Fotvårtor och mjäll är ungefär det enda man inte får av att röka

När jag rökte som allra mest rökte jag nästan två paket röda Prince om dagen, vilket man väl ändå får säga är tämligen mycket. Och jag tyckte om att röka, det var en av mina stora favoritsysslor i tillvaron – länge hade jag svårt att se mig själv som ickerökare, att jag skulle kunna ha en tillvaro utan cigaretter. Men så började jag plugga och tyckte att rökningen blev en aningen för dyr vana när man skulle klara sig enbart på CSN och ett extrajobb som städare. Så jag bestämde mig för att sluta – mycket för ekonomins skull, men också för hälsan förstås. För inte ens som rökare är man totalt obildad, man vet trots allt riskerna med rökningen och vilka hemska sjukdomar man kan få. Så jag lade av och har med tiden övergått till att snusa på heltid istället – visserligen ingen hälsokur det heller, men många gånger bättre än att röka.
Jag tänker ofta på hur jag mådde som rökare, hur illa jag måste ha mått utan att egentligen tänka på det. Hosta, dålig kondis, dåligt smaksinne och så vidare – det kan helt enkelt inte ha varit något vidare. Men jag har inget minne av att jag noterade att jag mådde särskilt dåligt egentligen, snarare tvärtom – jag tyckte jag mådde bra av att röka. Och jag kan med handen på hjärtat faktiskt säga att jag fortfarande kan sakna cigaretterna, trots att det gått nästan 20 år sedan jag slutade röka. Jag ser mig idag som ickerökare och har svårt att se mig själv börja röka igen, så är det. Men jag saknar fortfarande cigaretterna, trots att jag hållit upp i så många år.

Jag kan fortfarande drömma om nätterna att jag börjat röka igen – och vaknar överlycklig om morgnarna efter dessa drömmar. Det är nästan att jag vanemässigt sträcker mig efter cigaretterna på nattduksbordet för att sätta mig under fläkten och ta dagens första bloss. För det var så mina rökvanor såg ut då, för 20 år sedan. Det första jag gjorde på morgonen var att tända en cigarett – och det sista jag gjorde innan jag gick och lade mig på kvällen. Jag var till och med upp på nätterna och rökte ibland, även om det hörde till ovanligheterna. Men vaknade jag och hade svårt att somna om, då gick jag i princip alltid upp och rökte – och vips kunde jag somna om när jag gick till sängs igen.
Så jo, jag rökte alldeles för mycket, det gjorde jag. Med åldern blir man väl helt enkelt förståndigare och det var väl det som gjorde att jag tog beslutet att sluta röka för ganska många år sedan. Jag hade passerat 30 år och det var inte fullt lika coolt att röka längre. I tonåren var det de tuffa killarna och tjejerna som rökte, de som skulle vara lite coola. Men som vuxen är man förståndigare – och det är inte fullt lika tufft och coolt med en cigarett i mungipan.

Och det är verkligen skillnad idag vad gäller rökning om man jämför med hur det såg ut för 30 är sedan – eller för den delen när jag växte upp ännu längre tillbaka i tiden. När jag växte upp var det många vuxna som rökte, inte minst i festliga sammanhang. Så fort det var middag och blev lite vin, då åkte cigaretterna och cigarrerna fram. Jag hade en morfar som stuvade in oss barnbarn i baksätet, tände en cigarr och sedan satte sig bakom ratten för att köra. Det skulle aldrig ske idag, eller hur? Och röka inomhus är det ju knappt tal om längre. Jag minns när rökförbudet på krogen kom, hur jag var emot detta förbud till en början. Men idag tycker jag det är så otroligt skönt att gå på krogen utan att stinka rök när man kommer hem. Minns ni hur kläderna luktade när man varit på krogen för 25 år sedan?! Det gick ju knappt att vädra kläderna, utan det var bara att tvätta dem som gällde. Men 2005 var det färdigrökt på krogen och nu börjar man faktiskt vänja sig vid detta. Idag känns det så konstigt att majoriteten ska rätta sig efter den rökande minoriteten. Varför ska vi som inte röker behöva andas in den ohälsosamma cigarettröken för att vissa andra inte sköter sin hälsa?
Ja, det är ungefär så jag ser på rökning idag – jag har blivit alltmer anti rökning på flera fronter. Mycket för att jag själv haft cancer och sett de värsta avigsidorna av att röka. Om jag fick cancer på grund av min rökning vet jag inte – eftersom jag hållit upp med rökningen i många år när jag väl blev sjuk. Men jag har levt ohälsosamt på många andra sätt genom åren, även om jag slutat röka – så det kan finnas många anledningar till att jag faktiskt blev sjuk. Men samma dag som jag fick mitt sjukdomsbesked, då lovade jag mig själv att aldrig mer ta endaste bloss. Och det löftet har jag hållit de senaste tio åren som gått sedan jag blev sjuk.

Jag minns så väl en arbetsplats jag var på fram till för några år sedan. Där fanns en sådan där rökkur, med en kraftig fläkt i taket. Stod man på rätt sätt inne i kuren med en cigarett, smet ingen rök ut i omgivningen. Och den rökkur fanns kvar väldigt länge, men så tog ledningen beslut att plocka bort kuren. Den kostade nämligen 10.000 i månaden – vilket på ett år blir ganska mycket pengar. Jag rökte själv på den tiden, men när jag hörde priset förstod jag faktiskt att man plockade bort kuren. För varför lägga över 100.000 om året på något som bara faller en minoritet av de anställda till gagn? Men protesterna från många rökare lät inte vänta på sig – många argumenterade att man lika gärna kunde plocka bort kaffemaskinen också eftersom man helt glömt det där med personalvård. Medan jag själv tänker att det faktiskt är personalvård att uppmuntra sina anställda att sluta röka. Det ser jag till och med som före detta rökare. Jag var rökare under 15 års tid – men tycker att det ska uppmuntras att folk faktiskt slutar röka.
Ett annat argument som kommer från rökare ibland är det där med cigaretter kontra bilåkande. Jag har hört många rökare säga att om man ska förbjuda rökning, kan man lika gärna förbjuda bilkörning med tanke på avgaserna. Men mitt motargument är ganska enkelt i den frågan. Bilen fyller helt enkelt en samhällsfunktion, vilket rökning inte gör. Samhället skulle stanna helt och hållet om vi förbjöd bilkörning helt och hållet. Tänk alla transporter som inte skulle komma fram, blåljusverksamheter som inte skulle fungera och så vidare! Så nej, det är helt enkelt inte ett hållbart argument, det går inte hem hos mig!

Så trots att jag rökt under många år (jag var bara 14 år när jag började röka) och fortfarande kan sakna cigaretterna, tycker jag att det är bra med de förbud som idag kommer vad gäller rökning. Och vad jag förstått, är det färre ungdomar idag som röker än när jag var i den åldern – vilket är en fantastisk utveckling. Visserligen ökar snusande hos unga, men det är fortfarande bättre än att de röker – de sjukdomar du kan få rökning är väsentligt färre och väsentligt mer harmlösa än de sjukdomar du kan få av rökning. Man pratar om en hälsotrend som sköljer över Sverige, inte bara när det kommer till rökning – utan även mat och alkoholvanor. Hur bra som helst att ungdomar i större utsträckning tänker på sin hälsa än vad man gjort tidigare, eller hur?!
De flesta argument från rökare om hur rökning ska premieras köper jag inte – vill man förpesta sina lungor och sin hälsa får man göra det på egen hand utan att det stör någon. Jag är för rökförbud på arbetstid, jag är för rökförbud på krogen och vid entréer, på perronger och busshållplatser. Ju fler förbud, desto bättre tycker jag.

För 20 år sedan tänkte man inte så mycket på att det luktade rök i det allmänna rummet, eller att folk kom ombord på bussen och luktade starkt av rök. Idag reagerar man direkt på röklukt, åtminstone gör jag det. Jag tycker inte direkt att det luktar illa, men jag reagerar på det – man hajar liksom till när rökmolnen kommer. Idag skulle jag inte tveka att skälla ut en förälder som röker i bilen samtidigt som man har barnen där. Jag blir rosenrasande om jag ser någon går runt med barnvagn och en cigarett i mungipan – något som var en ganska vanlig syn för 30 år sedan. Jag skulle inte gå så långt att man skulle bli av med vårdnaden för att man röker i närheten av barnen, men rökning och barn går helt enkelt inte ihop – så är det bara.
Jag tycker att jag själv var en ganska hänsynsfull rökare på den tiden det begav sig. Jag såg till att gå undan när jag skulle röka, stod aldrig mitt i folkvimlet på en busshållplats eller perrong utan gick alltid undan lite grann. Jag kollade till och med vindarna så att röken inte blåste emot folk i närheten. Hemma rökte jag oftast inomhus, men i princip alltid under fläkten – det var ytterst sällan jag rökte på annat håll i lägenheten, även om det hände. Det enda ställa jag aldrig rökte på var i sängen, det där med sängrökning har aldrig varit min grej, inte ens när jag druckit.

Numera hoppas jag på att en dag inte längre drömma om cigaretter om nätterna, att sluta längta efter att börja röka igen. Även om jag oftast drömmer om att vara rökare på deltid, så drömmer jag fortfarande om att börjar röka och att återigen få betitla mig som rökare i någon utsträckning. I drömmarna är det så fantastiskt gott med cigaretter, det luktar gott och jag tänker inte alls på de bieffekter som rökningen trots allt har.
Samtidigt är det ett oerhört konstigt missbruk att röka, är det inte det?! Man får ingen egentlig kick, inget egentligt rus av tobak – utan det är bara strikt beroendeframkallande. Då har jag egentligen lättare att förstå en narkoman, som ändå får en kick eller ett rus av sitt missbruk. Men det får inte rökaren.