allkonstnarenDet är numera ganska exakt 12 år sedan jag slutade röka. Egentligen var det till en början inte så mycket av hälsoskäl, utan snarare ekonomin som gjorde att jag tog steget. Jag hade precis börjat plugga på högskolan och tyckte helt enkelt inte att jag hade råd att röka på de sparsamt tilltagna kronorna från CSN.
Då hade jag under många år rökt ungefär 1,5 paket Röda Prince per dag. Och jag tvärslutade. Visserligen övergick jag till att snusa istället, vilket säkerligen underlättade att hålla sig ifrån de illaluktande giftpinnarna. Och även om snus givetvis inte är någon hälsokur det heller, så är det ju många gånger bättre än att röka.
Under några år feströkte jag och kunde hålla mig till att röka vid något enstaka tillfälle, något som jag aldrig lyckats med tidigare när jag försökt sluta röka. Men så kom den där dagen för lite drygt fyra år sedan. Det var den andra september 2014 och efter många turer i vårdkarusellen med undersökningar, besök och sjukgymnaster och en rad olika specialistläkare hittar man en tumör i min nacke. Och samma dag bestämmer jag mig. Jag ska aldrig, aldrig mer röka igen. Inte en enda gång! Och det har jag hållit sedan dess.
Nu har jag kommit till det stadiet att jag tycker rökning är rätt äckligt. Enstaka gånger kan jag fortfarande känna ett sug efter att ta en cigarett, men nästan uteslutande väcks tanken på min sjukdomstid i ungefär samma ögonblick. Hur trött och orkeslös jag var, hur ont jag hade, att jag bara kunde gå mycket korta sträckor innan jag var helt slut.
För att inte tala om det allra värsta av alltihop. Smärtan och orkeslösheten kunde jag hantera – men att se hur min sjukdom drabbade min familj med all oro, all stress över hur det skulle gå för mig gjorde så fruktansvärt att ont att se.
Och just det vill jag inte utsätta varken mig själv eller mina anhöriga för igen. Och det bästa sättet att undvika cancer är trots allt att låta bli cigaretterna.
Nu blir jag till och med väldigt beklämd när jag ser unga människor som röker. Idag är kunskaperna och informationen bättre än någonsin om skadeverkningarna av rökning, så det blir alltmer en gåta att unga väljer att börja överhuvudtaget.
Sen får jag tillstå att det idag verkar vara mycket ovanligare med rökning bland unga än när jag började röka för drygt 25 år sedan. Då sprang ju de flesta i klassen runt hörnet och smygrökte på rasterna under högstadiet. Om man inte hade “rökkort” – det vill säga skriftligt tillåtelse från föräldrarna – då man gick till rökrutan bakom skolmatsalen och rökte. Där för övrigt även lärarna ofta stod och gjorde sällskap över en cigg eller två.
Idag känns det minst sagt märkligt att man fortfarande säljer cigaretter överhuvudtaget egentligen – medan vilken annan vara som är bara bråkdelen så cancerframkallande skulle plockas bort från butikernas hyllor illa kvickt.
Att man sedan inom exempelvis EU blir så kissnödiga så fort snus börjar diskuteras känns som något av en dubbelmoral. Självklart ska man inte uppmuntra till att använda tobak, men det finns en annan aspekt också. Om snus blir för dyrt och svårtillgängligt är jag rätt säker på att väldigt många snusare kommer börja röka istället – och vad är vinsten med det?? Nej, börja med att få bort cigaretterna helt och hållet från marknaden, sedan kan jag gärna välkomna en debatt och fler regleringar vad gäller snuset!
