allkonstnarenDet känns märkligt att det redan gått tre veckor av min sex veckor långa behandling. På något sätt har jag kommit in i lunken att vara hemma och låta tillvaron kretsa kring mina dagliga strålbehandlingar. Jag sover aningen mer än jag brukar göra om nätterna och det är väl helt normalt misstänker jag, eftersom man blir trött av behandlingen.
Jag har också märkt av att jag är aningen fumligare i händerna än normalt. Det var något man varnade för innan behandlingen började och det är en biverkning som kommit och gått lite under de gångna veckorna. Jag tappar saker och det blir ofta fel när jag skriver på datorn. Ibland har jag lite på skoj tänkt att jag ska publicera ett inlägg där jag inte korrigerar för alla fel som blir när jag skriver – bara för att påvisa hur fumlig jag faktiskt är. Men förmodligen skulle inlägget bli totalt oläsligt, så jag är lite skeptisk till att göra det. 😁
Efter avslutad behandling ska bokas in en magnetröntgen för att säkerställa att den haft väntad effekt. Så om tre veckor är det bara att hålla tummarna för att magnetröntgen visar att cellförändringarna är borta och jag kan förhoppningsvis återgå till en normal tillvaro igen. Jag hittade röntgenbilderna från när jag blev sjuk första gången för snart åtta år sedan. Jag begärde ut dem från sjukhuset eftersom jag var nyfiken på hur det sett ut i nacken före och efter operationen. Och även för ett otränat öga, ser man att något är fel i röntgenbilderna som togs innan operationen. Det var trots allt inte så konstigt att jag mådde som jag mådde med den stora tumören i nacken.
2007 slutade jag röka på heltid och övergick till att snusa, både av ekonomiska skäl men även av hälsoskäl. Jag feströkte ibland under några år, fram tills jag fick min diagnos. När jag fick cancerbeskedet den andra september 2014 bestämde jag mig för att aldrig mer hålla i en cigarett. Och hittills har jag hållit det löftet och faktiskt inte rökt en enda cigarett de senaste knappa åtta åren. Dock snusar jag fortfarande, vilket förmodligen gjort sitt till för att jag kunnat hålla mig ifrån cigaretterna.
Jag håller inga moralpredikningar för dem/er som röker, men själv kommer jag aldrig mer att röka. Det är helt enkelt inte värt riskerna, så enkelt är det. Jag kan fortfarande bli röksugen ibland och verkligen längta efter en cigarett, men det går oftast över ganska fort. Jag tänker på hur man luktar, hur ofräsch man känner sig och – framförallt – hur stora riskerna är för att bli obotligt sjuk. Det är inte värt risken att återigen bli svårt sjuk och gå igenom den process jag gjorde när jag mådde som sämst. Jag hade en lång sjukhusvistelse och var borta från jobbet i ungefär fem månader innan jag återigen kunde börja jobba.
Rökning är ju trots allt den störst riskfaktorn för att insjukna i cancer. Och lungcancer – som är den vanligast cancerformen bland rökare – är också den cancerform som är svårast att bota. Och vilken annan vara som helst som bara är bråkdelen så cancerframkallande som cigaretter skulle aldrig få säljas. Men det tycks inte gälla cigaretter av någon märklig anledning.
Sen vet jag förstås inte om jag fått min cancer på grund av min historik som före detta rökare. Det kan bero på så många orsaker. Det kan vara arv och andra saker i den omgivande miljön. I min familj finns en historik av cancer, inte minst på min mammas sida. Och det går vad jag vet inte att analysera en tumör och avgöra vad som orsakat den. Det enda jag vet, är att om det varit lungcancer jag fått så hade det förmodligen varit jag själv som orsakat min sjukdom genom att röka – och jag hade haft svårt att förlåta mig själv för att ha orsakat mig och min familj detta lidande.
