Din tankesmedja i etern
EU vill tvinga Sverige att rejält höja skatten på snus. Om förslaget blir verklighet skulle en dosa General lössnus kosta över 120 kronor. Det skulle alltså bli dyrare att snusa än att röka – som är avsevärt mycket hälsovådligare. Uppgifterna har fått finansministern att reagera och man kommer stå upp för det svenska snuset säger man.
På många sätt längtar jag inte tillbaka till singellivets dejtande. Jag har haft min beskärda del av rötägg och det känns som att mitt största problem är att jag absolut skall bli ihop med dem också, jag kan liksom inte hålla mig till att dumpa dem när de börjar visa sina knäpphetstendenser. Vissa av rötäggen har visserligen förstånd nog att dumpa mig istället, vilket väl är att betrakta som en god gärning i många sammanhang. Det känns som att jag varit med om det mesta när det kommer till svartsjuka, översitteri, anklagelser, ryktesspridning, självmordsförsök och allt vad nu mina dejter/flickvänner tagit sig för.
Vad attraheras du av hos en potentiell partner? Har du några krav när det kommer till utseende och/eller personlighet som måste uppfyllas för att du ska attraheras av vederbörande? Eller finns det något som verkligen kan få dig avtänd och känna att här finns det inte en chans att det kan bli en potentiell relation?
Jag har dejtat ganska mycket genom åren och kommit fram till några ganska enkla ”regler”. Jag inser att det är helheten hos en person som får mig attraherad, alltså en kombination av personlighet och utseende. En tjej som vid första ögonkastet kan se tråkig och alldaglig ut kan bli otroligt attraktiv med rätt personlighet. Och tvärtom kan någon som ser jäkligt bra ut rent fysiskt snabbt bli oattraktiv med ”fel” personlighet.
Det enda ”krav” jag ställer på utseendet är att jag vill se att vederbörande faktiskt bryr sig om sitt utseende. Det behöver inte på något vis betyda att man behöver vara vältränad och se ut som en barbiedocka. Det räcker att man faktiskt kan klä sig utifrån den kropp man har, att man sköter som sitt yttre helt enkelt. Sen kan du vara mörk, ljus, lång, kort, rund eller smal – det spelar oftast ingen större roll.
Rent personlighetsmässigt, attraheras jag av tjejer som är trygga och starka i sig själva. Tjejer som kan stå upp för sig själva, säga ifrån och inte låter sig bli överkörda. I alla fall så länge den egenskapen inte tippar över till att man blir osmidig och elak, för det är faktiskt en hårfin gräns däremellan.
Jag var 14 år när jag började röka, det är i skrivande stund ganska exakt 30 år sedan. Jag minns hur jag kämpade med att lära mig dra halsbloss, ibland kändes det verkligen som att man var på väg att hosta upp lungorna när man plågade i sig röken från cigaretterna. Men envis som jag var (och fortfarande är), gav jag mig fasen på att jag skulle lära mig att dra ned den där giftiga röken i lungorna. Och till sist lärde jag mig – och sen var jag fast i beroendet. Det tog ett tag innan jag förstod att jag faktiskt var fysiskt beroende av cigaretterna – och jag gjorde allt för att dölja min ovana för mina föräldrar. Det tog inte särskilt lång tid innan jag kunde beteckna mig som heltidsrökare.
Det här var på 90-talet och då var inställningen till rökning långt mycket mer liberal än den är idag. På krogarna röktes det hejvilt och alla som var ute i krogsvängen på den tiden, minns hur man fick vädra kläderna efter en kväll på krogen för att – förhoppningsvis – kunna använda dem en gång till utan att tvätta dem. De rökförbud vi har idag fanns inte och det var inte ens 18-årsgräns på tobak. När jag gick på högstadiet, fanns det en rökruta på skolgården som användes flitigt av oss rökande elever och det var inte ovanligt att man fick sällskap av någon röksugen lärare. Formellt skulle man som rökande elev ha ett rökkort – alltså ett skriftligt tillstånd från föräldrarna – för att få nyttja rökrutan, men jag minns inte att det någonsin kollades av någon från skolan.
Ju äldre jag blivit, ju mer har jag kommit på mig själv med att bli alltmer kräsen med saker och ting. Kanske inte så mycket när det kommer till mat, men när det kommer till mycket annat. Inte minst till de vanor jag lagt mig till med genom åren. Som snusare väljer jag med omsorg vilket snus jag köper, det funkar inte med vilken sort som helst. Jag var mycket mer ombytlig med cigaretter på den tiden jag rökte, även om jag föredrog vissa märken och som jag allt som oftast köpte. Jag köper oftast lite dyrare snus och inte något billigt krafs. Det ska gärna vara smaksatt snus och jag har en favorit, som smakar rökig whisky.
Detsamma gäller när det kommer till vin, jag har svårt för billigare vinsorter utan köper sällan viner som ligger under prislappar på 90 kronor per flaska. Vad gäller öl har jag vissa sorter jag i princip alltid köper, som har kommit till bli mina favoriter. Jag kan dricka andra märken i de lägen jag blir bjuden, men det är väldigt sällan jag avviker från de märken jag tycker om när jag köper själv.
Jag var bara 14 år när jag började röka, en vana som jag sedan hade under väldigt många år. Som mest rökte jag 1,5 paket Röd Prince om dagen innan jag slutligen bestämde mig för att sluta 2008. Istället övergick jag till att snusa och hade det inte varit för snuset, hade jag förmodligen börjat röka igen. Jag kan fortfarande drömma om nätterna att jag börjat röka igen – och kan emellanåt verkligen sakna en cigarett i vissa situationer. Som till morgonkaffet, tillsammans med en kall öl eller ett glas vin på en vårvarm uteservering eller liknande.
När jag var 14 år började jag smygröka och har sedan dess varit fast i nikotinets grepp i princip oavbrutet. Under de knappa 30 år som gått har jag bara haft några få kortare uppehåll, men inga längre sådana. 2007 slutade jag röka och övergick till att snusa istället. Mycket för hälsans skulle, men också …
Som 14-åring började jag smygröka och har sedan dess varit nikotinist i någon bemärkelse så gott som utan uppehåll. Numera har jag helt lagt av med rökningen, framförallt av hälsoskäl. Dock snusar jag desto mer, men tänker att det är en hälsosammare vana än att röka.
Förhållanden är inte helt lätt, det kan nog alla hålla med om. Men är det något jag själv lärt mig med åren, så är det var jag anser vara viktigt i en relation. När jag tänker tillbaka på tiden som ”internetdejtare”, kan jag inte låta bli att dra på smilbanden kring vilka lustiga saker man blivit nobbad för hos det motsatta könet. Det allra märkligaste jag hört är de två damer som som inte velat dejta nikotinister. Åtminstone i min värld, skulle jag inte sålla bort en tjej för att hon röker eller snusar. Sen kan man absolut ha åsikter om den typer av vanor, men jag skulle inte göra slut för att någon hade dem.
Det har gått över 13 år sedan jag tog beslutet att sluta röka. Under några år feströkte jag och lyckades hålla mig till det. När jag sedan fick min tumör för sex år sedan, tog jag beslutet att aldrig mer ta en cigarett.