Det konstiga med vanor är att man aldrig vet om själv att man har dem

Det är märkligt vad djupt inrotade vissa vanor faktiskt sitter. Jag är nikotinist sedan cirka 30 år tillbaka, det började med att jag började röka som 14-åring, sedan övergick jag för cirka 16 år sedan till att snusa på heltid istället. Det var ett beslut som framförallt grundade sig i det där med hälsan, att jag började bry mig mer om hur jag mår och att inte bli sjuk. Men det var också en ekonomisk fråga. Jag pluggade på den tiden och hade en mycket begränsad budget, så jag försökte vända på varenda krona jag kunde. Och då var rökningen det första jag drog ner på. Jag har sedan testat en rad olika snussorter, även om jag måste erkänna att jag är oerhört kräsen när det kommer till snus. Jag är i normala fall inte särskilt kräsen när det kommer till exempelvis till mat, men vad gäller snus – och kaffe – är jag oerhört kräsen.
Till en början var det Göteborgs Rapé som gällde, men det övergav jag tämligen fort när jag för ett antal år sedan började beställa snus från Snusbolaget. Då upptäckte jag Swedsnus, som är väsentligt mycket billigare men oerhört mycket bättre – åtminstone enligt min smak. Under de senare åren har jag hållit mig till Swedsnus snus med smak av rökig whisky – och tyckt att det varit absolut godast. Men när jag häromdagen skulle beställa, var just ”mitt” snus slut i lager – och eftersom jag började få slut på snus var jag ju tvungen att beställa någonting. Så det blev en annan sort av samma märke. Och nu inser jag att jag varit alltför trångsynt som hållit mig till en och samma smak. För de smaker jag nu fått, är minst lika goda som rökig whisky. Så nu inser jag verkligen vilken vanemänniska man är på somliga punkter, när det kommer till vissa saker i tillvaron. Och inte minst snus, men jag var å andra sidan likadan när det gällde cigaretter på den tiden jag rökte. Då höll jag mig strikt till vissa cigarettmärken och rökte ytterst sällan något annat – åtminstone inte när jag själv köpte cigaretter.

Nästa punkt jag är oerhört petig när det kommer till, är det kaffe. Det ska vara starkt och av vissa märken, annars har jag svårt att dricka det. Automatkaffe kan jag ytterst sällan med att dricka överhuvudtaget, det smakar alldeles för illa. Min sambo brukar ofta klaga på att jag gör alldeles för starkt kaffe, men det är så jag vill ha det – för bland det värsta jag vet är nog alldeles för svagt kaffe. Vi har en av de dyrare kaffebryggarna på marknaden – och jag måste säga att jag är oerhört nöjd med kaffet man får från den, det är en enorm skillnad mot kaffet från billigare bryggare. Sen finns det självklart mer exklusiva kaffemaskiner man kan köpa, sådana som gör riktigt gott kaffe och till och med bättre kaffe än vår bryggare. Men så länge håller vi oss till den bryggare vi har i alla fall, den är vi oerhört nöjda med.
Även kaffe har jag druckit mer eller mindre dagligen sedan jag var i tonåren och det är en djupt inbiten vana att göra kaffe på det sätt jag alltid har gjort. Jag kör stenhårt på ett mått kaffe per kopp vatten – och sedan lite drygt ett mått extra på det. Sedan är kaffet lagom starkt enligt min smak. Det är nästan en vända att bli bjuden på kaffe hemma hos andra, som insisterar på att göra kaffe på annorlunda sätt – inte minst väldigt svagt kaffe.

En annan inbiten vana jag har och som jag tror mig ha svårt att bryta, det är morgontidningen. Jag har haft morgontidning i princip sedan jag flyttade hemifrån för drygt 27 år sedan och har svårt att se mig själv säga upp den. Inte ens nu som arbetssökande har jag sett det som ett alternativ, nu har jag ju dessutom tid att läsa tidningarna ordentligt. För jag har inte bara en morgontidning, utan flera. Måndag till söndag kommer DN och SvD, fredag och lördag kommer även Di och på lördagarna Dagens ETC. Så jag har fullt upp med att hinna läsa tidningarna, men inte minst nu som arbetssökande har jag ju tiden att göra det. Så vissa morgnar blir det långa frukostar med mycket kaffe och flera tidningar som sällskap. Och det är den vana jag har svårt att tänka mig att ändra på, även om jag betalar stora summor pengar varje månad för tidningarna. Jag kan liksom inte tänka mig en frukost utan kaffedoft och prasslet från en morgontidning.
Sedan behöver man givetvis inte ha flera tidningar, så som jag har. Egentligen räcker det ju med en – men jag tycker att till exempel SvD och DN kompletterar varandra väldigt bra. DN är bäst under vardagarna och SvD är bäst på helgerna. Så det är liksom svårt att vara utan den ena eller andra tidningen och jag fortsätter prenumerera på dem av gammal vana. Jag är numera så van vid flera tidningar att det är svårt att vara utan någon av dem.

En annan vana tar vid när jag druckit mitt starka morgonkaffe och bläddrat igenom dagens morgontidningar. Det är nämligen att jag inte ”kan” åka någonstans utan musik i öronen längre. Mobiltelefonen har man ju i princip alltid med sig nuförtiden – och allt som behövs därtill är ett par hörlurar. Jag lägger dyra pengar på hörlurar som ska vara bra och tåliga, för att kunna klara av alltifrån längre resor med tunnelbana till långa träningspass på gymmet. Hörlurarna ska vara trådlösa och vattentåliga, det är min största krav på dem – och då kostar de också därefter. Men jag tycker det är värt att köpa lite dyrare hörlurar, oftast är ju ljudet lite bättre i dem då också.
Så så fort jag går hemifrån på morgonen, glider hörlurarna ner i fickan för att pluggas in under den korta promenaden till tunnelbanan. Sedan är det musik på maxvolym tills jag når mitt slutmål – och jag lyssnar aktivt hela tiden på musiken som strömmar genom hörlurarna.