Generösa storrökare brukar på anmodan kunna hosta upp en cigarrett

Så har jag återigen fått ett återfall och börjat röka. Jag röker inte mycket, utan röker enbart lite här och där – mest i smyg när ingen annan ser, eftersom jag skäms lite över att ha fått ett återfall efter så många år som rökfri. Jag har knappt hållit i en cigarett sedan 2014, då jag helt slutade röka – och även slutade feströka. Räknar man när jag slutade röka på heltid, har vi ännu fler år att räkna – då har jag varit rökfri i närmare 20 år. Så visst är jag lite besviken på mig själv, men attans vad gott det är att återgå till att kunna röka ibland – jag har verkligen saknat cigaretterna. Det är så att man vandrar på små moln efter varje rökt cigarett, som att man är hög på något mycket starkare än nikotin.
Nåja, nu var det nattetid i en dröm jag började röka igen – jag har inte börjat röka på riktigt! Det skulle trots allt inte falla mig in, även om jag emellanåt saknar cigaretterna fortfarande – trots att jag inte hållit i en cigarett på nästan elva år. Så jag kommer inte börja röka igen, det finns inte på världskartan. Det lustiga är att jag fortfarande drömmer om att jag börjat röka igen – och sedan vaknar totalt överlycklig på morgonen och nästan vanemässigt sträcker mig efter cigaretterna på nattduksbordet för att ta dagens första bloss.

Som mest rökte jag nästan två paket röda Prince om dagen – och kan idag bara fantisera om hur jag måste ha mått under de åren. Jag tänkte nog inte så mycket på det då, det var ju trots allt normaltillståndet på något vis. Men idag är jag glad att jag lyckats sluta – för även om jag saknar cigaretterna, så saknar jag inte att vara rökare. Jag saknar inte att behöva gå ut med jämna mellanrum för att röka, jag saknar inte lukten, andedräkten och den nedsatta konditionen (för att ta några exempel). Däremot kan jag sakna första ciggen till morgonkaffet, kombon rödvin och cigaretter – ja, ni vet, då det var som godast att röka. När jag fick mitt cancerbesked för snart elva år sedan, tog det mig inte många minuter att ta beslutet att helt sluta röka. Jag ville inte utsätta vare sig mig själv eller mina anhöriga för vad sjukdomen innebar och innebär igen. Då vill jag helt enkelt göra vad jag kan för att minimera riskerna för att bli sjuk igen.
Men det hindrar uppenbarligen inte min hjärna att spela mig ett och annat spratt ibland – och lura mig till att jag har börjat röka igen. Trots att det gått nästan elva år sedan jag slutade helt, finns fortfarande suget kvar någonstans – och det säger ju en hel del om hur starkt beroendet trots allt är. För min del försvinner nog aldrig riktigt suget, utan jag får fortsätta att bli röksugen emellanåt. För i ärlighetens namn dyker suget upp ibland även i vaket tillstånd – även om det inte är fullt lika ofta som det sker i drömmarna om nätterna. För det är inte fullt lika ofta jag tänker på det där med rökning när jag är vaken som jag drömmer om att börja röka igen. Däremot kan suget komma efter en god middag, på en uteservering till en god drink eller ibland när man nyvaket kör igång morgonkaffet.

Men jag är glad, nöjd och stolt att jag faktiskt lyckats sluta röka och har blivit av med den lasten. Nu har jag andra laster också, men den viktigaste att sluta med har trots allt ändå varit rökningen. Det finns så otroligt många hemska sjukdomar man kan få av rökning – och en av dem har jag ju redan betat av då jag fick cancer för snart elva år sedan. Visserligen var det inte lungcancer, men jag anar någonstans att cancern åtminstone delvis säkerligen kan härledas till mitt ganska osunda leverne under många år – kanske inte bara rökningen. Nu slipper jag lägga ifrån mig saker och ting minst en gång i timmen för att gå iväg och röka, jag slipper ha alltför dålig kondis och jag slipper lukta illa. Som före detta rökare störs jag inte av röklukt i sig, men jag håller med om att inpyrd röklukt verkligen inte luktar gott. Om ni tänker er att komma hem till någon som rökt inomhus under flera decennier, så luktar det verkligen inte gott, inte sant?!
Från att för 20 år sedan vara emot alla rökförbud som successivt har införts, så är jag idag för varje rökförbud du kan tänka dig. Minns ni hur kläderna luktade efter ett krogbesök på 90-talet? Hur man i bästa fall kunde rädda kläderna genom att vädra dem, men oftast var tvungen att tvätta dem för att bli av med röklukten. Jag hade en morfar som stuvade in oss barnbarn i baksätet på bilen, tände en cigarr och sedan satte sig att köra. Sådant som skulle vara totalt otänkbart idag – både att röka på krogen eller i bilen, inte minst om barn satt där.

Sen har jag faktiskt svårt att förstå somligas totala motstånd mot rökare i vissa bemärkelser. Jag har ju under ganska många år ägnat mig åt det där med internetdejting och i alla fall vid ett par tillfällen fått nobben för att jag varit rökare. Och då har jag inte fått ens fått en chans att visa vem jag är. Trots allt var jag en ganska hänsynsfull rökare, som alltid gick ut och rökte – och kunde gärna tvätta händerna och använda exempelvis tuggummi efter en rökpaus för att minska lukten lite. Jag tänker att lär man känna personen bakom rökningen, kanske man kan ha förbiseende med rökningen om allt annat stämmer – inte minst om man som rökare är tillmötesgående och hänsynsfull med sin rökning. För min del ska det till något extremt för att en enda egenskap eller vana ska göra att jag inte vill dejta en person. Är hon alkoholist, narkoman, nazist eller liknande – då är hon förmodligen ingenting för mig, men jag skulle inte nobba en tjej som röker. Framförallt om hon tar hänsyn till mig som ickerökare genom att gå ut och röka, kanske inte röka i barnen närvaro och liknande – då ser jag liksom inga hinder i en rökande flickvän.
Sen tycker jag förstås i grunden att alla ska låta bli att röka med tanke på hälsoriskerna, men så länge tobak är helt lagligt är jag nog fel person att säga åt någon att inte röka. Jag är själv snusar (vilket jag också blivit nobbad för), så jag kanske inte ska lägga mig i andras tobaksvanor? Men – som sagt – jag skulle inte nobba någon för att den röker som enda egenskap. Sen kan det vara en av flera saker som sammantaget bidrar till att jag nobbar någon, men inte som enda orsak.

Häromkvällen pratade man rökning på nyheterna och bland annat att man hittat ett samband mellan kol och ökad risk för hjärtinfarkt. Bland annat tog man även upp att från att ha sett en minskande trend vad gäller rökning hos unga, så tycks trenden ha vänt och unga röker i allt större utsträckning igen. Vilket ju är väldigt sorgligt om man frågar mig, det är bland de dummaste ovanor du kan lägga dig till med. Jag var själv 14 år när jag började röka och har sedan dessa bara varit rökfri under kortare perioder fram tills jag slutade helt 2014. Men då ska tilläggas att jag ”bara” feströkte de sista 8-9 åren som rökare. Men att unga börjar röka idag är så sorgligt – och även väldigt konstigt med tanke på all information som finns kring rökningens skadeverkningar. Det fanns visserligen när även när jag började röka i början av 90-talet – men informationen är så otroligt mycket mer lättillgänglig idag. Då – för 35 år sedan – fanns inte internet, vi hade inte den hälsotrend som florerat på senare år (enligt mig mycket på grunda v internet). Informationen hade liksom inte samma spridning som idag – plus att man kommit mycket längre i forskningen när det gäller vilka skadeverkningar rökning trots allt har.
Går man tillbaka några decennier i tiden, var det coolt att röka, det var liksom inne att göra det om man skulle vara bland de tuffa ungdomarna. Jag minns hur jag plågade mig för att lära mig att dra halsbloss, jag minns hur jag hostade frenetiskt tills jag slutligen stolt kunde dra halsbloss utan att röra en min. Och det finns uppenbarligen ungdomar som göra samma resa idag, som plågar sig till att kunna dra halsbloss och försöker lära sig att röka dessa giftpinnar. Och det gör mig ganska beklämd på något vis.