Förr eller senare slutar alla röka

Som före detta rökare under alldeles för många år, har jag kanske ingen större talan i den här frågan, men jag tänker faktiskt ändå ventilera den. För någonstans är det trots allt helt nya tider och något helt annat än när jag började röka för över 30 år sedan. Då visste man visserligen också att det inte var hälsosamt att röka, men med åren har man kommit fram till allt fler sjukdomar och åkommor man kan få av att suga i sig dessa giftpinnar. Vi har nog aldrig varit så upplysta som idag om rökningens negativa effekter på hälsan. Men lik förbaskat fortsätter folk att röka, trots att det är en av de i särklass största bovarna när det kommer till folkhälsan. Vad är det som gör att folk ägnar sig åt denna ovana trots att vi så väl vet vad den gör med våra kroppar? Hur resonerar man idag som rökare, trots att man vet hur illa det är för kroppen? Jag kan faktiskt inte riktigt förstå det, trots att jag själv rökt under så pass många år. Förmodligen var det många som sa samma sak om mig och andra rökare när jag började röka i början av 90-talet, eftersom man redan då visste rätt väl vad rökning innebar för kroppen. Men idag, drygt 30 år senare, finns liksom inga ursäkter för att röka längre – jag kan själv inte så något som helst positivt med det.
Inte nog med att man luktar illa och får taskig andedräkt, utan man riskerar att få diverse sjukdomar och gå en väldigt plågsam död tillmötes. Jag har idag varit rökfri i över 15 år och kan idag bara se det negativa i denna så dåliga och ohälsosamma ovana. Numera stör jag mig alltmer på röklukt, jag stör mig på att se cigarettfimpar ligga längs gatorna och jag stör mig på att rökning trots allt är så socialt accepterat som det ändå är. Även om det är en otrolig skillnad mot för hur det var för några decennier sedan, så är trots allt rökning ändå ganska socialt accepterat fortfarande.

Jag ska dock inte vara alltför fördömande när det kommer till rökning, för i ärlighetens namn kan jag fortfarande ibland sakna att röka. Bortser man från det negativa – som dålig lukt, kondis, andedräkt, smaksinne och så vidare – så kan jag sakna en cigg till morgonkaffet eller ett glas rödvin och en cigarett. Än idag kan jag drömma om att jag börjat röka igen – och vakna överlycklig morgonen efter och nästan vanemässigt sträcka mig efter cigarettpaketet på nattygsbordet. Fram tills jag kommer på att det bara var en dröm och att jag faktiskt inte börjat röka igen. För i drömmen känns det så oerhört rätt att börja röka igen, det där negativa existerar liksom inte. Men i vaket tillstånd drömmer jag inte fullt lika mycket om rökningen – det gör jag inte – utan har en mer nyanserad syn på verkligheten.
Men idag känns det som en helt annan verklighet som jag själv växte upp i under 80-talet och tidigt 90-tal. Jag är uppvuxen med en morfar som stuvade in oss barnbarn i baksätet, tände en cigarr och sedan satte sig bakom ratten för att köra iväg. Jag är uppvuxen med rökruta i skolan, rökkupéer på tågen, rökning på flyg – och på mina första arbetsplatser var det mer regel än undantag med rökrum. För att inte tala om hur det blossades och bolmades på krogarna, ni minns väl hur man fick vädra sina kläder efter en kväll på krogen?! Sådant skulle ju vara helt otänkbart idag, med alla förbud kring rökning som råder.

Min uppfattning är i alla fall att rökningen markant gått ner de senaste åren, att folk inte röker i samma utsträckning idag som för 20 år sedan – vilket ju är fantastiskt bra, inte minst med tanke på folkhälsan. Och det har säkerligen en hel del med alla de förbud som kommit kring rökning att göra. Idag får du enligt lag inte röka på samma sätt som för 20 år sedan, inte ens vid entréer eller på uteserveringar är det tillåtet att röka längre – något som ju var en självklarhet för inte alltför länge sedan. Och detta gör säkert att många väljer att sluta med tiden, det blir för omständligt och för dyrt att röka för att folk ska hålla på med det. Med några enträgna undantag förstås, för några röker fortfarande och det är dem jag har lite svårt att förstå trots allt.
Men – som sagt – jag ska inte vara alltför fördömande. Jag började röka när jag var 14 år och hade hunnit fylla 30 innan jag slutade. Och jag har i ärlighetens namn bytt ut ett beroende emot ett annat, genom att jag istället börjat snusa. Förmodligen hade jag inte klarat att sluta röka om jag inte börjat snusa istället – och än mindre klarat av att hålla mig ifrån rökningen om jag inte snusat. Så jag vet vilket svårt beroende det handlar om, det är inte helt lätt att sluta – jag gjorde många försök innan jag faktiskt lyckades. Och jag är numera supernöjd med att inte vara rökar längre – inte bara för hälsans skull, utan även för alla andra bieffekter som lukt och andedräkt.

Jag är dock inte fullt lika fördömande som somliga kan vara när det kommer till rökning eller – för den delen – snusning. Som många av er redan vet, har jag ju hållit på en del med internetdejting genom åren och ett par gånger kommit i kontakt med tjejer som nobbat mig enbart på grund av att jag rökt eller snusat. För min egen del ska det till väsentligt mycket extremare saker än så för att jag ska nobba någon enbart på grund av en enskild sak. Jag skulle inte dejta en nazist, jag skulle inte dejta en narkoman, alkoholist eller prostituerad. Det ska alltså till ganska extrema grejer för att jag ska nobba någon för en enskild vana eller egenskap. Jag kanske inte skulle vara stormförtjust i att min flickvän rökte, men jag skulle inte nobba en tjej för en sådan sak om attraktionen fanns där i övrigt. Lite svårt har jag faktiskt att förstå inställningen att nobba någon för att denne röker eller snusar, då känns det som att man försöker hitta svepskäl för att göra slut på något vis.
Visst är det ofräsch i många avseenden med rökning, visst luktar det och visst kan man bli sjuk av det. Men jag tycker inte det är fullt så illa att jag inte skulle kunna tänka mig att vara ihop med en rökare. Må så vara att det kanske hänger ihop med att jag själv rök under många år, att jag kanske inte störs så hemskt mycket av det att jag skulle nobba någon för det. Och bara för tydlighetens skull, jag har haft ihop det med rökare, så jag vet hur det smakar att kyssa någon som nyss tagit en cigg.

En annan debatt som ofta ploppar upp när man diskuterar rökning, är det där huruvida en rökare som blir sjuk ska vård eller ej. Jag vet att somliga tycker att du inte ska erbjudas vård när sjukdomen mer eller mindre är självförvållad. Själv är jag dock av motsatta åsikten, nämligen att alla ska erbjudas vård oavsett vad och oavsett livsstil. För var ska vi annars dra gränsen? Ska en narkoman inte få vård? Eller en alkoholist som får alkoholrelaterade sjukdomar? Ska vi inte erbjuda vård till en överviktig som får diabetes? Ni förstår själva, gränsdragningen blir oerhört svår. Och sedan ska vi heller inte förglömma att alla kan ändra sig – även om du röker och får cancer, så kan du (förhoppningsvis) sluta och om du blir botad återgå till samhället och bidra till det genom att arbeta, betala skatt och så vidare. Så det är för mig en självklarhet att var och en ska få den vård man behöver om man blir sjuk, oavsett sjukdom, livsstil eller what so ever.
Vi kan inte ha ett samhälle med konstiga och godtyckliga gränsdragningar, där somliga får ta del av kakan och andra inte. Rätt vad det är kanske du då inte får vård efter en bilolycka, eftersom du själv satt dig i bilen och utsatt dig för en potentiell risk – och så kan vi trots allt inte ha det. Det går inte att ha en massa konstiga godtyckligheter kring vem som ska få vård och vem som inte ska få det.