Sömn och återhämtning – att bli bästis med John Blund

Jag har länge tagit Melatonin om kvällarna för att kunna sova, det är en ofarlig men effektiv sömnmedicin – som innehåller kroppens egna sömnhormon, som heter just Melatonin. Men så en kväll glömde jag bort att ta min tablett innan det var dags att sova – och jag sov som en stock detta till trots. Då bestämde jag mig, jag ska inte ta den mer! Och jag har sovit hur bra som helst även utan sömntabletterna. Nu har jag en påbörjad burk tabletter, som jag behåller så länge – helt enkelt utifall jag någon gång skulle ha svårt att somna. Och det känns så skönt att ta åtminstone en tablett mindre varje dag – och förutom det, så finns det en ekonomisk aspekt i det hela också. Den är nämligen den att Melatonin inte ingår i högkostnadsskyddet, vilket gör att man får bekosta tabletterna själv – och en burk kostar drygt 500 kronor. Jag har snällt betalat dessa pengar, men nu har jag alltså kommit fram till att jag inte längre tycker mig behöva tabletterna. Nu tar jag bara vid behov Imovane, det vill säga kan jag inte somna går jag upp och tar en tablett. Imovane har jag även tidigare tagit vid behov, så det är inget nytt och den är otroligt effektiv. Just Imovane ska man förstås vara mer försiktig med, eftersom den är beroendeframkallande – så man ska helst inte ta den varje kväll, vilket jag också avstår ifrån att göra. Jag har så många mediciner som jag tar varje dag och har en hel dosett som jag fyller på varje måndag med nya tabletter. Så kan jag dra ner på antalet mediciner är det väl bara bra, resonerar jag själv. Vissa av dem som jag tar ska man inte tvärsluta med utan de ska långsamt trappas ut, så där är jag försiktigare med att bara tvärsluta på egen hand. Vissa ska man inte ens experimentera med själv, utan allt ska göras under läkares överinseende om man vill ändra på dosen det allra minsta.
Men jag har redan fått ett helt annat självförtroende när det gäller sömnen sedan jag slutade med Melatonin för några veckor sedan. Nu vet jag att det går bra att sova utan hjälpmedel och att jag bara i undantagsfall behöver ta en Imovane. Det känns så otroligt skönt på något vis att kunna minska på de mediciner som jag kan minska på utan att behöva blanda in läkare. Jag känner inget behov av att ändra doserna på ytterligare mediciner i nuläget, men just sömntabletterna är det bra att hålla nere på så mycket som möjligt. Så nu tar jag enbart Imovane vid behov för sömnen och det känns fantastiskt skönt. Burken med Melatonin får stå i medicinskåpet och så får vi se om jag behöver dem längre fram, men som det känns just nu kommer jag inte känna något behov av dem. Dessutom har jag länge tagit halva den dos som läkaren ordinerat, så jag har knappast varit i något större behov av medicinen tidigare heller. Nu tar jag medicinen bara vid behov, gällande både Melatonin och Imovane. För visst har jag svårt att somna vissa kvällar även jag, men inte oftare än att det kan anses vara tämligen normalt. Det är framförallt när det är fullmåne som jag sover dåligt, eller framförallt har svårt att somna – när jag väl sover, sover jag om en stock. Sen kan jag ha svårt att somna även i andra sammanhang förstås, men det är ganska sällan. Så jag räknar med att sömntabletterna ska räcka ganska länge framöver, eftersom jag numera sover så bra som jag ändå gör.

För min del började det med att jag för några decennier sedan hade oerhört grava sömnproblem och knappt sov överhuvudtaget. i bästa fall sov jag någon eller ett par timmar per natt under nästan ett års tid – och det var i samma veva som jag utvecklade min första depression. Det tog lång tid innan jag fick adekvat hjälp, både i form av mediciner och samtal. Men till sist kom jag till företagshälsovården, där det bara tog läkaren några minuter att fastställa vilken hjälp jag behövde. Sedan dess har min situation vad gäller sömnen bara blivit bättre och bättre – och numera sover jag som sagt oerhört bra. Men jag vet vad sömnproblem kan vara och hur man verkligen lider av att inte kunna sova på nätterna. Jag mådde dåligt både psykiskt och fysiskt av att inte få sova – och stannade ofta hemma från jobbet när jag inte fått tillräckligt med sömn under natten. Och just sömnproblem är något som det inte finns särskilt mycket förståelse för i omgivningen, åtminstone var det min upplevelse då, för drygt 20 år sedan. Jag fick syrliga kommentarer från arbetsledare när jag sjukskrev mig på grund av sömnbrist och många insinuerade att det väl bara var att gå och lägga sig i tid så fick man den sömn man behövde. Andra kom med kommentarer som ”Tack Tobias för att vi måste ta in folk på övertid nu” – ungefär som att jag sjukskrev mig för eget nöjes skull. Men känner man mig, så vet man att jag inte sjukskriver mig i första taget, utan det ska mycket till innan jag faktiskt väljer att stanna hemma från jobbet. Men lite så är det överlag med psykisk ohälsa, det har i alla fall funnits väldigt mycket förutfattade meningar kring detta – att det bara är att ta sig i kragen och så vidare, så blir det bra. Men fullt så enkelt är det trots allt inte, för då hade vi inte behövt alla psykofarmaka, sömntabletter och annat som folk tar i dagens läge. Hade det bara varit att ta sig i kragen, hade vi inte haft så många självmord i Sverige heller.
Jag har hittat mina egna vägar att somna när det inte går att sova på nätterna. Det har tagit 20 år att komma tillrätta med sömnproblemen, men nu är de faktiskt mer eller mindre borta – något som bevisas av att jag knappt behöver ta sömntabletter längre. Jag kommer fortsätta hämta ut dem när receptet förnyas, men det är för att jag vet att jag behöver dem enstaka gånger – inte minst med en fullmåne på himlen. Men jag håller mig till Imovane och låter Melatoninet vara så länge, eftersom jag ändå känner att jag inte längre behöver det. Numera sover jag som en stock och nästan alltid utan att ta varken Melatonin eller Imovane, vilket är hur bra som helst efter alla dessa år med sömntabletter. Jag börjar allt mer känna att det kanske är läge att börja gallra även bland de andra medicinerna, att jag nog klarar mig utan vissa av dem trots allt. Ibland har jag glömt vissa tabletter och andra gånger har de varit slut på apoteket och då har jag klarat mig utomordentligt bra. Så då kanske jag utan problem kan fasa ut vissa mediciner, bara för att äta så få mediciner är möjligt är. Vissa andra vet jag att jag inte kan sluta med, med tanke på vad jag tar dem emot – och dit räknar jag de antidepressiva medicinerna. Men sen tar jag gångestdämpande som jag ibland känner att jag kanske inte behöver längre. En gång var en av mina ångestdämpande mediciner slut på apoteket – och inte bara ett apotek och utan flera stycken, jag fick leta rejält för att hitta min medicin. Och då var jag utan några dagar, vilket gick hur bra som helst, så jag får se om jag ska prata med läkaren om att försöka fasa ut dessa mediciner.

Dock har jag märkt en förändring i mina sömnvanor, vilket är att jag börjat vakna väldigt tidigt om morgnarna. Lägger jag mig i skaplig tid på kvällen, är det inte ovanligt att jag vaknar innan sju och känner mig utsövd. Så det blir ofta tidiga morgnar numera, då jag nästan alltid vaknar innan nio – det är nu länge sen jag sov till framåt elva, som jag tidigare kunnat göra. Och jag tycker det är fantastiskt skönt att vara uppe i tid på morgnarna, att jag numera får ut så hemskt mycket mer av dagarna än jag tidigare fått. Sover jag till elva, är jag kanske färdig för att ta tag i dagen först framåt halv ett – och då har ju halva dagen gått. Numera har jag fått jättemycket gjort när klockan är halv ett – och börjar då bli sugen på att äta lunch. Jag har tagit min andra eller tredje kopp kaffe, ätit frukost, läst tidningarna (ja, jag har två morgontidningar i papper) och hunnit sitta och jobba en massa med firman och bloggen. Och nej, jag tycker inte att jag är tröttare på kvällarna utan snarare har jag mycket mer energi även då. Så det känns jätteskönt att att faktiskt inte sova bort hela förmiddagarna utan att jag faktiskt får mycket gjort under dagarna istället. Det är inte alltid jag vaknar innan sju, men innan nio är numera det normala och jag är igång i tid på morgnarna, med allt jag behöver göra. Tidigare har jag sällan planerat in saker innan 12 på dagen när jag är ledig just för att jag vill kunna sova ut ordentligt. Men nu vet jag att jag är utsövd vid nio och kan faktiskt göra saker redan på förmiddagen. De enda gånger jag inte planerar in något en förmiddag är när jag jobbat natt, för det är enda gången jag sover längre än till nio på morgonen.
Jag har också märkt att jag klarar mig på avsevärt mindre sömn än tidigare, att jag inte behöver sova 12-13 timmar för att orka med. Numera räcker det gott och väl med åtta till nio timmar, ibland inte ens det. Jag har fått det delikata ”problemet” att jag inte heller är lika trött på kvällarna och kan sitta lite längre utan att jag känner att de gör någonting. Från att tidigare ofta krupit i säng runt 21-21:30, kan jag nu med lätthet vara vaken till 23-tiden och fortfarande vakna utvilad runt åtta på morgonen. Enda undantaget är när jag ska jobba förmiddag dagen efter och vet att min väckarklocka ska ringa runt halv fyra på morgonen – då lägger jag mig helst runt 21-tiden. Egentligen borde man lägga sig ännu tidigare med tanke på vilken tid klockan ringer, men det är ofta svårt att somna innan 21 är min erfarenhet – om man inte sovit exceptionellt lite/dåligt under någon eller några nätter. Har jag – vilket är ovanligt nuförtiden – varit och svirat sent en kväll, då sover jag i princip alltid bra redan vid 21 kvällen efter, men då har jag också fått alldeles för lite kvalitativ sömn under festnatten. Många upplever det dock som ett problem att vakna tidigt på morgnarna, men jag gör inte det – utan tycker att det är något positivt som gör att jag hinner med mer under dagen. Det vore ett problem om jag alltid vaknade vid sex oavsett när jag somnade kvällen innan. Om jag somnar två men ändå vaknar vid sex, då är det ett problem. Men jag vaknar den tiden bara om jag lagt mig bra tid på kvällen. Så numera har jag en helt okej dygnsrytm – en rytm som är ganska normal för de allra flesta människor i min ålder har jag fått för mig. För med stigande ålder, brukar man bli alltmer morgonmänniska har jag fått för mig – och nu fyller jag snart 50 år, så det är väl dags att bli vuxen och inte sova till 11 på förmiddan längre.