Jag var 14 år när jag började röka, det är i skrivande stund ganska exakt 30 år sedan. Jag minns hur jag kämpade med att lära mig dra halsbloss, ibland kändes det verkligen som att man var på väg att hosta upp lungorna när man plågade i sig röken från cigaretterna. Men envis som jag var (och fortfarande är), gav jag mig fasen på att jag skulle lära mig att dra ned den där giftiga röken i lungorna. Och till sist lärde jag mig – och sen var jag fast i beroendet. Det tog ett tag innan jag förstod att jag faktiskt var fysiskt beroende av cigaretterna – och jag gjorde allt för att dölja min ovana för mina föräldrar. Det tog inte särskilt lång tid innan jag kunde beteckna mig som heltidsrökare.
Det här var på 90-talet och då var inställningen till rökning långt mycket mer liberal än den är idag. På krogarna röktes det hejvilt och alla som var ute i krogsvängen på den tiden, minns hur man fick vädra kläderna efter en kväll på krogen för att – förhoppningsvis – kunna använda dem en gång till utan att tvätta dem. De rökförbud vi har idag fanns inte och det var inte ens 18-årsgräns på tobak. När jag gick på högstadiet, fanns det en rökruta på skolgården som användes flitigt av oss rökande elever och det var inte ovanligt att man fick sällskap av någon röksugen lärare. Formellt skulle man som rökande elev ha ett rökkort – alltså ett skriftligt tillstånd från föräldrarna – för att få nyttja rökrutan, men jag minns inte att det någonsin kollades av någon från skolan.
När man tänker tillbaka på hur det var, känns det nästan som att man är uppvuxen på stenåldern och inte modern tid. Idag känns det så fjärran att inte ha en åldersgräns på tobak och att rökning var tillåten på de allra flesta offentliga platser. Inte ens på 90-talet var rökningens skadeverkningar något nytt påfund, utan det var väl känt vilka negativa effekter rökningen har.

Genom åren har jag gjort åtskilliga försök att sluta röka. För lite drygt 13 år sedan lyckades jag slutligen röka på heltid. Visserligen har jag gått över till att snusa, men det är också tack vare snuset jag lyckats hålla mig ifrån cigaretterna. Under ganska många år feströkte jag emellanåt, men lyckades också hålla mig till att just feströka och sedan snusa ”till vardags”. 2014 hittade man dock en tumör i min kropp – visserligen inte i lungorna utan i ryggmärgskanalen i nacken – och då bestämde jag mig för att helt sluta röka. Jag insåg att hälsan inte är värd alla cigaretter i världen. Och sedan 2016 har jag inte tagit en enda cigarett.
Dock kan jag fortfarande i svaga stunder känna suget efter att ta en cigarett. Jag kan fortfarande tycka att tobaksrök luktar gott och kan sakna en cigarett till morgonkaffet eller till vinet eller ölen på lördagskvällen. Och jag drömmer titt som tätt om nätterna om att ta en cigarett igen – och känner mig supernöjd och röksugen när jag vaknar på morgonen.
Men numera går röksuget oftast över rätt fort. Jag behöver bara tänka på hur ofräsch man känner sig efter en cigg – liksom hur mycket större riskerna är att få en ny tumör om man röker på heltid. Och jag vill inte utsätta mig själv och min familj för den vånda som just en tumör innebär igen. Efter att min tumör opererades bort för snart sju år sedan, har jag alltmer fått en avog inställning till hela grejen med rökning. Även om röksuget dyker upp emellanåt, vill jag inte späda på risken att få en ny tumör någonstans i kroppen. Det är trots allt få saker som är så cancerogent som just rökning – och de flesta andra varor som är bara bråkdelen så cancerframkallande som cigaretter skulle förmodligen aldrig få säljas överhuvudtaget.

Men det säger ju en hel del om vilket starkt beroende det trots allt är när det kommer till rökning. Trots att det gått så många år sedan jag slutade och trots att jag har en cancerdiagnos bakom mig, så dyker suget upp med jämna mellanrum. Det känns ibland som att jag förmodligen aldrig kommer bli helt fri från suget efter cigaretter, trots substitut i form av snus och en cancerdiagnos i bagaget.
Dock är det positivt att rökning tycks vara på nedåtgående. Utan att vara särskilt påläst när det kommer till statistik på området, har jag en känsla av att det inte alls är lika många rökare idag som när jag växte upp. Och det känns inte som att lika många ungdomar röker idag som när jag var i tonåren. Min bestämda uppfattning är att det är helt i sin ordning med rökförbud och åldersgränser som finns idag. Må så vara att till exempel snus inte är någon hälsokur, men det är långt ifrån så hälsovådligt som cigaretter – och framförallt drabbar det inte omgivningen på samma sätt som rökning gör.
Idag blir man nästan förvånad om man har gäster hemma och någon ber om tillstånd att få låna balkongen för att ta en cigg. Mitt agg mot rökare har inte gått så långt att jag förbjuder gäster att röka på balkongen, jag brukar faktiskt förse dem med askfat som jag har i ett skåp i vardagsrummet och låta dem röka. Dock ska nog tilläggas att jag för tio år sedan förmodligen låtit dem röka inomhus mot att de bjöd på en cigarett, något som aldrig skulle ske idag.

Om författare

Jag har bloggat på olika sidor sedan tidigt 2000-tal och brinner för det skrivna ordet. Jag är utbildad sjökapten och författare och mina inlägg kretsar mycket kring min vardag och politik liksom mina stora passioner mat, resor, film och litteratur. Förutom min blogg, ägnar jag mig åt film och har vid det här laget haft roller i ett stort antal produktioner inom såväl reklam som serier och långfilmer.

Du kanske också gillar:

2 kommentarer

  1. Jag har också varit rökare. Inte lika länge som du dock men några år. Kan fortfarande bli sugen på en cigg efter att till exempel ätit pizza eller kebab. Nu jobbar jag dock på en lungmedicinsk avdelning och har fått på nära håll se rökningens konsekvenser. Det är inte roligt att se och det är ett stort lidande. Hade tobak upptäckts idag tror jag att det hade blivit narkotikaklassat.

    1. Ja, det hade verkligen inte blivit godkänt idag. Vilken annan vara som helst, som bara är bråkdelen så cancerframkallande, skulle aldrig få säljas. Men det säger ju en del om begäret att man måste se konsekvenserna själv för att förstå hur illa det är. För min del var det en cancerdiagnos för några år sedan som blev vändpunkten…

Kommentera

%d bloggare gillar detta: