Din tankesmedja i etern
Det är verkligen inget fel på de långledigheter vi har på jobbet och jag njuter för öppna spjäll när jag just nu är mitt uppe i en sådan. Jag har inga som helst problem att få tiden att gå, utan har en hel del saker inplanerade var och varannan dag. Det gäller både tråkiga och …
Ibland tänker jag på vad jag skulle ha sagt till mig själv om jag träffade mitt 14-åriga jag och stod öga mot öga med mig själv. Det finns säkert många kloka saker jag som nu snart 50-åring skulle säga, men en sak är i alla fall säker – jag skulle beordra mig själv att aldrig …
Det är 20 år sedan rökförbudet på krogen infördes och idag känns det helt naturligt att det inte röks inomhus på krogen. Jag minns när det beslutades om rökförbud på krogen, då var jag fortfarande rökare och tyckte att det hela var ett helt horribelt beslut. Jag var nästan fast besluten om att sluta gå …
Tillvaron går sin gilla gång och det är återigen fredag. Vi har gått några dagar in i oktober vilket verkligen känns i luften – och jag njuter av att hösten är här. Jag jobbar, går på filminspelningar och stretar på med företaget. Nu är det snart dags för kvartalsredovisning, vilket innebär att det är dags …
Jag börjar kunna P4:s sändningar vid det här laget, jag vet när man sänder vad och på vilka tider olika nyheter, program och inslag kommer. Fredagar är det musik för hela slanten, med livemusik och inslaget ”Veckans låt” – på kvällar och helger är det sport som gäller. Sporten klarar jag mig bra utan, men …
Det är märkligt vad djupt inrotade vissa vanor faktiskt sitter. Jag är nikotinist sedan cirka 30 år tillbaka, det började med att jag började röka som 14-åring, sedan övergick jag för cirka 16 år sedan till att snusa på heltid istället. Det var ett beslut som framförallt grundade sig i det där med hälsan, att …
EU vill tvinga Sverige att rejält höja skatten på snus. Om förslaget blir verklighet skulle en dosa General lössnus kosta över 120 kronor. Det skulle alltså bli dyrare att snusa än att röka – som är avsevärt mycket hälsovådligare. Uppgifterna har fått finansministern att reagera och man kommer stå upp för det svenska snuset säger man.
På många sätt längtar jag inte tillbaka till singellivets dejtande. Jag har haft min beskärda del av rötägg och det känns som att mitt största problem är att jag absolut skall bli ihop med dem också, jag kan liksom inte hålla mig till att dumpa dem när de börjar visa sina knäpphetstendenser. Vissa av rötäggen har visserligen förstånd nog att dumpa mig istället, vilket väl är att betrakta som en god gärning i många sammanhang. Det känns som att jag varit med om det mesta när det kommer till svartsjuka, översitteri, anklagelser, ryktesspridning, självmordsförsök och allt vad nu mina dejter/flickvänner tagit sig för.
Vad attraheras du av hos en potentiell partner? Har du några krav när det kommer till utseende och/eller personlighet som måste uppfyllas för att du ska attraheras av vederbörande? Eller finns det något som verkligen kan få dig avtänd och känna att här finns det inte en chans att det kan bli en potentiell relation?
Jag har dejtat ganska mycket genom åren och kommit fram till några ganska enkla ”regler”. Jag inser att det är helheten hos en person som får mig attraherad, alltså en kombination av personlighet och utseende. En tjej som vid första ögonkastet kan se tråkig och alldaglig ut kan bli otroligt attraktiv med rätt personlighet. Och tvärtom kan någon som ser jäkligt bra ut rent fysiskt snabbt bli oattraktiv med ”fel” personlighet.
Det enda ”krav” jag ställer på utseendet är att jag vill se att vederbörande faktiskt bryr sig om sitt utseende. Det behöver inte på något vis betyda att man behöver vara vältränad och se ut som en barbiedocka. Det räcker att man faktiskt kan klä sig utifrån den kropp man har, att man sköter som sitt yttre helt enkelt. Sen kan du vara mörk, ljus, lång, kort, rund eller smal – det spelar oftast ingen större roll.
Rent personlighetsmässigt, attraheras jag av tjejer som är trygga och starka i sig själva. Tjejer som kan stå upp för sig själva, säga ifrån och inte låter sig bli överkörda. I alla fall så länge den egenskapen inte tippar över till att man blir osmidig och elak, för det är faktiskt en hårfin gräns däremellan.
Jag var 14 år när jag började röka, det är i skrivande stund ganska exakt 30 år sedan. Jag minns hur jag kämpade med att lära mig dra halsbloss, ibland kändes det verkligen som att man var på väg att hosta upp lungorna när man plågade i sig röken från cigaretterna. Men envis som jag var (och fortfarande är), gav jag mig fasen på att jag skulle lära mig att dra ned den där giftiga röken i lungorna. Och till sist lärde jag mig – och sen var jag fast i beroendet. Det tog ett tag innan jag förstod att jag faktiskt var fysiskt beroende av cigaretterna – och jag gjorde allt för att dölja min ovana för mina föräldrar. Det tog inte särskilt lång tid innan jag kunde beteckna mig som heltidsrökare.
Det här var på 90-talet och då var inställningen till rökning långt mycket mer liberal än den är idag. På krogarna röktes det hejvilt och alla som var ute i krogsvängen på den tiden, minns hur man fick vädra kläderna efter en kväll på krogen för att – förhoppningsvis – kunna använda dem en gång till utan att tvätta dem. De rökförbud vi har idag fanns inte och det var inte ens 18-årsgräns på tobak. När jag gick på högstadiet, fanns det en rökruta på skolgården som användes flitigt av oss rökande elever och det var inte ovanligt att man fick sällskap av någon röksugen lärare. Formellt skulle man som rökande elev ha ett rökkort – alltså ett skriftligt tillstånd från föräldrarna – för att få nyttja rökrutan, men jag minns inte att det någonsin kollades av någon från skolan.