Bästa sättet att sluta röka är att bara sluta – inga om, och eller andra konjunktioner

Det är snart 20 år sedan jag slutade röka på heltid – och jag känner att det är ett av de absolut bästa beslut jag har tagit. Jag orkar mer, har bättre lukt- och smaksinne och känner mig dessutom fräschare. Min kläder luktar inte längre rök och jag själv luktar mycket fräschare utan dessa små giftpinnar. Sen ska erkännas at det satt långt inne att sluta med cigaretterna, jag tyckte mycket om att röka och kan fortfarande sakna cigaretterna. Jag vet inte hur många gånger jag drömt om nätterna att jag börjat röka igen – och vaknat totalt överlycklig på morgonen, nästan vanemässigt sträckt mig efter cigaretterna för att förflytta mig till köksfläkten för dagens första bloss. Och jag rökte mycket när jag rökte som allra mest, närmare två paket röda Prince om dagen blev det – vilket ju inte är helt bra för varken lungor eller resten av kroppen. Men så rökte jag också all min vakna tid under dygnet. Det var det första jag gjorde när jag vaknade på morgonen – och det sista jag gjorde innan jag somnade på kvällen. Vaknade jag på natten rökte jag, det var sällan jag vaknade för att röka – men var jag ändå vaken rökte jag.
Men det här var innan dagens alla förbud kring rökning, på den tiden jag rökte fick man röka i princip överallt på allmän plats – åtminstone utomhus. Jag minns fortfarande så väl hur det det var på krogen när man fick röka där, hur inrökta den tidens krogar var. Och hur inrökt man själv var efter en kväll på krogen – det var knappt kläderna gick att vädra, utan oftast fick man tvätta dem för att få bort röklukten. För att inte tala om hur det luktade hemma hos någon som hade för vana att röka mycket inomhus. Eller hur det man själv luktade efter ett besök hos en storrökare.

Jag brukar säga att jag saknar cigaretterna men inte att vara rökare. Numera skulle jag inte vilja gå tillbaka till att röka på heltid igen, det finns liksom inte på världskartan. Även om jag kan sakna cigaretterna i sig, så saknar jag inte att vara beroende av dem. Jag saknar inte att behöva springa ut i tid och otid för att röka, jag saknar inte att stå där i kylan och regnet för att dra i mig dessa giftpinnar. Jag kan sakna första cigaretten på morgonen, jag kan sakna att sitta på en uteservering med en öl och en cigg, jag kan sakna en cigg till kaffet – men det är ytterst lite av den resterande tillvaron som rökare som jag saknar. Istället tycker jag att det är väldigt skönt att inte längre vara beroende av det gift som röktobak trots allt utgör. Visserligen är jag numera snusare på heltid och drar i mig cirkus en dosa om dagen, men det är långt ifrån lika ohälsosamt, ofräscht och illaluktande som att röka. Just de negativa bitarna existerar inte i de drömmar jag har om att börja röka igen. Då är det kanske lite ohälsosamt på sin höjd, men inte dödligt farligt som ju fallet är i realiteten. I mina drömmar är det bara underbart, fantastiskt och gott att röka – helt emot allt sunt förnuft.
När jag är vaken kan jag fortfarande sakna cigaretterna, men det sunda förnuftet tar snabbt överhanden och får mig snabbt på bättre tankar. Sedan kan man tycka att det är märkligt att suget fortfarande kan sitta i efter så många år, att det kan gå nästan 20 år och man fortfarande saknar en vana som man lagt av med. Dock säger det väl en hel del om vilket starkt sug tobak orsakar, när man tänker efter vilka djupa spår vanan att röka sätter. Jag tror att är man en gång rökare, är man alltid rökare – även om man slutar. Man blir liksom aldrig av med suget, utan får fortsätta kämpa med att hålla sig rökfri.

I och med att jag insjuknade i cancer för lite drygt tio år sedan, lovade jag mig själv att aldrig mer hålla i en cigarett, att aldrig mer röka. Jag ville inte då och vill inte idag spä på riskerna att bli sjuk igen. Det är inget jag varken vill utsätta mig själv eller mina anhöriga för. Senast jag fick cancer gick det bra, men man vet inte om det går lika bra om jag får det en andra gång. Om sedan min tumör var en direkt orsak av mina tobaksvanor, det vet jag givetvis inte – men det känns väl inte helt långsökt att det är så det kan ligga till. Åtminstone har mina levnadsvanor förmodligen ändå bidragit till att jag blev sjuk, det är jag tämligen övertygad om. Sen om det är den enda orsaken går bara att spekulera i. Jag har frågat läkarna om det går att säga något om orsaken till att jag blev sjuk, men man säger att det inte går. Hade jag fått lungcancer, hade det förmodligen varit något helt annat – då hade det varit lättare att dra en slutsats. Men nu satt inte tumören i lungorna, utan i ryggmärgen och då är det svårare att se orsaken till sjukdomen.
Ju äldre jag har blivit, ju viktigare har det dock blivit att ta hand om sin hälsa, ju viktigare har det blivit ta hand om sig och hålla sig frisk. Inte minst sedan jag blev sjuk för drygt tio år sedan, har jag blivit mer mån om att ta hand om mig – eller åtminstone att ta bort de allra värsta riskfaktorerna, som att låta bli att röka, hålla nere på alkohol och liknande. Idag kan jag inte förstå att man börjar röka, att man tar ett sådant beslut överhuvudtaget. När jag började röka var jag i tonåren och jag kan egentligen inte påstå att man var dåligt påläst ens då – för 34 år sedan – om rökningens skadeverkningar. Även då visste man att rökning var skadligt för hälsan, så jag kan inte skylla på något överhuvudtaget att jag började röka. Men jag har ändå märkt en tendens att rökning inte längre anses vara ”inne”, ”tufft” och så vidare, utan snarare är det tvärtom en utgående trend. Det är liksom mer inne att ta hand om sin hälsa i dag än för drygt 30 år sedan.

Jag gjorde inte mycket till tonårsrevolt, men en av revolterna var att börja röka som 14-åring. Och lite så var det på den tiden, många gjorde tonårsrevolt genom att just börja röka, dricka alkohol och liknande dumheter. Men rökning var ju mer accepterat på den tiden, det går inte att komma ifrån. Jag är uppvuxen med rökkort, rökruta och utan 18-årsgräns på tobak – vilket man ju idag tycker är helt horribelt. Tänk att jag som 14-åring helt obehindrat kunde köpa cigaretter på den tiden! Och billigt var det, ett paket kostade ungefär 20 kronor – sen fanns det tiopack cigaretter för tio kronor. På skolan hade vi rökruta där man fick röka som elev om man hade rökkort påskrivet från föräldrarna. Men ofta valde lärarna att se mellan fingrarna vad gällde rökkorten så länge man bjöd på cigaretter. Här snackar vi alltså tidigt 90-tal, så det är ändå inte jättelänge sedan. – även om det där med ”länge sedan” naturligtvis är en definitionsfråga.
Jag undrar hur många föräldrar som idag skulle skriva på rökkort för sina barn om det systemet fortfarande fanns på skolorna. Men jag minns protesterna när det infördes lagstadgat rökförbud på Sveriges skolor i mitten av 90-talet, medan jag fortfarande gick på gymnasiet. De rökande lärarna hotade att säga upp sig och elevrådet kämpade för att vi elever skulle få röka på skolområdet. Sådana protester hade det knappast blivit idag, när de flesta ändå inte röker. Men de första arbetsplatserna jag själv var på som vuxen hade rökrum, på vissa ställen var det inte bara tobak som röktes – utan bland annat hasch röktes helt öppet. Det sistnämnda var nog inte helt representativt för Sveriges arbetsplatser, men jag vet trots allt att det förekom.