Kategori

Kampen mot cancer

2014 drabbades jag av cancer. Tumören satt otillgängligt till, inlindad bland nerverna i ryggmärgskanalen i nacken – strax ovanför nacken. Det blev en komplicerad operation med en lång rehabilitering efteråt, men med tiden kom jag tillbaka till arbetsliv och ett normal leverne igen. Det är ett stort och dramatiskt kapitel i mitt liv, så i denna kategori samlas det mesta kring kampen emot cancern och allt som hör därtill.

Visar: 21 - 30 av 50 RESULTAT
Dagbok Kampen mot cancer

Inget ont som inte har något gott med sig

Ska man se något gott i att gå hemma, så är det förstås att man har tid till saker som man inte skulle ha tid till annars. Min största glädje är att jag kunnat se Sveriges samtliga matcher i hockey-VM, något som jag förmodligen inte kunnat om jag arbetat. Kvällsmatcherna hade jag förmodligen kunnat se – åtminstone merparten av dem – men de matcher som sänts dagtid hade jag garanterat missat vissa av. Nu har jag verkligen haft tid att följa VM, vilket varit en av ljusglimtarna under sjukskrivningen. Vissa dagar är det svårt att få tiden att gå, det ska jag villigt erkänna, och då är det roligt om det faktiskt sänds en hockeymatch man kan se. Jag är inte så stort hockey-fan att jag följer alla matcher i VM, utan jag ser bara Sveriges matcher. Hade jag haft det intresset, hade jag förmodligen haft fullt upp sedan VM drog igång för ett litet tag sedan. Men jag är rätt nöjd med att följa Sveriges matcher och passar på att se alla matcher när jag nu faktiskt har möjligheten.

Dagbok Kampen mot cancer

Att inte ens tänka tanken…

Man hamnar liksom lite vid sidan av verkligheten när man går hemma och är sjukskriven, man hänger liksom inte med i vad som händer ute i den stora världen utanför Bagarmossen. Det går ibland dagar utan att jag ens lämnar lägenheten eller Bagarmossen och jag kan ibland sakna att faktiskt ha lite mer struktur på tillvaron. Som till exempel strukturen man får när man har ett jobb att gå till. Ett jobb har jag ju, men just nu går jag som bekant inte dit eftersom jag är sjukskriven – och när man varit det ett tag känns det som att man avskärmas från verkligheten.
Jag har ingen aning vad som sker på jobbet, om det sker några förändringar, om det kommit några nya kolleger eller blivit några nya rutiner. Det känns lite konstigt att inte hänga med i vad som sker, liksom att missa det sociala som ändå ett arbete ger. Jag kan förstå att man blir smått tokig av att gå arbetslös under någon längre tid, jag skulle förmodligen inte klara av det utan säkerligen bli tokig efter några månader.

Dagbok Kampen mot cancer Yrkesval och arbetsmarknad

Nya morgonrutiner som snart måste brytas – vad jag än tycker om det

Efter att gått sjukskriven i nästan ett halvår har jag lagt mig till med en del nya rutiner, rutiner som jag kommer behöva bryta när det väl är dags att börja jobba igen. Jag har insett att jag inte som tidigare är riktigt sugen på frukost det första jag gör när jag vaknar. Istället har jag oftast börjat dagen med en slät kopp kaffe och en stund med morgontidningen eller vid datorn. Först efter någon timme blir det ytterligare en kopp kaffe liksom frukost och en grundligare genomgång av morgontidningarna (ja, ja prenumererar på flera stycken).
Oftast inleder jag dagen med en stund vid datorn, där jag snappa upp vad som skett en sen kväll, natt och tidig morgon i sociala medier och nyhetsvärlden. Ibland kan jag redan då börja fila på dagens blogginlägg om jag nyvaken har några uppslag till vad jag ska skriva om. Det har känns som en ganska bra start på dagen, jag får en lugn start och tar igen vad jag missat medan jag sovit.

Dagbok Kampen mot cancer

Magnetröntgen efter en helg i hemmets lugna vrå

Den gångna helgen har jag verkligen inte gjort särskilt mycket, jag har liksom unnat mig en lugn helg då jag i princip bara varit hemma och tagit det lugnt. Jag hade ambitionen att träna i lördags, men valde faktiskt att stå över träningen och hålla mig hemma istället. Det är ytterst sällan jag slarvar med träningen och står över ett träningspass, men någon enstaka gång här och där väljer jag att göra det. I lördags var en sådan dag, då jag unnade mig att vara hemma från gymmet.
Varje vår är det loppis här i Bagarmossen i mitten av maj och den loppisen gick av stapeln i lördags. Det är mycket krimskrams som säljs och det är ytterst sällan jag hittar något på loppisen, men det är alltid kul att gå runt och titta. Dessutom är det en stor loppis med många besökare, så det är något av en folkfest när den drar igång. Torget i centrum fylls av ett stort antal stånd och det är nästan svårt att ta sig fram bland alla människor.
Så i lördags blev det en sväng på loppisen, inte för att vi behöver något hem utan mest för att det är kul att gå runt och titta. Det var strålande fint vårväder, så perfekt dag för loppis. Uteserveringarna runt torget var fullsatta av sollapande människor som åt och tog en öl eller kaffe i vårsolen. Mellan stånden strömmade det människor som stannade till emellanåt för att se om de skulle köpa något.

Dagbok Kampen mot cancer

Nya tider ger nya vanor

Det är lätt att vänja sig vid att gå hemma hela dagarna, man lägger sig snabbt till med nya vanor som man kommer få göra sig av med när det är dags att börja jobba igen. Det är skönt att själv kunna lägga upp sin tid, att inte ha tider att passa och att kunna sova ut på morgnarna. Jag har kommit på mig själv med att dricka ganska stora mängder kaffe varje dag, jag har i ärlighetens namn inte koll på hur många koppar det blir. Men fem till sex stycken kan det ledigt bli om jag inte ska iväg någonstans under dagen utan bara går hemma. Och det är väl lite fel tillfälle att dricka stora mängder kaffe med tanke på hur mycket priserna gått upp på sistone. Skulle man vara ekonomiskt lagt, borde man hålla nere på sin kaffekonsumtion just nu.
Jag har liksom byggt upp en ny – om än tillfällig – tillvaro kring att gå hemma och ha det ganska lugnt och skönt. Jag kan gå på stan och uträtta ärenden när jag känner för det, sköta vardagsbestyr, städa och tvätta lite som jag vill. Och det är trots allt ganska skönt på sitt lilla vis. Tre gånger i veckan försöker jag komma iväg till gymmet för att träna, inte bara för att jag oftast brukar göra det ändå – utan även för att läkarna ordinerar att jag försöker röra på mig så mycket som möjligt under min sjukskrivning. Det ska vara bra för läkningsprocessen efter strålbehandlingen säger man.

Dagbok Kampen mot cancer

Man blir inte rik på sjukpenning

Igår var det dags att göra räkningarna och det är inte direkt en angenäm sysselsättning när man går på sjukpenning. Det är inte direkt så att man blir rik av att gå på sjukpenning direkt, men det är ju å andra sidan ingen nyhet heller. Någonstans finns det ju en tanke med att man inte får full inkomst när man trots allt går hemma och är sjukskriven. Så det gäller att dra åt svångremmen och acceptera att man inte kan leva på samma sätt som när man jobbar heltid. Och sådant är läget, det är inte mycket att klaga på egentligen. Trots allt får man ju faktiskt vara glad att man får ersättning som täcker cirka 80 % av lönen så att man faktiskt slipper gå från hus och hem när man blir långtidssjukskriven. Det är inte i alla länder man har det så förspänt, snarare tvärtom.

Dagbok Kampen mot cancer

Fortsatt sjukskrivning under våren

Igår kom så telefonsamtalet från ansvarig läkare på Karolinska sjukhuset. Jag har väntat på någon form av uppföljning efter att min strålbehandling avslutades för några veckor sedan och nu kom den. Det blir en uppföljande magnetröntgen i maj och därefter får jag en uppföljning med en läkare kring vad röntgen visar. Förhoppningsvis behövs ingen mer strålning, men det var inte helt säkert om jag förstod läkaren rätt. Ibland kan det tydligen hända att man måste ta till mer strålning för att komma tillrätta med cellförändringarna.
Jag hade så smått börjat ställa in mig på att börja jobba igen till veckan och mentalt har jag varit inställd på att gå tillbaka till jobbet. Vissa symtom har hängt kvar sedan strålbehandlingen, jag är fortfarande lite vinglig på benen och rätt fumlig i händerna. Men jag har någonstans tänkt att jag kan leva med det även om jag börjar jobba igen. Men läkaren var av en annan åsikt och jag är numera sjukskriven till slutet på juni. Det går ju att själv avbryta en sjukskrivning, men tillsvidare tänker jag att jag ändå fullföljer sjukskrivningen som läkaren ordinerat.

Dagbok Kampen mot cancer

En lugn vecka 11

Så är det söndag och och vi kan lägga ytterligare en vecka till handlingarna. Jag har känt mig allt piggare ju mer tiden gått och börjar nu sakta känna mig redo att börja jobba igen om en vecka. De senaste nätterna har jag återgått till sova mer normala antal timmar och vaknat i bra tid då jag känt mig utvilad. Just sömnen har annars varit en av de biverkningar jag känt av mest under och efter behandlingen. Jag har haft ett enormt sömnbehov och sovit tio till tolv timmar per natt. Nu är jag tillbaka på mer normala åtta till nio timmar per natt och känner mig fullt utvilad när jag vaknar på morgnarna.
Jag tyckte till en början att det kändes mycket att ha så många veckors sjukskrivning efter avslutad behandling, men det har faktiskt behövts. Jag har varit jättetrött och haft en glupande aptit när det kommer till mat. Jag är i vanliga fall rätt stor i maten, men den gångna tiden har det varit värre än någonsin. Jag har ätit omåttliga mängder mat, vilket väl inte är jättebra för midjemåttet.

Kampen mot cancer Politik

Sent ska syndaren vakna

Så kom det till sist, beslutet från Försäkringskassan att jag beviljas sjukpenning för hela min sjukskrivningsperiod. Strax över två månader har processen tagit i anspråk och det har trots allt varit någon form av orosmoln kring det hela. Det är ju skräckexemplen man hör om i media, och ibland har man ju hört om folk som nekats ersättning på de mest märkliga grunder. Och visst har jag känt en oro kring att kanske nekas ersättning, även om det känts osannolikt någonstans.
Med tanke på den diagnos jag fått, har det känts osannolikt att jag skulle nekas ersättning. Men med tanke på hur mycket det dragit ut på tiden, så har ändå oron funnits där. Jag har för mittinre målat upp scenarier kring vad jag skulle ta mig till om jag skulle nekas ersättning. Eftersom jag i och med den långa handläggningstiden får ersättningen retroaktivt, hade det varit svårt att bara bryta sjukskrivningen och gå tillbaka till jobbet – något som i normala fall hade varit enda lösningen. Men i och med att jag får min ersättning så sent, hade det varit svårt att åtgärda det hela retroaktivt. Då hade jag stått där utan inkomst för flera veckor, något som kan vara mer eller mindre katastrofalt för de allra flesta.

Dagbok Kampen mot cancer

Snart dags att börja jobba igen

Jag kan inte fatta att det bara är en dryg vecka kvar av min sjukskrivning och därmed snart dags att börja jobba igen. Det har på sätt och vis varit en på flera sätt händelserik sjukskrivning, där jag hunnit med såväl sex veckors strålbehandling som att flytta. Strålbehandlingen var tuff och jag har verkligen behövt de veckor av sjukskrivning som följt efter behandlingens slut. Det är först sista dagarna som jag känt att jag sakta börjar känna mig redo att faktiskt återgå i arbete. Jag är fortfarande fumlig i händerna, men känner att det ändå inte riktigt hindrar mig från att börja jobba igen. Det är inte så illa att jag inte tror att jag klarar av att jobba, men det är ändå rätt påtagligt. Jag tappar saker och har lite svårt med finmotoriken i fingrarna, något som känns lite extra påtagligt när man ska göra pillriga saker. Visserligen arbetar jag mycket via en dator på jobbet, men jag tror att jag kommer fixa detta galant trots allt när det väl är dags att börja jobba.