronor för sex veckors strålbehandling inklusive taxiresor till och från sjukhuset varje dag. Jag får sjukvård i världsklass med gott bemötande och utan något att i övrigt anmärka på. Och ovanpå det får jag en fortsatt god livskvalitet i många år till, till skillnad om jag inte kunna genomgå strålbehandlingen av någon anledning. Hade jag inte kunnat genomgå strålbehandlingen, hade jag snart blivit sjuk igen av de cellförändringar man upptäckt. Innan man upptäckte cellförändringarna, hade jag inte märkt av dem särskilt mycket mer än att jag blivit aningen fumligare i händerna. Men hade cellförändringarna fått fortsätta att växa och ta plats i ryggmärgskanalen, hade jag förmodligen snart varit tillbaka där jag var för drygt sju år sedan – då min tumör upptäcktes för första gången.

Kampen mot cancer Resa

Jag börjar bli en van taxiresenär

Det är inte särskilt ofta jag åker taxi privat, men det händer ändå lite då och då. Tillräckligt ofta för att jag ska veta vilka företag som är bra, ger bäst service och bäst pris. Taxi Stockholm har blivit min stora favorit på senare tid. Det är visserligen lite dyrare än Sverige Taxi och Taxi kurir, men är mycket tillförlitligare och erbjuder en bättre service. Man får en bil relativt fort oavsett tid på dygnet, det är trevliga och kunniga chaufförer som verkar hitta bra i stan. Jag blir alltid lika imponerad av taxichaufförer som kör utan GPS och verkar kunna de allra flesta adresser i stan. Vilket inte kan vara helt lätt i en storstad som Stockholm.
Nu under min strålbehandling får jag (nästan) gratis taxiresor till och från sjukhuset, något som ju förstås är jättebehändigt. Jag behöver bara förboka taxin innan, så kommer den och hämtar mig hemma och kör mig till sjukhuset. När behandlingen är klar ringer jag ett telefonnummer – och inom 20 minuter kommer en taxi och hämtar mig. Oerhört behändigt, eller hur? Men det gör också att man träffar på en hel del olika taxichaufförer, med olika körstil och som tar helt olika vägar mellan Solna och Bagarmossen – och har helt olika koll på i vilket skick bilen är.

Dagbok Kampen mot cancer

Bara tre veckor kvar av behandlingen – med andra ord halvlek!

Det känns märkligt att det redan gått tre veckor av min sex veckor långa behandling. På något sätt har jag kommit in i lunken att vara hemma och låta tillvaron kretsa kring mina dagliga strålbehandlingar. Jag sover aningen mer än jag brukar göra om nätterna och det är väl helt normalt misstänker jag, eftersom man blir trött av behandlingen.
Jag har också märkt av att jag är aningen fumligare i händerna än normalt. Det var något man varnade för innan behandlingen började och det är en biverkning som kommit och gått lite under de gångna veckorna. Jag tappar saker och det blir ofta fel när jag skriver på datorn. Ibland har jag lite på skoj tänkt att jag ska publicera ett inlägg där jag inte korrigerar för alla fel som blir när jag skriver – bara för att påvisa hur fumlig jag faktiskt är. Men förmodligen skulle inlägget bli totalt oläsligt, så jag är lite skeptisk till att göra det. 😁

Corona och Covid19 Dagbok Kampen mot cancer

Inga symtom än – och snart dags för dos tre av vaccinet

Dagarna har gått och jag har fortfarande inte fått några symtom på Covid19, utan har hållit mig så frisk man bara kan tänka sig under rådande omständigheter. Det verkar ju som att Omikron ger mildare symtom än tidigare varianter av Covid19 och inte heller sambon har varit jättesjuk sedan hon testade sig. I normala fall hade man förmodligen – med just dessa symtom – tagit ett par Alvedon och gått till jobbet som om ingenting hänt. Värre än så verkar det inte vara. Men Omikron har ju också verkat vara mer smittsam än tidigare varianter, så jag har bara väntat på att även jag ska bli sjuk när jag bor tillsammans med någon som är det. Men än så länge har jag klarat mig och det är bara att hålla tummarna att det fortsätter så.

Corona och Covid19 Dagbok Kampen mot cancer

Sjukskrivning och Corona

Sakta börjar jag så smått att vänja mig vid tillvaron som sjukskriven och den relativt inrutade tillvaro man får när man går på dagliga strålbehandlingar. Tiderna för behandlingen varierar från dag till dag, men varje vardag beger jag mig till Karolinska sjukhuset i Solna för att genomgå den dagliga behandlingen. Väldigt mycket kretsar förstås kring behandlingen och hur den påverkar allmäntillståndet. Jag är somliga dagar väldigt trött och tampas med återkommande huvudvärk, som inte riktigt vill ge med sig. Huvudvärken är dock inte värre än att man tar en Treo och sedan är den borta tills värktabletten slutar värka, vilket trots allt ändå är väldigt skönt. Men vad jag förstått på personalen på Karolinska, så är det helt normala biverkningar av behandlingen, så det är ingenting man behöver oroa sig över.
Och jag är oftast inte tröttare än att jag orkar hålla igång litegrann i alla fall. Det blir inga stora projekt, trots allt finns det ju en anledning till att jag är sjukskriven på heltid. Men det är åtminstone skönt att inte vara sängliggande hela tiden. När jag blev dålig första gången för sju år sedan, var mitt allmäntillstånd ett helt annat. Då orkade jag verkligen ingenting och det var knappt jag var utanför dörren överhuvudtaget under min sjukskrivning. Jag minns hur jag till och med drog ut en stol i köket för att ha något att sitta och vila mig på när jag lagade mat. Då var det dock sjukdomen och inte behandlingen som tog på krafterna. Denna gång rör det sig om en avsevärt mindre tumör, så måendet påverkas förstås inte lika mycket som då.

Dagbok Kampen mot cancer

Det är inte helt lätt att leva som vanligt när man är sjukskriven och orkeslös

Läkarna har givit mig rådet att försöka leva som vanligt som det bara går under strålbehandlingen – bortsett från att jobba förstås, eftersom jag är sjukskriven. Men det är inte helt lätt, det är väldigt olika från dag till dag hur jag mår. Vissa dagar mår jag som vanligt och orkar faktiskt göra saker, andra dagar är jag jättetrött, illamående och saknar aptit. Det är svårt att planera något eftersom jag aldrig vet från en dag till annan hur jag mår.
Men jag vet att det är viktigt med fasta rutiner när man är sjuk; sova ordentligt på regelbundna tider liksom att äta på regelbundna tider. Så jag går och lägger mig i bra tid på kvällarna, försöker sova ordentligt och äter sedan frukost, lunch och middag varje dag. Normalt brukar jag slarva ganska mycket med just biten att äta lunch när jag inte jobbar. Vissa gånger har det helt enkelt med att göra att jag äter ganska sen frukost, så det finns helt enkelt inte alltid tillfälle att äta lunch. Men rent generellt tycker jag det av någon mystisk anledning är rätt tråkigt att äta lunch, fråga mig inte varför. I normala fall är jag glad i mat och brukar se fram emot att äta, men inte när det kommer till att äta lunch.