Din tankesmedja i etern
Ibland tänker jag på vad jag skulle ha sagt till mig själv om jag träffade mitt 14-åriga jag och stod öga mot öga med mig själv. Det finns säkert många kloka saker jag som nu snart 50-åring skulle säga, men en sak är i alla fall säker – jag skulle beordra mig själv att aldrig …
Det är 20 år sedan rökförbudet på krogen infördes och idag känns det helt naturligt att det inte röks inomhus på krogen. Jag minns när det beslutades om rökförbud på krogen, då var jag fortfarande rökare och tyckte att det hela var ett helt horribelt beslut. Jag var nästan fast besluten om att sluta gå …
Så har jag återigen fått ett återfall och börjat röka. Jag röker inte mycket, utan röker enbart lite här och där – mest i smyg när ingen annan ser, eftersom jag skäms lite över att ha fått ett återfall efter så många år som rökfri. Jag har knappt hållit i en cigarett sedan 2014, då …
Det är snart 20 år sedan jag slutade röka på heltid – och jag känner att det är ett av de absolut bästa beslut jag har tagit. Jag orkar mer, har bättre lukt- och smaksinne och känner mig dessutom fräschare. Min kläder luktar inte längre rök och jag själv luktar mycket fräschare utan dessa små …
Som före detta rökare under alldeles för många år, har jag kanske ingen större talan i den här frågan, men jag tänker faktiskt ändå ventilera den. För någonstans är det trots allt helt nya tider och något helt annat än när jag började röka för över 30 år sedan. Då visste man visserligen också att …
I år firar jag 32 år som nikotinist. Jag var bara 14 när jag började röka, först på deltid men så småningom dagligen. Sedan rökte jag fram tills jag var i 30-årsåldern, då jag övergick till att snusa istället – framförallt för hälsans skull, men också för att det blir billigare. Nu är det väl …
Det känns märkligt att det redan gått tre veckor av min sex veckor långa behandling. På något sätt har jag kommit in i lunken att vara hemma och låta tillvaron kretsa kring mina dagliga strålbehandlingar. Jag sover aningen mer än jag brukar göra om nätterna och det är väl helt normalt misstänker jag, eftersom man blir trött av behandlingen.
Jag har också märkt av att jag är aningen fumligare i händerna än normalt. Det var något man varnade för innan behandlingen började och det är en biverkning som kommit och gått lite under de gångna veckorna. Jag tappar saker och det blir ofta fel när jag skriver på datorn. Ibland har jag lite på skoj tänkt att jag ska publicera ett inlägg där jag inte korrigerar för alla fel som blir när jag skriver – bara för att påvisa hur fumlig jag faktiskt är. Men förmodligen skulle inlägget bli totalt oläsligt, så jag är lite skeptisk till att göra det. 😁
Vad attraheras du av hos en potentiell partner? Har du några krav när det kommer till utseende och/eller personlighet som måste uppfyllas för att du ska attraheras av vederbörande? Eller finns det något som verkligen kan få dig avtänd och känna att här finns det inte en chans att det kan bli en potentiell relation?
Jag har dejtat ganska mycket genom åren och kommit fram till några ganska enkla ”regler”. Jag inser att det är helheten hos en person som får mig attraherad, alltså en kombination av personlighet och utseende. En tjej som vid första ögonkastet kan se tråkig och alldaglig ut kan bli otroligt attraktiv med rätt personlighet. Och tvärtom kan någon som ser jäkligt bra ut rent fysiskt snabbt bli oattraktiv med ”fel” personlighet.
Det enda ”krav” jag ställer på utseendet är att jag vill se att vederbörande faktiskt bryr sig om sitt utseende. Det behöver inte på något vis betyda att man behöver vara vältränad och se ut som en barbiedocka. Det räcker att man faktiskt kan klä sig utifrån den kropp man har, att man sköter som sitt yttre helt enkelt. Sen kan du vara mörk, ljus, lång, kort, rund eller smal – det spelar oftast ingen större roll.
Rent personlighetsmässigt, attraheras jag av tjejer som är trygga och starka i sig själva. Tjejer som kan stå upp för sig själva, säga ifrån och inte låter sig bli överkörda. I alla fall så länge den egenskapen inte tippar över till att man blir osmidig och elak, för det är faktiskt en hårfin gräns däremellan.
Jag var 14 år när jag började röka, det är i skrivande stund ganska exakt 30 år sedan. Jag minns hur jag kämpade med att lära mig dra halsbloss, ibland kändes det verkligen som att man var på väg att hosta upp lungorna när man plågade i sig röken från cigaretterna. Men envis som jag var (och fortfarande är), gav jag mig fasen på att jag skulle lära mig att dra ned den där giftiga röken i lungorna. Och till sist lärde jag mig – och sen var jag fast i beroendet. Det tog ett tag innan jag förstod att jag faktiskt var fysiskt beroende av cigaretterna – och jag gjorde allt för att dölja min ovana för mina föräldrar. Det tog inte särskilt lång tid innan jag kunde beteckna mig som heltidsrökare.
Det här var på 90-talet och då var inställningen till rökning långt mycket mer liberal än den är idag. På krogarna röktes det hejvilt och alla som var ute i krogsvängen på den tiden, minns hur man fick vädra kläderna efter en kväll på krogen för att – förhoppningsvis – kunna använda dem en gång till utan att tvätta dem. De rökförbud vi har idag fanns inte och det var inte ens 18-årsgräns på tobak. När jag gick på högstadiet, fanns det en rökruta på skolgården som användes flitigt av oss rökande elever och det var inte ovanligt att man fick sällskap av någon röksugen lärare. Formellt skulle man som rökande elev ha ett rökkort – alltså ett skriftligt tillstånd från föräldrarna – för att få nyttja rökrutan, men jag minns inte att det någonsin kollades av någon från skolan.
Som 14-åring började jag smygröka och har sedan dess varit nikotinist i någon bemärkelse så gott som utan uppehåll. Numera har jag helt lagt av med rökningen, framförallt av hälsoskäl. Dock snusar jag desto mer, men tänker att det är en hälsosammare vana än att röka.